Summary 2010

In September and October our work in Orissa was focused on general housetypes and coming up with an alternative plan for Mangala- and Gokha Sahi in Puri. A couple of plotspecific houseproposals were also made. In November and December after Ingrid Svenkvist and Anna Olsson had left I continued working with house type proposals in Nayapally Sabar Sahi and Gokha Sahi to fit the more problematic plots. In all the areas we have been working with this fall the families/beneficiaries own their own land by heritage. The custom is to divide the parents land on each son in the family. This means that today several brothers share the same hut with their families. Now when each of the sons have their own family they are entitled to 25 sqm each in the slumupgrading program.

My proposals fitted odd formed plots or plots with many families. We also tried houses with a common toilet and wash on the ground floor when space in each apartment was scarce. In previous housing projects there has been a problem in making use for the toilet due to lack of money at the end of the project. So instead of “wasting” the few square meters of each apartment on unusable space the bedrooms increased in size. There is now an ongoing process to get this proposal through with the municipality.

In a couple of cases I have made proposals with 3 different options for the beneficiary. What comes first, is it the size of the indoor space very important or is it ok to have less indoor space if you get more private outdoor space for cooking/sitting or washing? Or are you ready to keep saving money and wait with the building process in order to get both good indoor and outdoor space further down the road? The beneficiaries with probably all have different answers but this is what participation is all about. A final proposal will have considered all the answers. I am curious to know.

My time in India will run out though eventually. I am currently in Kerala and though now this is supposedly familytime and vacation for me I have made a couple of visits to see how sustainable buildingmaterial and low cost construction can be used also in slumupgrading projects. I believe this could all be drawn one step further. Instead of speaking about the amount of windows they can afford I would like to figure out how ventilation and light could be brought into the building in the most efficient way. Once a surveyor of projects is skilled and trained in this the process there is a chance of implementing It.

Post Offices and Christmas Presents

Först en bild på postkontoret i Puri. Brandskadat, mögelskadat, med trasiga fönsterluckor, puts som rasar, ja allmänt förfallet - men i bruk. Innanför dörren sitter en man bakom ett skrivbord och framför ett stort kassaskåp där frimärken förvaras. Vid mitt besök såg jag inte hur illa nedgånget postkontoret var men vår dotter uppmärksammade detta och började gråta, skrika och klättra för att ta sig därifrån så fort jag klivit in genom dörren. Jag hann aldrig fråga mannen bakom skrivbordet om orsaken till förfallet.

Två fransmän med samma ärende köpte frimärken åt oss medan jag och dottern retirerade ut i solen.

Sedan en bild på postkontoret i centrala Bangalore, Richmond Town Post Office. Postkontoret utgör en sorglig kontrast mot övriga byggnader I den burgna stadsdelen. Av anledningar vi aldrig fick förklarade för oss har en konflikt uppstått mellan posten och ägaren till fastigheten. Posten har slutat betala hyra, men på grund av sin status som statlig myndighet och offentlig tjänst (public service) kan inte fastighetsägaren säga upp eller vräka hyresgästen, trots att ingen hyra betalas. Det enda medel som kvarstår är att låta byggnaden förfalla tills den rasar ihop och posten tvingas flytta, först då kan mark- och fastighetsägaren bygga nytt och (äntligen) begära marknadsanpassad hyra.

Från postkontoret i Puri vågade vi skicka några vykort, där åtminstone ett av dem kom fram. Från Bangalore hade vi tänkt skicka större paket men valde istället att riskera övervikt på flyget och kånka grejorna med oss i hopp om ett mer förtroendeingivande postkontor i nästa stad.

Väl i Gokulam, Mysore tog jag mod till mig. Postkontoret var dammigt, ostädat och med färgstänk från taket ned på väggarna – men i övrigt helt och fungerande. Fungerande som en byråkratisk mardröm skapad av Terry Gilliams (Monte Pyton). Det var dags att skicka julklappar så ett besök på posten gick inte att undvika. Ett paket öppnades för att kontrollera om innehållet kunde skickas med post (alla paket innehöll samma sak så det räckte med ett). Sedan fick jag det nu trasiga paketet med följande instruktioner: En skräddare måste göra korrekta paket av tyg, från-adressen ska skrivas här, till-adressen här och så ska den här blanketten för tullen kopieras upp i två exemplar per paket och fyllas i. Två kopior av blanketten skall fästas på baksidan av vardera paket. En blankett skall kunna tas bort. Det finns en skräddare en bit bort på den gatan. Paketinlämningen stänger klockan två. Ok? Det var förvånandsvärt tydliga instruktioner.

Ok? Tja… först se till att det öppnade paketet stängs till igen. Annars blir det trist för det barn som får en öppnad julklapp. Sedan jäkta iväg för att hitta skräddaren. Frågar mig fram och hittar snart dit. Men, skräddaren är inte tillbaka förrän på måndag. Idag är tisdag. Det gör nästan en vecka.

Tur i oturen rycker en man från grannbutiken in. Han har en firma som exporterar trähantverk och vet hur ett paket ska sys. Tyget och tråden skall vara vit och stygnen en centimeter långa och lagda längs med kanten på tyget. När det ursprungliga paketet är insytt i tyg skall sömmen lackas, ungefär som vi lackar paket inför julafton – men sömmen skall lackas med ca tio centimeters mellanrum . Orsaken är att sömmen inte ska gå upp helt och hållet om tråden går av. Det blir hur som helst väldigt fint. På det vita tyget ska sedan adresser skrivas.

Själva inslagningsceremonin pågick i dryga timmen och kostade 90 Rupees vilket motsvarar 15 kr. Ett hantverk som borde vara värt mer. Ett hantverk posten aldrig skulle klara av. Ett hantverk kort och gott. På postkontoret såg de uppenbart förvånade och lite imponerade ut när jag med tio minuters marginal steg in med mina tre paket – alla oklanderligt inslagna. Det tog de statligt anställda postkontorsarbetarna 30 minuter att kontrollera att var sak stod på sin plats, väga paketen och ge dem frimärken. Jag kunde bege mig hemåt med tanken att om all postens energi går åt till att upprätthålla arkaiska och omständliga procedurer och regler, då kanske det inte är så underligt att byggnader förfaller. Vem har tid att ägna sig åt så triviala ting som en fasad när det finns paketsömmar att nagelfara…

Urban migration drives surge in world´s slum dwellers

http://edition.cnn.com/2010/WORLD/asiapcf/11/18/urban.slums/index.html?hpt=Sbin



National, regional and city authorities need to work together to predict growth of cities and provide affordable land and housing for migrants to move into.
--Eduardo Moreno, U.N. Habitat

A complex and diverse India

Kollegorna har åkt och kvar står jag. Jag har fortsatt med ritande av hus för specifika tomter i Nayapalli och börjat nästa steg i Puri att mäta upp tomter där de nu lyckats fastställa ägandegränser. Jag kommer att fortsätta jobba med specifika tomter på distans under vistelsen i Indien. I skrivande stund från Bangalore.

Jag har också tagit mig mer tid till funderingar kring kollektiva boendeformer och genom maildiskussioner med olika personer inom SPARC och kontakter i Indien så kan man nog avskriva vissa former av kollektiva lösningar. Att samlas kring maten och matlagning verkar inte vara optimalt annat än i få fall i teorin. Se mailsvar från Sundar Burra:

The Indian context is totally different from that of Europe. Here is my straight answer. No, It won't work. There are too many barriers between groups for this to work. For example, people belonging to different religions - like Hindus and Muslims - eat different types of foods. Muslims don't eat pork and Hindus don't eat beef. Again there are many vegetarians amongst Hindus which would make eating together - either with Muslims or non-vegetarian Hindus - impossible. By and large, Hindus and Muslims do not eat together because of the deep divisions between them and also because there is no tradition of community cooking and eating in Hinduism though there may be in Islam.

Food cooked across India varies in terms of both content, medium and taste. A North Indian would not enjoy South Indian food and vice versa.

In India the caste system is very important: apart from different types of foods eaten by different castes,there is a deeply held belief about pollution and purity. This is one of the defining features of Hindu society and governs relations between different caste groups.Inter caste dining together by and large does not take place in rural or small town India and even in urban India, this will probably happen only amongst upper class Indians, for whom caste may not matter. Whom you marry, eat with or socialize are all decided by caste hierarchy even though some change has taken place. There is a profound inequality in Indian society and caste is one manifestation of that.

Similarly, people of different economic groups will not socialize or eat together out of choice. If people belong to different economic groups, their affordability will be different and that will stand in the way of your proposal.

If a group of 30 is very similar in terms of caste, religion and economic and social backgrounds, theoretically this idea could work .But the practical problem Is that you do not have a place iIn the slum large enough to accomodate 30 families even if people want to have a cooperative system of cooking and eating together.

Also I think that women are comparatively less literate, educated or empowered than men, It Is because of their subordinate social status and not because of lack of time because of time spent in the kitchen or on household tasks.

Colors of Gokha Sahi

35 grader celcius +

En varm dag på kontoret har passerat. Kommer man någonsin att vänja sig vid hettan? Idag hade vi stormöte på kontoret vid den tidpunkten då man i Spanien skulle ha haft siesta. Sundar Burra från SPARC-kontoret i Bombay och chefen från kontoret i Bhubaneswar Mona-Lisa som vanligtvis är här ett par dagar i månaden, var nu på plats. Vi presenterade vårt material och det hölls en diskussion om våra idéer, erfarenheter och lärdomar och lite tankar om hur man nu måste gå vidare. Det lät som om man ville ta fasta på att samarbete i mindre områden och att släppa lite grand på ägandegränserna skulle ge bättre lösningar för merparten. Det är så vi i första hand har jobbat i Puri och det är även så man måste lösa de svåra tomterna i Nayapalli.

När Anna och Ingrid har åkt så kommer jag att jobba vidare med ett par enstaka tomter för att så småningom göra mig redo för avfärd till Bangalore och Karnataka där arbetet fortsätter för min del. Jag har hört att det är svalare där.

Snart har våra två månader passerat och som alltid gick tiden lite snabbare än vad jag tänkt. Denna vecka har vi jobbat febrilt med att sammanställa våra tankar om de områden i Puri som vi nämnt i tidigare inlägg. Nästa vecka kommer Mona-Lisa Mohanty, chef för UDRC och Sundar Burra från SPARC hit för en revision. Då tänkte vi passa på att redovisa en tänkt strategi för in-situ uppgraderingen.

Samtidigt som vi är inne i de sista skälvande timmarna av projektarbete utvärderar vi vår tid. Har vi lärt oss något? Tillfört något? Redan innan vi åkte insåg vi att två månader är för kort tid för att kunna producera. Men tillräckligt med tid för att börja förstå, utbyta tankar och idéer.Det är först nu vi kommit in i verkligheten här. Lärt känna dem vi jobbar med och förstått deras roller, arbetsgång och hur vi skulle kunna hjälpa till. Och då är det dags att åka hem..

Som tur är kommer inte ASFs engagemang i Orissa sluta med oss. Just nu är två x-jobbare från BTH här. De skriver ett arbete om ett område i den största slummen här i Bhubaneswar. Där bor folk som flyttat in från landsbygden för att jobba i staden. De äger inte marken de bor på utan ockuperar naturskyddad kommunal mark. Läs mer i deras blogg: http://lenaoemma.wordpress.com/
Nästa år kommer även Anna Vindelman och Helena Olsson från ASF hit till Indien via ett stipendium från SWECO och fortsätter sammarbetet med SPARC. Vi hoppas de erfarenheter och insikter vi fått kommer vara dem till nytta. Sist en graf och ett litet utdrag ur ”Are architects and planners obstacles to slum upgrading?”, Dick Urban Vestbro. Visdomsord som inte bara gäller i Indien utan något även svenska arkitekter bör ta till sig och tänka på. För att arkitektur skall vara viktigt kan vi inte bara fokusera på byggd form utan även den ekonomiska, sociala och juridiska aspekten av boende.








”Diagram showing Turner's theory on the priorities of the poor with respect to housing. On the left side are those who are without any income at all. For them localization near job oppurtunities are absolutely most important. In the middle we find those who have a regular but limited income. For them land tenure becomes more important than distance to job opportunities, while the house itself has lower priority. On the right we find those with higher incomes. They can afford transport cost. When they have secured land tenure they can start giving priority to amenities such as water, hard-surface streets, drainage and the house itself.