Annan bakåtsträvande/efterbliven kast

Vi går igenom den omfattande ”Household survey” som MM och UDRC har tagit fram för Ring road -projektet. De olika kasterna är indelade i fyra olika grupper: Scheduled castes, General castes, Schedule tribes, OBC. Vi tittar på varandra…OBC, vad står det för? Vi frågar vår kollega. Other Backward Cast (annan bakåtsträvande/efterbliven kast). Vi ställer oss frågande. Hur kan man ens benämna en grupp av individer så?

Det är svårt att acceptera kastsystemet och de arbetsvillkor som de lågkastiga tvingas jobba under. Det är svårt att acceptera att en person i ens egen ålder utan att reflektera över det sätter sig på golvet i lägenheten och äter sin lunch bara för att vår landlord har sagt att han inte får äta vid samma bord som oss. Numera låser vi dörren och äter middag tillsammans. Det är svårt att acceptera att man utan att reflektera låter någon arbeta 22 timmar om dygnet. Endast två timmars sömn, dessutom i tjänst, är tydligen tillräckligt för vissa. I dag blev den äldre dam (ca 70 år) som jobbar med att servera te på vårt kontor av med sitt hus. Hon bodde i ett litet hus hon själv byggt i ett närliggande slumområde. Myndigheterna rev det utan förvarning för att bredda vägen. Hon får ta sin madrass och sina saker och flytta vidare till grannen. Vardagens små och stora händelser generar mycket funderingar.

Kastsystemet avskaffades 1950 i samband med att Indien blev självständigt (1947) och det är enligt lag förbjudet att diskriminera någon på grund av kasttillhörighet. Även om det officiellt är avskaffat finns ojämlikheterna kvar och lagen gör i praktiken inte så stor skillnad. Indier följer i alltför liten utsträckning formella lagar. Detta gäller både kastsystem och planering. Den moderna supermakten styrs snarare av uråldriga traditioner. Som ett led i det försök till förändring som staten driver kvoteras numera lågkastiga in till universitet och statliga befattningar. I parlamentet är 20 procent av platserna reserverade för ”Scheduled casts and tribes”. Men detta har varit omdiskuterat då det även bidrar till att befästa systemet. I de större städerna i Indien börjar dock kastsystemet sakta luckras upp genom den yngre generationen. Fortsatt blir man dock förvånad då ens nära vänner som annars har en väldigt reflekterande och modern syn på sin tillvaro väljer maka/make efter kast. Föräldrarna och släkten skulle aldrig tolerera något annat.

Kastsystemet är en del av den pågående Ring road-planens förutsättningar. Det är en del av alla indiers verklighet. Från giftermål till jobb, som begränsning eller genväg till välstånd. En av frågorna vi jobbar med är hur man undviker att befästa detta system i planeringen av det nya området.

Att finnas på kartan

Den ena slummen är inte den andra lik och sluminvånare är naturligtvis ingen homogen grupp.  Vad som däremot förenar de som bor i slumområden är, enligt FN:s definition av slum, att ett eller flera av följande behov inte är tillfredsställda:

-        Durable housing of a permanent nature that protects against extreme climate conditions.

-        Sufficient living space which means not more than three people sharing the same room.

-        Easy access to safe water in sufficient amounts at an affordable price.

-        Access to adequate sanitation in the form of a private or public toilet shared by a reasonable number of people.

-        Security of tenure that prevents forced evictions. (UN-Habitat)

En viktig del när SPARC och UDRC arbetar med slumupprustning eller förflyttning av slumområden, är själva kartläggningen av områdena och de människor som bor där. Kartläggningen är en förutsättning att föra diskussion med till exempel kommunen om behov och förändringar. Många gånger känner inte kommunen till alla de slumområden som finns i städerna och de finns således inte på några kartor. Ibland saknar människorna i områdena också Identitetshandlingar, vilket i praktiken innebär att de ”inte finns”. Att sakna adress och id-handlingar innebär många svårigheter, bland annat kan det vara svårt att söka jobb, att få bidrag, att öppna ett bankkonto eller rösta.

I Cuttack har UDRC hållit på att kartlägga all slum i staden under de senaste åren.  Det har skett med stöd från UN-habitat. Det finns i dag 360 inmätta slumområden i staden.  Inmätningen har skett tillsammans med Mahila Milans medlemmar från respektive slumområde. Mona- Lisa som är chef för UDRC poängterar ofta hur viktigt det är att människorna själva äger processen och att de blir ägare av informationen. Det finns, som hon säger, många olika stödprogram som kommer och går, och det är viktigt att informationen stannar hos de som är berörda så att de kan använda den för att förändra sin situation.

Själva inmätningen av områdena har skett med GPS. Koordinaterna har sedan importeras i Google Earth och området fått sin plats i världen.  Just nu pågår arbetet med att länka information om områdena till avgränsningarna i ett GIS-program. Tanken är att informationen ska finnas samlad på en och samma plats och vara tillgänglig för alla. Frågan är dock hur tillgänglig den är när den ligger i ett GIS-program, även om det är ett gratis program som alla kan ladda ner på internet?

I ett av områdena vi besöker i Cuttack ger Naina oss vår första lektion i GPS-mapping när hennes område invid floden ska mätas in.

På kontoret

                 ­­

När vi inte är ute i de olika områdena så arbetar vi från UDRC:s kontor i Bhubaneshwar. Här jobbar ca 10 personer med att ge administrativt och finansiellt stöd till invånarna i slumområdena. UDRC:s målsättning är att skapa drägliga bostadsförhållanden för de fattiga. Detta kan ske genom att se till att områden uppgraderas genom tillförsel av vatten, avlopp, dränering, el eller nya förbättrade byggnader. Alternativt kan de boende förflyttas till ett helt nytt område, om de är utsatta för säkerhetsrisk p.g.a. översvämningar, jorderosioner mm. En viktig del i arbetet är också att se till att invånarna får laglig rätt till sina bostäder.   

Under flera dagar har vi och vår kollega Mansi arbetat med att sammanställa och analysera information från den kartläggning Mahila Milan har genomfört i de 14 ”slumområdena” i Cuttack, som ingår i ”The ring-road-project”.  Vi har fokuserat på den data som vi anser är viktig att beakta när planförslaget ska arbetas fram. Det handlar främst om användning av privata och offentliga ytor samt de behov av ytor och funktioner som de boende har och hur det påverkar designen av det nya området. Bland annat har vi tittat närmare på vilka ytkrävande verksamhet invånarna bedriver, om man äger fordon, hur många handikappade det finns i områdena samt hur många barn det finns i förskole- och skolålder.

Eftersom vi saknar vissa uppgifter åkte vi i veckan till Mahila Milans kontor i Cuttack. Där träffade vi kvinnor från Mahila Milan samt representanter från fyra av de 14 slumområdena.  Vi diskuterade de uppgifter som behöver kompletteras och hur detta kan göras. Efter mötet åkte vi ut till två av områdena för att fördjupa vår platsanalys och intervjua några av de boende.  

På besök i Kali Vihar och Satichura

Vi kan skymta Kali Vihar när vi kör på bron över floden Kathajodi in till staden Cuttack. Området ligger på flodens bank och vattnet har stor betydelse för det dagliga livet. Naijna som är en av de ansvariga för Mahila Milans arbete i området visar oss sitt hem. Hon bor med sin familj, sina tre bröders familjer samt två vänners familjer på en kringbyggd gård med bostadshus, ladugård och pujarum (hinduiskt bönerum). Varje år drabbas de hårt av översvämningar från floden som stiger upp till 1,70 på husväggarna. Detta innebär att de varje år blir tvungna att flytta till evakueringslokaler under någon månad. Detta år var särskilt problematiskt då de tvingades att sälja 18 av sina 20 kor. Naijmas man tillverkar och säljer Paneer (indisk färskost som används i många maträtter). Även gårdens brunn är förorenad sedan den senaste översvämningen. Området saknar avlopp, men har tillgång till el.

Många män i Kali Vihar är cykelrickshawförare och de flesta kvinnor jobbar som hembiträden. Därutöver gör majoritet tillfälliga byggnadsjobb och okvalificerade småjobb. Området har en rural prägel med hus av tegel, bambu och halmtak och de boende har migrerat från olika delar av delstaten Orissa.

Vi besöker även Satichaura, som kallas ”ragpickers area”. Här bor ca 240 familjer av vilka flertalet försörjer sig på att samla in och sälja vidare plast, papper och glas. Området är fattigare än Kali Vihar. Oftast försörjer en person hela familjen och under en bra dag kan en person tjäna ca 50 Rs (ca 1 dollar). Att leva på en-två dollar per dag klassas av FN som att leva i extrem fattigdom. Husen är byggda av bambustänger som klätts med plast och till viss del tak av halm eller gräs. Varje år efter monsunen tvingas de bygga upp sina hus på nytt. De flesta är muslimer. Området saknar avlopp och rent vatten. Det finns en handpump i området, men vattnet är förorenat. Detta är det enda vatten man har tillgång till.  Så trots att alla vet att det är smutsigt används det som dricksvatten, vilket genererar en del sjukdomar. Sina behov gör man på flodbanken och vattnet i floden används för tvätt.

Kali Vihar och Satichaura är två av de 14 ”slumområden” som ingår i projektet som vi är involverade i. Den som kan bevisa att de har en bostad i något av dessa områden ska få ersättningsbostad inom ramen för det statliga programmet Rajiv Awas Yojana, RAY. Programmet för ett så kallat ”slumfritt” Indien. Ersättningsbostäderna är 25 kvm per familj. Detta projekt har från början drivits av Mahila Milan tillsammans med de boende och de har försökt få ersättningsmark i sju år. UDRC är också noga med att det Mahila Milan som är drivande genom hela processen och att kunskapen som tas fram om området ska finnas hos de som bor där. De ska ha samma information som ex. kommunen och diskussioner ska kontinuerligt föras kring utformning av det nya området.

För utförligare beskrivning av de olika organisationerna se Anna Engvalls inlägg från september 2010: http://asforissa.blogspot.com/2010/09/organisationerna.html

The town of Laurie

Vi hinner inte mer än köra in i Thiruvananthapuram (Trivandrum) förrän vi ser den första Laurie Baker byggnaden. Den är vad vi förstår typisk för hans arkitektur, organisk till sin form och i tegel. Senare på kvällen besöker vi den runda byggnaden som visar sig vara ett helt fantastiskt café. Som en spiral vrider sig caféet uppåt i byggnaden och längs väggarna finns platsmurade bord och bänkar. Fönstergluggar för naturlig ventilation följer teglets trappning och formar dekorationer i väggarna. Kyparna vet att de arbetar i en Laurie Baker byggnad och trots att de hela dagarna får gå upp och ner i längs det sluttande golvet så är det idel leenden. Det ska visa sig att inte bara kyparna, utan också rickshaw chaufförerna, känner sin Laurie.

Laurie Baker (1917-2007) var en prisbelönt engelskfödd arkitekt som under 50 år bodde och arbetade i Indien. Han är främst känd för sin enkla, men vackra, arkitektur och för sitt arbete med kostnads- och energieffektiva lösningar.  Från 1970 och fram till sin död bodde och verkade han i Thiruvananthapuram (Trivandrum).

Under våra dagar i Thiruvananthapuram besöker vi många olika Laurie Baker byggnader. Vi är främst intresserade av hur han har arbetat med terränganpassning och hållbara, lokala material samt ventilation och ljus i byggnaderna. Han har också jobbat fram enkla tekniker för att använda så lite material som möjligt och hålla nere kostnader och miljöpåverkan.

Laurie Baker Habitat Institute. Taket i byggnaden är av typen "Filler slab", en teknik som Laurie Baker använde mycket. Billiga material som enklare tegelpannor, glasflaskor och cokosnötskal används som utfyllnadsmaterial i betongtaken för att minska mängden betong och på så vis spara miljö och sänka kostnader. Ett tak av typen "Filler slab" kostar 30-35 % mindre än ett traditionellt betongtak.

  

Vi träffar under våra dagar i Trivandrum två organisationer som har fortsatt att arbeta i Laurie Bakers anda. Den ena är Cost Ford som Baker själv var med och grundade och den andra är Habitat Technology Group, som även är medlemmar i internationella ASF. Båda organisationerna finns i dag på olika platser i Indien och ritar och bygger varje år ett stort antal offentliga och privata byggnader.  De arbetar också med utbildning och hjälp till självhjälp genom till exempel kurser och stöd till kvinnogrupper. (Se länkar i sidan för vidare läsning om organisationerna)

Som avslutning på våra dagar i Kerala besöker vi ett slumupprustningsprojekt som Cost Ford arbetar med. Området ligger i närheten av järnvägsstationen och den första byggnadsetappen är nästan klar. Det är ett InSitu-projekt, det vill säga de nya byggnaderna byggs upp på samma plats som de gamla låg. Bygget har föregåtts av dialoger med de boende om behov och synpunkter på olika utformningsförslag. Eftersom platsen är liten och det är många människor som ska få plats så har man har man varit tvungen att bygga 4 våningshus, vilket de boende från början inte tyckte om. Detta bland annat för att man är van att leva sitt liv på marknivå utomhus och för att man behövde plats för sitt dagliga arbete. Cost Ford tog då fram ett förslag där man fick större och bättre terrasser ju högre upp i huset man bodde. Detta har fört med sig att de flesta nu vill bo så högt upp som möjligt. Så kan det gå!

Cost Fords InSitu-projekt före och efter. De boende har precis flyttat in och terasserna är väl använda. 

Meri Mumbai (Mitt mumbai)!

Åter i kontrasternas Mumbai. Det var ett par år sen sist för oss båda men härligt att vara tillbaka. Staden fortsätter att växa vertikalt, metron är under fortsatt utbyggnad, taxibilar av ambassador-modell från 50-talet ersätts successivt av ny gasdrivna modeller, sea link som ska minska belastningen på stadens existerande bilnät står klar, ca hundra nya flyovers är under konstruktion, trendiga restauranger poppar upp i stadens förorter, fortsatt strömmar ca 1000 människor in till staden varje dag, hurtiga över- och medelklassindier joggar fortsatt motsols varv efter varv på den lilla löpbanan i Joggers Park, rökförbud har införts på offentliga platser, färgglada rislampor och diyas-stånd kantar stadens gator inför den annalkande högtiden Diwali. En synlig fysisk utveckling, men många av de kulturella och sociala skillnaderna är fortsatt påtagliga. Fortfarande lever ca 60 procent av Mumbais befolkning i de av kommunen definierade slumområdena och stadens offentliga rum är inte, formellt eller informellt, tillgängliga för alla. De sociala skillnaderna och misstänksamheten mellan de olika sociala grupperna kvarstår. Det blir tydligt när vi äter middag med en vän från de lägre kasterna och han får kritiska blickar och kommentarer från personalen. Ett tecken på att han inte är välkommen.

  

Innan vi ger oss i väg till Orissa passar vi på att lära oss lite av några intressanta människor och organisationer som finns här i Mumbai. I dag började vi dagen med att äta lunch tillsammans med Dean d’Cruz från kontoret Mozaic i Goa. Dean har varit involverad i framtagandet av delstaten Goas regionplan, där han speciellt har arbetat med att engagera medborgarna i processen. Regionplanen i Goa har en helt annan detaljeringsgrad än exempelvis Stockholms regionplan och innehåller bland annat långtgående riktlinjer för lokalisering och täthet av ny bebyggelse.  Deans engagemang och arbete började som en kritisk reaktion på ett framtaget planförslag och ledde till att han blev en del i projektgruppen. Initialt fokuserades dialogerna med medborgarna på att öka människor förståelse för vad planen skulle få för inverkan på deras liv och omgivning. Genom arbete i olika fokusgrupper togs nya förslag fram och kommunen verkar nu positiv till att utveckla ”village level planning” i andra planeringsprocesser.

Efter en inspirerande lunch träffar vi senare på eftermiddagen våra kontakter på organisationen SPARC, som vi ska samarbeta med. SPARC har sitt huvudkontor i en gammal, sliten men charmig skolbyggnad från kolonialtiden. På kontoret arbetar ett tjugotal personer med olika bakgrund och uppgifter i organisationen. Tillsammans med organisationens grundare och direktör Mrs Sheela Patel, Sundar Burra och arkitekten Keya Kunte lägger vi upp de stora ramarna för det arbete vi ska utföra när vi kommer till Orissa. Organisationen har önskemål om att vi ska delta i arbetet med planeringen av ett nytt bostadsområde för de människor som idag bor i ett slumområde vid en av de floder som omger staden.  Eftersom området översvämmas vid varje monsun så är människorna av säkerhetsskäl nu tvungna att flytta. Arbetet kommer bestå av en inventering och analys av området gällande levnadsvillkor, familjesammansättning, användning av offenliga miljöer och försörjning samt förslag på hur dessa aspekter kan tas upp i designen av det nya området. Vi kommer fortsätta diskussionen med andra involverade under veckan här i Mumbai.

På väg!

ASF (Arkitekter utan gränser) fortsätter sitt samarbete med SPARC, en Indisk organisation, som tillsammans med invånare i slummen arbetar för legalisering av bostäder och bättre boendeförhållanden.

Den 17 oktober åker vi, Anna Vindelman och Helena Ohlsson, till Orissa för att delta i ett slumupprustningsprojekt. Vi kommer under två månader att arbeta som planeringsarkitekter i de projekt som bedrivs i delstatens huvudstad Bubaneshwar samt Cuttak.

Vår resa har möjliggjorts genom ett stipendium från FFNS-stiftelsen. Stiftelsens ändamål är att främja forskning, utveckling och utbildning inom områden som berör arkitektverksamhet, arkitektur och formgivning samt byggnadstekniska frågor. Vår stipendieansökan har sitt fokus på medborgardeltagande och dialogprocesser. Vår ambition är att öka vår kunskap om dialoger genom att studera och delta i de dialoger som bedrivs inom slumupprustningsprojekten.

Du kan följa vårt arbete på den här bloggen. Den startades redan förra året av de 3 ASF:are som då var och arbetade i Bubaneshwar, varför du även kan läsa om deras erfarenheter.   

ASF (Architects without borders) continues its cooperation with SPARC, an Indian organization which are working, together with inhabitants in poor urban areas, for regularization of housing and better living conditions.

On October 17^th we, Anna  Vindelman and Helena Ohlsson, will travel to Orissa to participate in a slum rehabilitation project. We are going for two months to work as Urban planners in ongoing projects in Bubaneshwar and Cuttak.

 You can follow our work on this blog. It was started already last year by the 3 ASF members who worked in Bubaneshwar during the end of 2010, why you also can read about their experiences.

Our journey has been made possible through a scholarship from the FFNS Foundation. The Foundation's purpose is to promote research, development and training in areas related to architecture, design and engineering issues. The focus of the work will be dialogues between poor communities and architects/planners in redevelopment and slum upgrading projects.

ASF

ASF-Sweden is a politically and religiously independent Non-Governmental Organisation working for a long-term sustainable, egalitarian and fair development of the built environment globally. The association is to support people in need through efforts within the professional field of architecture and planning, and to promote competence through training and transfer of knowledge. ASF-Sweden aims to be a network that welcomes and supports individuals who want to work for the goals of the association, as expressed in the Hasselt Charter, the platform of Architectures Sans Frontières – International, of which ASF-Sweden is a member.

SPARC

Established in 1984, SPARC is one of the largest Indian NGOs working on housing and infrastructure issues for the urban poor. SPARC works in an Alliance with two community-based organisations — the National Slum Dwellers Federation (NSDF) and Mahila Milan (MM) — that organise hundreds of thousands of slum dwellers and pavement dwellers to collectively produce solutions for affordable housing, secure tenure and sanitation. The Alliance works in 73 cities across India and has networks in 32 countries around the globe.