Friday, October 22, 2010

Snart har våra två månader passerat och som alltid gick tiden lite snabbare än vad jag tänkt. Denna vecka har vi jobbat febrilt med att sammanställa våra tankar om de områden i Puri som vi nämnt i tidigare inlägg. Nästa vecka kommer Mona-Lisa Mohanty, chef för UDRC och Sundar Burra från SPARC hit för en revision. Då tänkte vi passa på att redovisa en tänkt strategi för in-situ uppgraderingen.

Samtidigt som vi är inne i de sista skälvande timmarna av projektarbete utvärderar vi vår tid. Har vi lärt oss något? Tillfört något? Redan innan vi åkte insåg vi att två månader är för kort tid för att kunna producera. Men tillräckligt med tid för att börja förstå, utbyta tankar och idéer.Det är först nu vi kommit in i verkligheten här. Lärt känna dem vi jobbar med och förstått deras roller, arbetsgång och hur vi skulle kunna hjälpa till. Och då är det dags att åka hem..

Som tur är kommer inte ASFs engagemang i Orissa sluta med oss. Just nu är två x-jobbare från BTH här. De skriver ett arbete om ett område i den största slummen här i Bhubaneswar. Där bor folk som flyttat in från landsbygden för att jobba i staden. De äger inte marken de bor på utan ockuperar naturskyddad kommunal mark. Läs mer i deras blogg: http://lenaoemma.wordpress.com/
Nästa år kommer även Anna Vindelman och Helena Olsson från ASF hit till Indien via ett stipendium från SWECO och fortsätter sammarbetet med SPARC. Vi hoppas de erfarenheter och insikter vi fått kommer vara dem till nytta. Sist en graf och ett litet utdrag ur ”Are architects and planners obstacles to slum upgrading?”, Dick Urban Vestbro. Visdomsord som inte bara gäller i Indien utan något även svenska arkitekter bör ta till sig och tänka på. För att arkitektur skall vara viktigt kan vi inte bara fokusera på byggd form utan även den ekonomiska, sociala och juridiska aspekten av boende.








”Diagram showing Turner's theory on the priorities of the poor with respect to housing. On the left side are those who are without any income at all. For them localization near job oppurtunities are absolutely most important. In the middle we find those who have a regular but limited income. For them land tenure becomes more important than distance to job opportunities, while the house itself has lower priority. On the right we find those with higher incomes. They can afford transport cost. When they have secured land tenure they can start giving priority to amenities such as water, hard-surface streets, drainage and the house itself.

Thursday, October 21, 2010

Trygghet

Det finns ytterligare en typ av projekt som SPARC och Mahila Milan jobbar med som vi inte alls berört. Dels för att det inte direkt har med bostadsbyggandet att göra, dels för att det hittills bara pågår i Mumbai och Pune om jag förstått det rätt. Samtidigt tycker jag det är en spännande del som visar hur SPARC jobbar på bred front med slumuppgradering. Initiativet handlar om att skapa sk "police panchayats" i slumområden (panchayat betyder "rådgivande församling" ungefär). Möjligheten att känns sig trygg och säker i sin egen hemmiljö är ett grundläggande krav och naturligtvis ska detta gälla även i slumområden. Liksom i många andra länder har förhållandet mellan polisen och de fattiga i Indiens slumområden länge färgats av misstroende och en känsla av att polisen inte bryr sig om vad som försiggår i de fattiga områdena. SPARC/Mahila Milans initiativ innebär som kontrast till detta ett nära samarbete mellan polisen och sluminnevånarna.

Police Panchayats är alltså en kommitté bestående av tio representanter från området - sju kvinnor och tre män. Dessa utses av invånarna själva och arbetar nära med utsedd representant från polisen för att lösa tvister. Anledningen till att det är fler kvinnor i kommittén, är att de finns en överrepresentation av kvinnor i brottsofferstatistiken. Kommittéerna har inga polisbefogenheter och allt som diskuteras i gruppen dokumenteras noga. Tanken är att ta tag i dispyter i ett så tidigt skede som möjligt för att undvika att det utvecklas till en större konflikt. Det kan handla om allt från gräl mellan grannar till hustrumisshandel. Eller förhoppningen är ju att man hinner lösa konflikten innan det hinner utvecklas till det senare.... Den typ av dispyter man oftast hanterar kallar de själva "murgi ke uppar jhagde" eller “fighting over chickens”.

Projektet har inneburit att förtroendet mellan polis och sluminvånare ökat. Framförallt kvinnor vågar i mycket större utsträckning än tidigare anmäla brott eller tendenser till brott. Projektet har spritt sig till ett stort antal slumområden i Mumbai och Pune. Förhoppningsvis är det något som också kan appliceras inte bara i andra delar av Indien utan även till andra länder med liknande förutsättningar.

Wednesday, October 20, 2010

Durga Puja

'Bolo Durga mai-ki jai' (glory be to Mother Durga)

…är en femdagars höstfestival, på vissa håll tio. Kontoret har hållt stängt i några dagar, medan vi passade på att fly staden för stranden och Puri för att jobba med Mangala - och Gokha Sahi, och för att ha lite Puja vi också. Detta visade sig på sätt och vis att vara en vinstlott när man har en 14 månaders liten krabat i resesällskapet, men kanske lite snopet då vi insåg att det enda som fanns att se av Durga Pujan i Puri var gatorna runt det stora Jagannath templet som vi inte får gå in i.

Vi har i varje fall lyckats uppfatta att den hinduiska och Indiska Durga Pujan har mycket gemensamt med den kristna och västerländska julen: Vi börjar med Indiens luciamorgon, julotta eller motsvarande julaftonsdisney: Durga Puja-känslan initieras med Mahishasuramardini – ett två timmar långt radioprogram som har varit populärt sedan 1950-talet. Det är en inspelad version av ett uppträdande som tidigare ägde rum ”live”. Man vaknar traditionellt kl 04 på Mahalaya dags morgon för att lyssna på dessa för dagen speciella morgonchants.

Det dekoreras med blinkande ljus och blomstergirlanger, och man kan köpa mängder med småprylar och små ornament för just den här högtiden, precis som under den västerländska julen. Återigen detta med dekor som tycks ha en betydande plats i tillvaron; Pyramider av sötsaker i olika färger och former som försäljarna frenetiskt viftar bort flugor från vid åsynen av eventuella köpare. Guldramar med idolbilder på gudarna och traditionella tryck och mönster. Souvenirer i snäckform, täljstensfigurer, avstängd trafik, trängsel och en ljudnivå som kräver att man höjer rösten ännu ett snäpp för att tala med personen bredvid.

I Sverige tar man vara på dygnets ljusaste timmar för att promenera ner julmaten under juldagarna över gnistrande snö, kisande i det krispiga solskenet med de nya julklappsvantarna på. I Indien promenerar familjerna kvällstid då den heta solen gått ned, iklädda sina nya sjalar. Under festlighetern klär man sig i nya kläder och ger sina närmaste presenter.

Jag gissar att Indiens processioner med chanter och hamrande på metallföremål med vatten som slutmål och allrahelst Ganges heliga vatten, motsvarar våra julspel och körer i kyrkorna. Vattnet symboliserar Gudinnans avfärd och återförening med sin man i Himalaya (låter mer som en kombination av vårt Kristi himmelfärd och dopet). Processionen kanske till och med kan liknas vid ett luciatåg. De mer ordnade dansuppvisningarna på scen har inte varit offentliga i den bemärkelsen jag hade hoppats. Kanske motsvarar det en biljett till Nötknäpparsviten som här är få förunnat.

Durga Puja var länge en högtid förknippat med de rika, då endast de hade råd att betala för festligheterna. Efter självständigheten förändrades detta och man började tillsätta ”festkomitéer” för områden och stadsdelar. Insamlingar gjordes genom dörrknackning, lotterier och konserter, överskottet skänktes till välgörenhet. Idag spelar företagssponsorerna en ganska stor roll.

Och inte att förglömma, den religiösa aspekten; jesuskrubban versus skulpturen av den tioarmade gudinnan,… tio armar? Därav kvinnans simultankapacitet.

I Bhubaneswar har förberedelserna pågått i flera veckor. Stora strukturer i bambu har satts upp på flera håll i staden. I förra veckan kläddes dessa slutligen i tyg i fantasifulla färger och former. Plötsligt blev kontorets anonyma gata en paradgata framför ett jättelikt tempel i vitt och brandgult. Dessa tillfälliga byggnader heter ”Pandals” och fungerar som kapell där man kan besöka skulpturer av gudinnan, och där kan även icke-hinduer få gå in. Pandals är rituella centrum för festligheterna där människor möts för att lägga blommor pushpanjali på morgonen. Rituella trumslagare – dhakis, spelar på sina stora trummor dhak – och man visar sina färdigheter under rituell dans aarati. Runt dessa Pandals samlas främst ungdomar kvällstid och umgås och promenerar mellan de många stånden med snacks. Ungdomsfyllan och påverkan av diverse substanser framgår inte i beskrivningar av Durga Puja på nätet, men det är lika påtagligt som under sveriges nyårsfirande. Pandals känns i övrigt som en ypperlig uppgift för arkitektstudenternas första år under utbildningen.

Under självständighetskampen beslutades att vem som helst oberoende av kast, tro eller religion kunde delta i festligheterna. Detta var ett medvetet ställningstagande för att infria en känsla av gemenskap. Durga blev då symbol för den indiska självständighetskampen efter att de hinduiska reformisterna identifierade Durga med Indien. Efter Indiens självständighet blev Durga Puja en av världens mest firade högtider. Vi konstaterar att den låga invandringen av hinduer till europa har fram till idag hållt oss ovetande om denna högtid.

Monday, October 18, 2010

Skräp



Det tar emot i varenda por i en svensk sopsorterarsjäl, men påsarna har vuxit till ett litet sopberg i trapphuset upp till takterrassen. Det börjar lukta nu, soporna måste bort. Vi bor i ett ”nybyggt” villakvarter norr om staden. Det har ändå några år på nacken, men staden har inte hunnit med att lösa sophanteringen. När vi frågar grannarna vart man slänger sopor får vi lite olika svar. En säger, släng det längst ner på gatan över muren ner på ödetomten. Men grannen närmast den muren säger, nej, där får man inte slänga sopor, utan gå till det öppna fältet över gatan. Alla verkar ha sin egna idé om vart det passar sig att lämpa av resterna av sin konsumtion. Ofta något kvarter bort från där man själv bor. Resultat blir att det ligger sopor lite överallt som kor och hundar går och tuggar på.
En förklaring jag fått till Indiernas bekymmerslösa nedskräpning är att förr i tiden var det mesta gjort i nedbrytningsbart material. Chaien man köpte på tåget serverades i en kopp av obränd lera. När den var urdrucken kastade man ut den genom fönstret och strax var den åter jord. Det som inte vädret tog hand om åts upp av djuren. Beteendet har fortsatt, men materialen man kastar har bytts ut. Idag ligger det pappmuggar, plastpåsar och annat skräp längs hela spåren och runt om i städerna. Även om korna i viss mån anpassat sin diet till plast försvinner högarna inte.

Sen sägs det att det är slummen som smutsar ner. I ”Slumming india” skriver Gita Dewan Verma om hur flera slumområden i New Dehli revs då opinionen (de rika som bodde bredvid) ansåg att de skapade sopberg och var en fara för hälsan. Sanningen är att slummen har Indiens, kanske världens bästa utbyggda sopåtervinning. Allt som går att ta tillvara på tas tillvara. Sopor från hela Bombay samlas och återvinns i Dharavi, Bombays största slumområde. Där är det en lukrativ bransch som ger många arbetstillfällen. Enligt NSDFs undersökning från 1986 var 5000 personer sysselsatta i denna bransch som omsatte Rs 6 miljoner om året. Idag är de siffrorna antagligen dubblade flera gånger om.

Som de sopsorterarsjälar vi är separerar vi ändå matvaror och annat som hundar lätt kan tugga i sig och slänger över muren gatan ner. Pappkartonger och petflaskor knycklas ihop och ställs under trappan i väntan på (vadå?). Vi har ett helt lager tomma ölflaskor som vi inte har någon aning om vart de ska ta vägen. Och så påsarna med resten, oidentifierat skräp som inte kan lagras. I skydd av mörkret går vi några kvarter bort. Det hugger lite i hjärtat när vi tar sats och kastar över kassarna. Än är jag inte indier tänker jag. Trots mitt numera svarta hår.

Friday, October 15, 2010

Rainy day

Just när vi trodde att monsunen definitivt passerat Orissa verkar något som nästan liknar ett ihållande svenskt höstregn ha drabbat oss. Regnet gör temperaturen betydligt drägligare. I natt var första natten det gick att sova utan fläkt eller AC. Vi vaknade däremot av att det regnade in i hotellrummet här i Puri. Det gör att man funderar över hur de har det ute i Gokha eller Mangala en dag som denna. Hur mycket vatten letar sig in genom halmtaken? Hur påverkas lerputsen av det ihållande regnet? Förra gången vi var i Puri hamnade vi i ett rejält ösregn och upplevde hur snabbt gatorna mitt inne i stan fylldes med flera decimeter högt vatten. Avrinningen på de leriga vägarna ute i slummen är nog inte så mycket bättre. Det är lätt att förstå varför de bygger sina hus med veranda och entré en halvmeter upphöjt från marken.

Vi är alltså tillbaka i Puri. Det är Durga-festival och kontoret i Bhubaneswar är stängt några dar. Igår var vi ute i områdena tillsammans med Tulasi och en annan kille från NSDF här i Puri. Vi kollade sånt vi missat sist och upptäckte även en del nytt. Vi har nu sällskap av Lena & Emma från BTH som är här för att skriva sitt examensarbete. Kul med lite nya influenser och att höra deras reflektioner kring områdena.

Nu är det att knåpa ihop ett förslag till respektive områdes utformning. Ingrid och jag har knappt 2 veckor kvar av vår vistelse och det börjar kännas som det finns en del kvar att göra. Eller det finns en del kvar som vi skulle vilja hinna med att göra… Projektet i Puri är ju fortfarande i ett inledande skede och kommer att fortsätta och förändras långt efter det att vi åkt hem.


Läcker det in?

Thursday, October 14, 2010

Avstannade byggprocesser

Monalisa, chefen som är på kontoret några dagar i månaden tyckte absolut att vi skulle besöka Mundo Sahi, ett slummråde i Cuttacks utkanter. Det är ett projekt som organisationen jobbar med och som hade tillgång till en arkitekt i en månad för att ta fram en bostadsform väl anpassad till de boendes önskemål. Med kopior på ritningarna i hand satt vi i bilen på vägen dit med spänd förväntan. Efter att ha sett ett antal tidigare förslag på bostäder i andra områden så fick jag känslan av att det här förslaget var ritat av någon som var mer insatt i hur de här människorna lever.

Först väl på plats så förstod jag varför vi inte hade gjort det här studiebesöket tidigare. Mitt första intryck var att pengarna hade tagit slut mitt i byggprocessen. Istället för att bygga två våningar byggde man en. En genomgående tanke i förslaget var att använda sig av terrasser och uteplatser, något som de traditionellt använder sig av mycket. Vi kunde identifiera att det var rätt byggnad vi var i trots att ganska lite stämde överens med planen. Toaletterna användes inte och vatten hade inte dragits in. Inte heller fanns det el i området. Däremot hade Mahila Milan uppfört gemensamma toaletter. Inte heller de hade fungerande vatten, men jag tror att de ändå kunde användas med hjälp av lite spolvatten från brunnen.

Bygget startade 2002 och hade avstannat efter första våningen. Istället för att bo på 25 kvm bodde de på 12 kvm. Av någon anledning hade bygget inte fortsatt. Detta har resulterat i att planen på entréplanet hade modifierats en del efter familjernas behov och terrasserna hade byggts in för att skapa välbehövlig yta. Vid ett par ställen hade man också utnyttjat mark som tillhörde gatan och byggt en terrass där.

Jag fick en känsla av brustna visioner. Vad hade invånarna blivit lovade och vad hade de för förväntningar? Eller är det här vanliga turer i en process? Det vet vi inte. Nu hade vi inte en insatt guide med oss och det dröjer till efter helgdagarna innan vi får chansen att ställa frågor till någon som kan engelska och som kan berätta om vad som satte käpparna i hjulet... jag väntar med spänning.

Tuesday, October 12, 2010

Snyggt och tryggt


Indien är ett land som gillar dekor. Här pyntas lastbilen med vackra målningar och blommor. På bensinstationer lyser kulörta lampor och i fruktstånden ligger äpplen i konstnärliga pyramider. Det är lätt att tro att indier är besatta av utsmyckning. Men sen inser man att det ofta finns en funktion bakom. Det är inte bara på kul.

På murar och husväggar kan man se bilder på gudar. Målade bilder eller som kakelplattor. Detta är inte för att den som bor där är extra gudfruktig. Nej, man sätter gudar på väggen för att folk inte skall urinera där. Vem vågar pinka på en gud?

Ett sätt att hålla rent utan pekpinnar.

Funderar på hur detta skulle kunna översättas till Sverige. Vem skulle få oss att hålla blåsan och vänta tills vi kommer hem?