Thursday, September 30, 2010

Organisationerna





Det kan kanske vara på sin plats med en presentation av de organisationer vi jobbar med och har nämnt tidigare i bloggen:

Mahila Milan är ett decentraliserat nätvärk av fattiga kvinnokollektiv som hanterar lån, krediter och besparingar i sina respektive bostadsområden. Det är en självorganiserad gräsrotsrörelse som bygger på granngemenskap. Mahila Milans mål är att skapa utrymme för kvinnor att ta på sig viktiga beslutsfattarroller och att få erkännande för sina insatser att förbättra sin livssituation, ett sätt att stärka kvinnans roll.

Kvinnor i ett område sparar en liten summa pengar varje dag och kan sedan ta lån för exempelvis barnens skolgång, uppstart av verksamhet, hyra en richshaw eller kanske som i det här fallet för den insats som invånarna betalar för sina nya bostäder. Mahila Milan har sedan starten gett ut tiotusentals lån till fattiga kvinnor över hela landet och tillsammans har de sparat miljontals rupees. Vår kontakt med Mahila Milan i Orissa är den vi får genom att delta i genomförandet av deras slum survey. Mahila Milan hjälper staten med sitt pågående projekt att samla in information om slummen. Antal boende, yrken, hälsotillstånd, utbildning osv. Nu i dagarna har vi varit med vid uppmätning av ägande av marken husen står på för att digitalisera materialet och jämföra det med existerande fastighetskarta.


NSDF – National Slum Dwellers Organisation sätter upp community centers (med bl.a. gemensamma lokaler) som bas i områden. NSDF besitter kunskapen och lär ut den till sluminvånarna. Det kan röra sig om att lära ut att själva mäta upp sin bostad eller fastighet. Består till största delen utav män och är en grupp människor bosatta i ett område; sk. ”community groups” (områdesgrupper?) och ”leader of community” som bor i slumområden och informella bostadsområden över hela Indien. NSDF mobiliserar de urbant fattiga att mötas, formulera deras angelägenheter, och att hitta lösningar på deras problem.

SPARC – The Society for the Promotion of Area Resource Centres (paraplyorganisation för NSDF och Mahila Milan) organiserar de urbant fattiga att tillsammans formulera sina behov och gemensamt komma fram till lösningar. Inom alliansen har de rollen som förhandlare gentemot myndigheter. De är finansiärer och organisatorer till de två tidigare nämnda organisationerna. Det är också SPARC som sköter kontakter med biståndsorganisationer, staten, osv. Dvs de skriver ansökan till svenska SIDA om pengar. Tillsammans är denna allians aktiv i över sjuttio städer i Indien och i ett nätverk over tjugo länder och jobbar för att förbättra livet för sluminvånare i Indien och i andra delar av världen.
http://www.sparcindia.org/housing.aspx
http://www.sparcindia.org/resettlement.aspx

UDRC - Urban and Deveopment Resource Centre - är namnet på kontoret vi jobbar på i Orissa, egentligen en lokal motsvarighet för SPARC som UDRC är del av. En icke vinstdrivande organisation som förser gräsrötterna med administrativt och finansiellt stöd och dokumentation, och som fungerar som kontakt med formella institutioner. Det slutgiltiga målet för Alliansen som också UDRC är del av är att skapa urbana utvecklingsprocesser som inkluderar de fattiga.
Man har lyckats bygga modellhus till låga kostnader i fyra städer i Orissa, konstruerat sex områdesgemensamma sanitära faciliteter (toaletter, duschar, tvättutrymmen) och 22 individuella toaletter. UDRC har installerat vatten och dränering i 24 områden, dragit elektricitet till tusentals hem, installerat solpanelsdriven gatubelysning i åtta slumområden. Man har säkrat land och förhandlat fram säkert ägande för närmare 5000 hushåll i Cuttack och Paradip. Listan över insatser är kan göras lång.


Tuesday, September 28, 2010

Byggarbetsplatsen

Ute i Nayapalli är flera byggen i full gång. När vi suttit och väntat på nåt möte där ute har vi haft möjlighet att iaktta hur byggnationen går till. Det är som att flytta sig närmre 100 år tillbaka i tiden i Sverige. Oerhört småskaligt och långt ifrån den industrialiserade byggprocess vi vant oss vid i västvärlden.

Byggmaterialet kommer ofta från n
ärområdet – transporter är dyra och hålls så korta som möjligt. Till grunden använder man laterit-sten som bryts lokalt. Resten av huset muras i tegel. Bruket blandas för hand direkt på gatan. Osäker på hur man har koll på proportionerna.Det som kanske mest förvånar är att det är lika många - om inte fler - kvinnor bland byggarbetarna. Iklädda sina tjusigaste saris bär de tråg med bruk fram och tillbaka. Imponerande. Bilderna får tala för sig själva.

Saturday, September 25, 2010

Bra kvalitet vs rätt kvalitet

Sen jag kom till Bhubaneswar har jag varit på jakt efter ett par snygga lädersandaler. Men allt jag hittat i affären är sandaler i plast. Vissa plastigare än andra. Jag har rynkat på näsan över den dåliga kvalitén och smaklösa utförandet. Var är de handsydda lädersandalerna gjorda av den lokale skomakaren med samma teknik som använts sedan urminnes tider? Allt verkar utbytt mot modern kitsch.

Efter snart tre veckors monsun har jag börjat inse grejen med plastskor. Mina gamla skor är ständigt blöta och har nu börjat avge en lukt av förruttnelse. När skor förvaras utomhus, när det regnar varje eftermiddag och när man vadar genom lervälling på väg hem från jobbet, då är plastsandaler en frälsning. De blir inte blöta, inte smutsiga, de luktar aldrig illa. Och det finns ju de som nästan ser ut som läder..


Bra kvalitet är inte alltid rätt kvalitet. Allt beror på omständigheterna.

Indiens definition på slumhus slår ibland fel. Halmtak och lerhus betecknas som kutcha (dåligt), betongtak som pucca (bra). Men i Orissa har ett lerhus med halmtak bättre inomhusklimat än en betongkub. Det finns en allmän idé om hur ett boende med ”bra kvalitet” ser ut. Det skall finnas kök, wc, rinnande vatten, sovrum och fönster. Livet skall kunna levas inomhus. Man skall inte behöva gå ut på gatan för att sköta sina dagliga sysslor. Ett västerländskt boende. Men är det ”rätt kvalitet”? Det varma indiska klimatet tillåter en helt annan typ av hus. Med en mer flytande gräns mellan inne och ute. En gräns mellan privat och offentligt som är mer öppen. En stor del av livets sysslor sköts här bäst på en skuggad veranda. Charles Correa introducerar i boken “The new landscape- urbanisation of the third world” begreppet “usability coefficient vs production cost”. Ett övervägande mellan kostnaden för att skapa rum mot hur mycket de rummen kan användas. En veranda tex skapas av en upphöjning vid entrén och ett solskydd av valfritt material. Kan användas under hela dagen och året förutom under de värsta monsunregnen. Billigt och användbart. När vissa av vardagens göromål kan flyttas ut ur de små lägenheterna i slummen blir livet lite mer lättlevt. Ytan där man lever sitt liv blir större än den faktiska bostaden. Att stänga in alla funktioner i huset kan också ses som ett kvinnoproblem. När livet utomhus flyttas in blir de isolerade och osynliga. Den sociala gemenskapen och kontrollen försvinner.

Nu när jag suttit och ritat 25kvm hus för en familj på 5 personer, är det sådant jag funderat över. Och mer konkreta utformningsdetaljer som; är det bra kvalitet att ha toalettdörren inomhus när det troligtvis kommer lukta avlopp från den? Eller är det mer rationellt att man når den från altanen? Kanske skall en vattenkran sitta utomhus så man lätt kan tvätta kläderna där? Blir ett kök som ligger inne i lägenheten utan fönster en dödsfälla? Enligt UN-Habitats undersökning eldar ca 50% av slumbefolkningen med rökbildande bränsle som ved och torkad koskit. Det kan man inte i de typhus kommunen har föreslagit, utan de boende tvingas gå över till den dyrare gasen. Har de råd med det? Den begränsade byggbudgeten tillåter bara två fönster i varje bostad. Vilket behov är fönstret ett svar på? Ljus? Ventilation? Utsikt? Ventilationen kan fixas genom mönstermurning av tegelväggen. Blir t.o.m billigare än en vanlig vägg. Och vackert.

Traskar runt i mina plastskor och funderar vidare på dessa saker då jag inser; mitt nagellack må ha en snygg kulör. Men inte rätt kulör. Skär sig illa mot skorna. En investering leder ofta till en ny..


Koskit. Vackert på muren, illaluktande och en stor källa till förorening i staden. Oriya Bazar, Cuttack.


En veranda kan skydda mot sol likväl som regn. Nayapalli Sahi Sabar, Bhubaneshwar.


På trappan vid entrén kan kökssysslor kombineras med barnpassning. Nayapalli Sahi Sabar, Bhubaneshwar.

Friday, September 24, 2010

Red Alert


En fet råtta har letat sig in bland några tomkartonger och lagt sig för att dö. Stanken!

Vad är slum?

Nyligen presenterades siffror som visar att nästa år kommer 93 miljoner människor i Indien att bo i slummen. Det innebär en ökning med 23 % de senaste 10 åren och är betydligt mer än tidigare prognoser visat.

För 10 år sedan enades 191 av FN´s medlemsstater om de åtta millenniemålen för att minska fattigdomen i världen (The Millennium Declaration). I dagarna samlas världens ledare i New York för att diskutera det fortsatta arbetet för att nå målen. Ett av målen (goal 7, target 11) innebär att ”…by 2020, to have achieved a significant improvement in the lives of at least 100 million slum dwellers”. Det arbete som SPARC/ODRC utför är ett betydelsefullt led i att uppnå detta mål.

Många har säkert en ungefärlig uppfattning om hur ett slumområde ser ut. Sanningen är att slumområden skiljer sig åt på samma sätt som andra delar av staden. Vad som kallas slum är också olika i olika delar av världen. En kåkstad i Kapstaden är något annat en favela i Rio eller för den delen än Dharavi i Mumbai. Områden ser olika ut på samma sätt och byggnaderna som finns där varierar. Men framförallt kanske det är invånarna som är olika. Invånarna i slumområden är, till skillnad vad det ibland ges sken av, ingen homogen grupp. Graden av fattigdom och vilka grundläggande behov som inte är uppfyllda kan variera mellan områden, men även inom ett och samma område.

UN-Habitat har bl.a. i skriften Slums of the World: The face of urban poverty in the new millennium? (2003) resonerat en del kring begreppet slum. För den som är intresserad rekommenderas denna skrift. UN-Habitat´s definition av ett slum-hushåll är bra att ha i bakhuvudet. Enligt denna är det en grupp av individer som bor under samma tak där ett eller flera av följande behov inte är uppfyllda:
  • Durable housing of a permanent nature that protects against extreme climate conditions.
  • Sufficient living space which means not more than three people sharing the same room.
  • Easy access to safe water in sufficient amounts at an affordable price.
  • Access to adequate sanitation in the form of a private or public toilet shared by a reasonable number of people.
  • Security of tenure that prevents forced evictions.

Vi har pratat en del kring är vad som egentligen karaktäriserar ett slumområde. Karaktären på de områden vi besökt hittills har varierat en hel del. Framförallt skiljer sig Mumbai från Bhubaneswar. Det verkar finnas mer än en definition av vad som räknas som slumområden här i Indien. Vilken som tillämpas tycks variera mellan olika delar av landet. Det spelar roll om ett slumområde är ”notified” eller inte. Exakt vad det betyder för invånarna har vi dock inte fått kläm på än… Inför nästa års folkräkning i Indien finns förslag om att vidga begreppet slum något. Det skulle isåfall innebära ett område med minst 20-25 hushåll som uppfyller följande kriterium: takmaterial annat än betong, ej tillgång till dricksvatten, ej tillgång till toalett samt avsaknad av avlopp.

Förutom dessa uppenbara brister finns det kvaliteter som är värda att notera, exempelvis i områden som Nayapalli som är det område vi besökt mest. Ganska många stora träd har hittills kunnat sparas och skänker välbehövlig skugga åt invånarna. Ett annat positivt inslag är små kiosker som säljer lite av varje. Att hela området dessutom ligger relativt centralt i stan gör att avstånden till annan service och eventuellt arbetsmöjligheter är korta. Husen är däremot små och av låg standard. Även de gemensamma ytorna är mycket begränsade. Katcha-husen, dvs de informella byggnaderna är låga, murade i lertegel och putsade med lerputs. Taket är ofta ett sadeltak av halm men en del hus har också korrugerade plåttak. Inte sällan är taken täckta med plast för att det inte ska regna in. Det område i Cuttack som vi besökte första dagen hade en annorlunda karaktär. En tidigare by på landsbygden som blivit inkorporerad i staden och därmed betraktas som slum. Här var avstånden långa till service och arbetstillfällen, medan både de privata och gemensamma ytorna var väl tilltagna.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att man vid slumuppgradering – liksom i all annan planering – måste utgå från platsens förutsättningar. Man ska inte luras att tro att bara för att människor lever under fattiga förhållanden kan man applicera en och samma lösning överallt. En ganska självklar iakttagelse egentligen.

Utan kontakt

Vårt mobila bredband inte funkat i några dagar, därav bristen på nya inlägg. Nu är vi dock uppkopplade igen och hoppas att Indien lever upp till att vara ett IT-land att lita på. Kanske mer allvarligt är att strömmen här verkar gå minst en gång om dagen....

Monday, September 20, 2010

Shared space – är Indien en förebild?

Jämfört med Mumbai är egentligen trafiken i Bhubaneswar ganska avslappnad. Trots detta får tanken på att själv sitta bakom ratten mig att börja svettas ymnigt. Väjningsplikt, stanna vid övergångställe, hålla avstånd och inte byta fil hur som helst – alla kunskaper från svenska körskolan känns omöjliga att tillämpa. Snabba reaktioner och förmågan att visa att man ska fram är det som gäller här. Och allra viktigast - att använda tutan. Högt och ofta.
Autorickshaw är det sätt vi tar oss till och från jobbet. Fungerar som taxi och kostar sisådär 150 rupies (ca 30 SEK för 3 pers) för en 30-40 minuter lång färd. Fungerar bra. Men återigen, det hade fungerat ännu bättre om vi kunde göra oss förstådda . Nu är det inte helt ovanligt att vi hamnar nån helt annanstans än vi tror vi sagt…

Eftersom Bhubaneswar i stor utsträckning byggdes ut på 60-talet, är vägnätet väl tilltaget. Flerfiliga, raka vägar med förhållandevis hög standard dominerar utanför den gamla stadskärnan. Innan man vet ordet av har man dock svängt av från dessa stora leder och hamnat på små trånga gator med decimeterdjupa ”potholes”. Timmarna efter ett monsunregn ser de ut som en leråker.

Det som dominerar i trafiken är motorcyklar, vespor och självklart autorickshaw. Personbilar är i minoritet. Lokalbussar och mindre lastbilar susar förbi då och då. Trots att majoriteten av fordonen tar liten plats är trängseln stor vid vissa tider på dygnet. Trottoarer existerar i stort sett inte, vilket gör att alla trafikslag inklusive fotgängare och cyklister delar samma yta. Som en liten extra krydda rör sig kossor och hundar helt obehindrat mitt i trafiken. Är det här möjligen förebilden till ”shared space” som så många stadsplanerare hemma talar sig varma för? Helt bekväm känner man sig i alla fall inte som fotgängare i denna miljö. Åtminstone inte som svensk, indierna däremot verkar dödsföraktande kasta sig ut så fort en liten lucka uppstår.

Det som förvånar något är att det tycks funka ganska bra. Ska inte sticka under stol med att vi sett mc-förare som vurpat och en och annan påkörd hund. Eftersom jag inte har någon statisk på trafikolyckor i det här landet ska jag inte heller ge mig för djupt in i en diskussion kring detta. Inte heller ifrågasätta svensk trafiksäkerhet. Men, nog kan man fundera lite om vi inte ibland tar i lite i överkant med vägbulor och cirkulationsplatser….eller?