Annan bakåtsträvande/efterbliven kast

Vi går igenom den omfattande ”Household survey” som MM och UDRC har tagit fram för Ring road -projektet. De olika kasterna är indelade i fyra olika grupper: Scheduled castes, General castes, Schedule tribes, OBC. Vi tittar på varandra…OBC, vad står det för? Vi frågar vår kollega. Other Backward Cast (annan bakåtsträvande/efterbliven kast). Vi ställer oss frågande. Hur kan man ens benämna en grupp av individer så?

Det är svårt att acceptera kastsystemet och de arbetsvillkor som de lågkastiga tvingas jobba under. Det är svårt att acceptera att en person i ens egen ålder utan att reflektera över det sätter sig på golvet i lägenheten och äter sin lunch bara för att vår landlord har sagt att han inte får äta vid samma bord som oss. Numera låser vi dörren och äter middag tillsammans. Det är svårt att acceptera att man utan att reflektera låter någon arbeta 22 timmar om dygnet. Endast två timmars sömn, dessutom i tjänst, är tydligen tillräckligt för vissa. I dag blev den äldre dam (ca 70 år) som jobbar med att servera te på vårt kontor av med sitt hus. Hon bodde i ett litet hus hon själv byggt i ett närliggande slumområde. Myndigheterna rev det utan förvarning för att bredda vägen. Hon får ta sin madrass och sina saker och flytta vidare till grannen. Vardagens små och stora händelser generar mycket funderingar.

Kastsystemet avskaffades 1950 i samband med att Indien blev självständigt (1947) och det är enligt lag förbjudet att diskriminera någon på grund av kasttillhörighet. Även om det officiellt är avskaffat finns ojämlikheterna kvar och lagen gör i praktiken inte så stor skillnad. Indier följer i alltför liten utsträckning formella lagar. Detta gäller både kastsystem och planering. Den moderna supermakten styrs snarare av uråldriga traditioner. Som ett led i det försök till förändring som staten driver kvoteras numera lågkastiga in till universitet och statliga befattningar. I parlamentet är 20 procent av platserna reserverade för ”Scheduled casts and tribes”. Men detta har varit omdiskuterat då det även bidrar till att befästa systemet. I de större städerna i Indien börjar dock kastsystemet sakta luckras upp genom den yngre generationen. Fortsatt blir man dock förvånad då ens nära vänner som annars har en väldigt reflekterande och modern syn på sin tillvaro väljer maka/make efter kast. Föräldrarna och släkten skulle aldrig tolerera något annat.

Kastsystemet är en del av den pågående Ring road-planens förutsättningar. Det är en del av alla indiers verklighet. Från giftermål till jobb, som begränsning eller genväg till välstånd. En av frågorna vi jobbar med är hur man undviker att befästa detta system i planeringen av det nya området.

Att finnas på kartan

Den ena slummen är inte den andra lik och sluminvånare är naturligtvis ingen homogen grupp.  Vad som däremot förenar de som bor i slumområden är, enligt FN:s definition av slum, att ett eller flera av följande behov inte är tillfredsställda:

-        Durable housing of a permanent nature that protects against extreme climate conditions.

-        Sufficient living space which means not more than three people sharing the same room.

-        Easy access to safe water in sufficient amounts at an affordable price.

-        Access to adequate sanitation in the form of a private or public toilet shared by a reasonable number of people.

-        Security of tenure that prevents forced evictions. (UN-Habitat)

En viktig del när SPARC och UDRC arbetar med slumupprustning eller förflyttning av slumområden, är själva kartläggningen av områdena och de människor som bor där. Kartläggningen är en förutsättning att föra diskussion med till exempel kommunen om behov och förändringar. Många gånger känner inte kommunen till alla de slumområden som finns i städerna och de finns således inte på några kartor. Ibland saknar människorna i områdena också Identitetshandlingar, vilket i praktiken innebär att de ”inte finns”. Att sakna adress och id-handlingar innebär många svårigheter, bland annat kan det vara svårt att söka jobb, att få bidrag, att öppna ett bankkonto eller rösta.

I Cuttack har UDRC hållit på att kartlägga all slum i staden under de senaste åren.  Det har skett med stöd från UN-habitat. Det finns i dag 360 inmätta slumområden i staden.  Inmätningen har skett tillsammans med Mahila Milans medlemmar från respektive slumområde. Mona- Lisa som är chef för UDRC poängterar ofta hur viktigt det är att människorna själva äger processen och att de blir ägare av informationen. Det finns, som hon säger, många olika stödprogram som kommer och går, och det är viktigt att informationen stannar hos de som är berörda så att de kan använda den för att förändra sin situation.

Själva inmätningen av områdena har skett med GPS. Koordinaterna har sedan importeras i Google Earth och området fått sin plats i världen.  Just nu pågår arbetet med att länka information om områdena till avgränsningarna i ett GIS-program. Tanken är att informationen ska finnas samlad på en och samma plats och vara tillgänglig för alla. Frågan är dock hur tillgänglig den är när den ligger i ett GIS-program, även om det är ett gratis program som alla kan ladda ner på internet?

I ett av områdena vi besöker i Cuttack ger Naina oss vår första lektion i GPS-mapping när hennes område invid floden ska mätas in.

På kontoret

                 ­­

När vi inte är ute i de olika områdena så arbetar vi från UDRC:s kontor i Bhubaneshwar. Här jobbar ca 10 personer med att ge administrativt och finansiellt stöd till invånarna i slumområdena. UDRC:s målsättning är att skapa drägliga bostadsförhållanden för de fattiga. Detta kan ske genom att se till att områden uppgraderas genom tillförsel av vatten, avlopp, dränering, el eller nya förbättrade byggnader. Alternativt kan de boende förflyttas till ett helt nytt område, om de är utsatta för säkerhetsrisk p.g.a. översvämningar, jorderosioner mm. En viktig del i arbetet är också att se till att invånarna får laglig rätt till sina bostäder.   

Under flera dagar har vi och vår kollega Mansi arbetat med att sammanställa och analysera information från den kartläggning Mahila Milan har genomfört i de 14 ”slumområdena” i Cuttack, som ingår i ”The ring-road-project”.  Vi har fokuserat på den data som vi anser är viktig att beakta när planförslaget ska arbetas fram. Det handlar främst om användning av privata och offentliga ytor samt de behov av ytor och funktioner som de boende har och hur det påverkar designen av det nya området. Bland annat har vi tittat närmare på vilka ytkrävande verksamhet invånarna bedriver, om man äger fordon, hur många handikappade det finns i områdena samt hur många barn det finns i förskole- och skolålder.

Eftersom vi saknar vissa uppgifter åkte vi i veckan till Mahila Milans kontor i Cuttack. Där träffade vi kvinnor från Mahila Milan samt representanter från fyra av de 14 slumområdena.  Vi diskuterade de uppgifter som behöver kompletteras och hur detta kan göras. Efter mötet åkte vi ut till två av områdena för att fördjupa vår platsanalys och intervjua några av de boende.  

På besök i Kali Vihar och Satichura

Vi kan skymta Kali Vihar när vi kör på bron över floden Kathajodi in till staden Cuttack. Området ligger på flodens bank och vattnet har stor betydelse för det dagliga livet. Naijna som är en av de ansvariga för Mahila Milans arbete i området visar oss sitt hem. Hon bor med sin familj, sina tre bröders familjer samt två vänners familjer på en kringbyggd gård med bostadshus, ladugård och pujarum (hinduiskt bönerum). Varje år drabbas de hårt av översvämningar från floden som stiger upp till 1,70 på husväggarna. Detta innebär att de varje år blir tvungna att flytta till evakueringslokaler under någon månad. Detta år var särskilt problematiskt då de tvingades att sälja 18 av sina 20 kor. Naijmas man tillverkar och säljer Paneer (indisk färskost som används i många maträtter). Även gårdens brunn är förorenad sedan den senaste översvämningen. Området saknar avlopp, men har tillgång till el.

Många män i Kali Vihar är cykelrickshawförare och de flesta kvinnor jobbar som hembiträden. Därutöver gör majoritet tillfälliga byggnadsjobb och okvalificerade småjobb. Området har en rural prägel med hus av tegel, bambu och halmtak och de boende har migrerat från olika delar av delstaten Orissa.

Vi besöker även Satichaura, som kallas ”ragpickers area”. Här bor ca 240 familjer av vilka flertalet försörjer sig på att samla in och sälja vidare plast, papper och glas. Området är fattigare än Kali Vihar. Oftast försörjer en person hela familjen och under en bra dag kan en person tjäna ca 50 Rs (ca 1 dollar). Att leva på en-två dollar per dag klassas av FN som att leva i extrem fattigdom. Husen är byggda av bambustänger som klätts med plast och till viss del tak av halm eller gräs. Varje år efter monsunen tvingas de bygga upp sina hus på nytt. De flesta är muslimer. Området saknar avlopp och rent vatten. Det finns en handpump i området, men vattnet är förorenat. Detta är det enda vatten man har tillgång till.  Så trots att alla vet att det är smutsigt används det som dricksvatten, vilket genererar en del sjukdomar. Sina behov gör man på flodbanken och vattnet i floden används för tvätt.

Kali Vihar och Satichaura är två av de 14 ”slumområden” som ingår i projektet som vi är involverade i. Den som kan bevisa att de har en bostad i något av dessa områden ska få ersättningsbostad inom ramen för det statliga programmet Rajiv Awas Yojana, RAY. Programmet för ett så kallat ”slumfritt” Indien. Ersättningsbostäderna är 25 kvm per familj. Detta projekt har från början drivits av Mahila Milan tillsammans med de boende och de har försökt få ersättningsmark i sju år. UDRC är också noga med att det Mahila Milan som är drivande genom hela processen och att kunskapen som tas fram om området ska finnas hos de som bor där. De ska ha samma information som ex. kommunen och diskussioner ska kontinuerligt föras kring utformning av det nya området.

För utförligare beskrivning av de olika organisationerna se Anna Engvalls inlägg från september 2010: http://asforissa.blogspot.com/2010/09/organisationerna.html

The town of Laurie

Vi hinner inte mer än köra in i Thiruvananthapuram (Trivandrum) förrän vi ser den första Laurie Baker byggnaden. Den är vad vi förstår typisk för hans arkitektur, organisk till sin form och i tegel. Senare på kvällen besöker vi den runda byggnaden som visar sig vara ett helt fantastiskt café. Som en spiral vrider sig caféet uppåt i byggnaden och längs väggarna finns platsmurade bord och bänkar. Fönstergluggar för naturlig ventilation följer teglets trappning och formar dekorationer i väggarna. Kyparna vet att de arbetar i en Laurie Baker byggnad och trots att de hela dagarna får gå upp och ner i längs det sluttande golvet så är det idel leenden. Det ska visa sig att inte bara kyparna, utan också rickshaw chaufförerna, känner sin Laurie.

Laurie Baker (1917-2007) var en prisbelönt engelskfödd arkitekt som under 50 år bodde och arbetade i Indien. Han är främst känd för sin enkla, men vackra, arkitektur och för sitt arbete med kostnads- och energieffektiva lösningar.  Från 1970 och fram till sin död bodde och verkade han i Thiruvananthapuram (Trivandrum).

Under våra dagar i Thiruvananthapuram besöker vi många olika Laurie Baker byggnader. Vi är främst intresserade av hur han har arbetat med terränganpassning och hållbara, lokala material samt ventilation och ljus i byggnaderna. Han har också jobbat fram enkla tekniker för att använda så lite material som möjligt och hålla nere kostnader och miljöpåverkan.

Laurie Baker Habitat Institute. Taket i byggnaden är av typen "Filler slab", en teknik som Laurie Baker använde mycket. Billiga material som enklare tegelpannor, glasflaskor och cokosnötskal används som utfyllnadsmaterial i betongtaken för att minska mängden betong och på så vis spara miljö och sänka kostnader. Ett tak av typen "Filler slab" kostar 30-35 % mindre än ett traditionellt betongtak.

  

Vi träffar under våra dagar i Trivandrum två organisationer som har fortsatt att arbeta i Laurie Bakers anda. Den ena är Cost Ford som Baker själv var med och grundade och den andra är Habitat Technology Group, som även är medlemmar i internationella ASF. Båda organisationerna finns i dag på olika platser i Indien och ritar och bygger varje år ett stort antal offentliga och privata byggnader.  De arbetar också med utbildning och hjälp till självhjälp genom till exempel kurser och stöd till kvinnogrupper. (Se länkar i sidan för vidare läsning om organisationerna)

Som avslutning på våra dagar i Kerala besöker vi ett slumupprustningsprojekt som Cost Ford arbetar med. Området ligger i närheten av järnvägsstationen och den första byggnadsetappen är nästan klar. Det är ett InSitu-projekt, det vill säga de nya byggnaderna byggs upp på samma plats som de gamla låg. Bygget har föregåtts av dialoger med de boende om behov och synpunkter på olika utformningsförslag. Eftersom platsen är liten och det är många människor som ska få plats så har man har man varit tvungen att bygga 4 våningshus, vilket de boende från början inte tyckte om. Detta bland annat för att man är van att leva sitt liv på marknivå utomhus och för att man behövde plats för sitt dagliga arbete. Cost Ford tog då fram ett förslag där man fick större och bättre terrasser ju högre upp i huset man bodde. Detta har fört med sig att de flesta nu vill bo så högt upp som möjligt. Så kan det gå!

Cost Fords InSitu-projekt före och efter. De boende har precis flyttat in och terasserna är väl använda. 

Meri Mumbai (Mitt mumbai)!

Åter i kontrasternas Mumbai. Det var ett par år sen sist för oss båda men härligt att vara tillbaka. Staden fortsätter att växa vertikalt, metron är under fortsatt utbyggnad, taxibilar av ambassador-modell från 50-talet ersätts successivt av ny gasdrivna modeller, sea link som ska minska belastningen på stadens existerande bilnät står klar, ca hundra nya flyovers är under konstruktion, trendiga restauranger poppar upp i stadens förorter, fortsatt strömmar ca 1000 människor in till staden varje dag, hurtiga över- och medelklassindier joggar fortsatt motsols varv efter varv på den lilla löpbanan i Joggers Park, rökförbud har införts på offentliga platser, färgglada rislampor och diyas-stånd kantar stadens gator inför den annalkande högtiden Diwali. En synlig fysisk utveckling, men många av de kulturella och sociala skillnaderna är fortsatt påtagliga. Fortfarande lever ca 60 procent av Mumbais befolkning i de av kommunen definierade slumområdena och stadens offentliga rum är inte, formellt eller informellt, tillgängliga för alla. De sociala skillnaderna och misstänksamheten mellan de olika sociala grupperna kvarstår. Det blir tydligt när vi äter middag med en vän från de lägre kasterna och han får kritiska blickar och kommentarer från personalen. Ett tecken på att han inte är välkommen.

  

Innan vi ger oss i väg till Orissa passar vi på att lära oss lite av några intressanta människor och organisationer som finns här i Mumbai. I dag började vi dagen med att äta lunch tillsammans med Dean d’Cruz från kontoret Mozaic i Goa. Dean har varit involverad i framtagandet av delstaten Goas regionplan, där han speciellt har arbetat med att engagera medborgarna i processen. Regionplanen i Goa har en helt annan detaljeringsgrad än exempelvis Stockholms regionplan och innehåller bland annat långtgående riktlinjer för lokalisering och täthet av ny bebyggelse.  Deans engagemang och arbete började som en kritisk reaktion på ett framtaget planförslag och ledde till att han blev en del i projektgruppen. Initialt fokuserades dialogerna med medborgarna på att öka människor förståelse för vad planen skulle få för inverkan på deras liv och omgivning. Genom arbete i olika fokusgrupper togs nya förslag fram och kommunen verkar nu positiv till att utveckla ”village level planning” i andra planeringsprocesser.

Efter en inspirerande lunch träffar vi senare på eftermiddagen våra kontakter på organisationen SPARC, som vi ska samarbeta med. SPARC har sitt huvudkontor i en gammal, sliten men charmig skolbyggnad från kolonialtiden. På kontoret arbetar ett tjugotal personer med olika bakgrund och uppgifter i organisationen. Tillsammans med organisationens grundare och direktör Mrs Sheela Patel, Sundar Burra och arkitekten Keya Kunte lägger vi upp de stora ramarna för det arbete vi ska utföra när vi kommer till Orissa. Organisationen har önskemål om att vi ska delta i arbetet med planeringen av ett nytt bostadsområde för de människor som idag bor i ett slumområde vid en av de floder som omger staden.  Eftersom området översvämmas vid varje monsun så är människorna av säkerhetsskäl nu tvungna att flytta. Arbetet kommer bestå av en inventering och analys av området gällande levnadsvillkor, familjesammansättning, användning av offenliga miljöer och försörjning samt förslag på hur dessa aspekter kan tas upp i designen av det nya området. Vi kommer fortsätta diskussionen med andra involverade under veckan här i Mumbai.

På väg!

ASF (Arkitekter utan gränser) fortsätter sitt samarbete med SPARC, en Indisk organisation, som tillsammans med invånare i slummen arbetar för legalisering av bostäder och bättre boendeförhållanden.

Den 17 oktober åker vi, Anna Vindelman och Helena Ohlsson, till Orissa för att delta i ett slumupprustningsprojekt. Vi kommer under två månader att arbeta som planeringsarkitekter i de projekt som bedrivs i delstatens huvudstad Bubaneshwar samt Cuttak.

Vår resa har möjliggjorts genom ett stipendium från FFNS-stiftelsen. Stiftelsens ändamål är att främja forskning, utveckling och utbildning inom områden som berör arkitektverksamhet, arkitektur och formgivning samt byggnadstekniska frågor. Vår stipendieansökan har sitt fokus på medborgardeltagande och dialogprocesser. Vår ambition är att öka vår kunskap om dialoger genom att studera och delta i de dialoger som bedrivs inom slumupprustningsprojekten.

Du kan följa vårt arbete på den här bloggen. Den startades redan förra året av de 3 ASF:are som då var och arbetade i Bubaneshwar, varför du även kan läsa om deras erfarenheter.   

ASF (Architects without borders) continues its cooperation with SPARC, an Indian organization which are working, together with inhabitants in poor urban areas, for regularization of housing and better living conditions.

On October 17^th we, Anna  Vindelman and Helena Ohlsson, will travel to Orissa to participate in a slum rehabilitation project. We are going for two months to work as Urban planners in ongoing projects in Bubaneshwar and Cuttak.

 You can follow our work on this blog. It was started already last year by the 3 ASF members who worked in Bubaneshwar during the end of 2010, why you also can read about their experiences.

Our journey has been made possible through a scholarship from the FFNS Foundation. The Foundation's purpose is to promote research, development and training in areas related to architecture, design and engineering issues. The focus of the work will be dialogues between poor communities and architects/planners in redevelopment and slum upgrading projects.

ASF

ASF-Sweden is a politically and religiously independent Non-Governmental Organisation working for a long-term sustainable, egalitarian and fair development of the built environment globally. The association is to support people in need through efforts within the professional field of architecture and planning, and to promote competence through training and transfer of knowledge. ASF-Sweden aims to be a network that welcomes and supports individuals who want to work for the goals of the association, as expressed in the Hasselt Charter, the platform of Architectures Sans Frontières – International, of which ASF-Sweden is a member.

SPARC

Established in 1984, SPARC is one of the largest Indian NGOs working on housing and infrastructure issues for the urban poor. SPARC works in an Alliance with two community-based organisations — the National Slum Dwellers Federation (NSDF) and Mahila Milan (MM) — that organise hundreds of thousands of slum dwellers and pavement dwellers to collectively produce solutions for affordable housing, secure tenure and sanitation. The Alliance works in 73 cities across India and has networks in 32 countries around the globe.

Summary 2010

In September and October our work in Orissa was focused on general housetypes and coming up with an alternative plan for Mangala- and Gokha Sahi in Puri. A couple of plotspecific houseproposals were also made. In November and December after Ingrid Svenkvist and Anna Olsson had left I continued working with house type proposals in Nayapally Sabar Sahi and Gokha Sahi to fit the more problematic plots. In all the areas we have been working with this fall the families/beneficiaries own their own land by heritage. The custom is to divide the parents land on each son in the family. This means that today several brothers share the same hut with their families. Now when each of the sons have their own family they are entitled to 25 sqm each in the slumupgrading program.

My proposals fitted odd formed plots or plots with many families. We also tried houses with a common toilet and wash on the ground floor when space in each apartment was scarce. In previous housing projects there has been a problem in making use for the toilet due to lack of money at the end of the project. So instead of “wasting” the few square meters of each apartment on unusable space the bedrooms increased in size. There is now an ongoing process to get this proposal through with the municipality.

In a couple of cases I have made proposals with 3 different options for the beneficiary. What comes first, is it the size of the indoor space very important or is it ok to have less indoor space if you get more private outdoor space for cooking/sitting or washing? Or are you ready to keep saving money and wait with the building process in order to get both good indoor and outdoor space further down the road? The beneficiaries with probably all have different answers but this is what participation is all about. A final proposal will have considered all the answers. I am curious to know.

My time in India will run out though eventually. I am currently in Kerala and though now this is supposedly familytime and vacation for me I have made a couple of visits to see how sustainable buildingmaterial and low cost construction can be used also in slumupgrading projects. I believe this could all be drawn one step further. Instead of speaking about the amount of windows they can afford I would like to figure out how ventilation and light could be brought into the building in the most efficient way. Once a surveyor of projects is skilled and trained in this the process there is a chance of implementing It.

Post Offices and Christmas Presents

Först en bild på postkontoret i Puri. Brandskadat, mögelskadat, med trasiga fönsterluckor, puts som rasar, ja allmänt förfallet - men i bruk. Innanför dörren sitter en man bakom ett skrivbord och framför ett stort kassaskåp där frimärken förvaras. Vid mitt besök såg jag inte hur illa nedgånget postkontoret var men vår dotter uppmärksammade detta och började gråta, skrika och klättra för att ta sig därifrån så fort jag klivit in genom dörren. Jag hann aldrig fråga mannen bakom skrivbordet om orsaken till förfallet.

Två fransmän med samma ärende köpte frimärken åt oss medan jag och dottern retirerade ut i solen.

Sedan en bild på postkontoret i centrala Bangalore, Richmond Town Post Office. Postkontoret utgör en sorglig kontrast mot övriga byggnader I den burgna stadsdelen. Av anledningar vi aldrig fick förklarade för oss har en konflikt uppstått mellan posten och ägaren till fastigheten. Posten har slutat betala hyra, men på grund av sin status som statlig myndighet och offentlig tjänst (public service) kan inte fastighetsägaren säga upp eller vräka hyresgästen, trots att ingen hyra betalas. Det enda medel som kvarstår är att låta byggnaden förfalla tills den rasar ihop och posten tvingas flytta, först då kan mark- och fastighetsägaren bygga nytt och (äntligen) begära marknadsanpassad hyra.

Från postkontoret i Puri vågade vi skicka några vykort, där åtminstone ett av dem kom fram. Från Bangalore hade vi tänkt skicka större paket men valde istället att riskera övervikt på flyget och kånka grejorna med oss i hopp om ett mer förtroendeingivande postkontor i nästa stad.

Väl i Gokulam, Mysore tog jag mod till mig. Postkontoret var dammigt, ostädat och med färgstänk från taket ned på väggarna – men i övrigt helt och fungerande. Fungerande som en byråkratisk mardröm skapad av Terry Gilliams (Monte Pyton). Det var dags att skicka julklappar så ett besök på posten gick inte att undvika. Ett paket öppnades för att kontrollera om innehållet kunde skickas med post (alla paket innehöll samma sak så det räckte med ett). Sedan fick jag det nu trasiga paketet med följande instruktioner: En skräddare måste göra korrekta paket av tyg, från-adressen ska skrivas här, till-adressen här och så ska den här blanketten för tullen kopieras upp i två exemplar per paket och fyllas i. Två kopior av blanketten skall fästas på baksidan av vardera paket. En blankett skall kunna tas bort. Det finns en skräddare en bit bort på den gatan. Paketinlämningen stänger klockan två. Ok? Det var förvånandsvärt tydliga instruktioner.

Ok? Tja… först se till att det öppnade paketet stängs till igen. Annars blir det trist för det barn som får en öppnad julklapp. Sedan jäkta iväg för att hitta skräddaren. Frågar mig fram och hittar snart dit. Men, skräddaren är inte tillbaka förrän på måndag. Idag är tisdag. Det gör nästan en vecka.

Tur i oturen rycker en man från grannbutiken in. Han har en firma som exporterar trähantverk och vet hur ett paket ska sys. Tyget och tråden skall vara vit och stygnen en centimeter långa och lagda längs med kanten på tyget. När det ursprungliga paketet är insytt i tyg skall sömmen lackas, ungefär som vi lackar paket inför julafton – men sömmen skall lackas med ca tio centimeters mellanrum . Orsaken är att sömmen inte ska gå upp helt och hållet om tråden går av. Det blir hur som helst väldigt fint. På det vita tyget ska sedan adresser skrivas.

Själva inslagningsceremonin pågick i dryga timmen och kostade 90 Rupees vilket motsvarar 15 kr. Ett hantverk som borde vara värt mer. Ett hantverk posten aldrig skulle klara av. Ett hantverk kort och gott. På postkontoret såg de uppenbart förvånade och lite imponerade ut när jag med tio minuters marginal steg in med mina tre paket – alla oklanderligt inslagna. Det tog de statligt anställda postkontorsarbetarna 30 minuter att kontrollera att var sak stod på sin plats, väga paketen och ge dem frimärken. Jag kunde bege mig hemåt med tanken att om all postens energi går åt till att upprätthålla arkaiska och omständliga procedurer och regler, då kanske det inte är så underligt att byggnader förfaller. Vem har tid att ägna sig åt så triviala ting som en fasad när det finns paketsömmar att nagelfara…

Urban migration drives surge in world´s slum dwellers

http://edition.cnn.com/2010/WORLD/asiapcf/11/18/urban.slums/index.html?hpt=Sbin



National, regional and city authorities need to work together to predict growth of cities and provide affordable land and housing for migrants to move into.
--Eduardo Moreno, U.N. Habitat

A complex and diverse India

Kollegorna har åkt och kvar står jag. Jag har fortsatt med ritande av hus för specifika tomter i Nayapalli och börjat nästa steg i Puri att mäta upp tomter där de nu lyckats fastställa ägandegränser. Jag kommer att fortsätta jobba med specifika tomter på distans under vistelsen i Indien. I skrivande stund från Bangalore.

Jag har också tagit mig mer tid till funderingar kring kollektiva boendeformer och genom maildiskussioner med olika personer inom SPARC och kontakter i Indien så kan man nog avskriva vissa former av kollektiva lösningar. Att samlas kring maten och matlagning verkar inte vara optimalt annat än i få fall i teorin. Se mailsvar från Sundar Burra:

The Indian context is totally different from that of Europe. Here is my straight answer. No, It won't work. There are too many barriers between groups for this to work. For example, people belonging to different religions - like Hindus and Muslims - eat different types of foods. Muslims don't eat pork and Hindus don't eat beef. Again there are many vegetarians amongst Hindus which would make eating together - either with Muslims or non-vegetarian Hindus - impossible. By and large, Hindus and Muslims do not eat together because of the deep divisions between them and also because there is no tradition of community cooking and eating in Hinduism though there may be in Islam.

Food cooked across India varies in terms of both content, medium and taste. A North Indian would not enjoy South Indian food and vice versa.

In India the caste system is very important: apart from different types of foods eaten by different castes,there is a deeply held belief about pollution and purity. This is one of the defining features of Hindu society and governs relations between different caste groups.Inter caste dining together by and large does not take place in rural or small town India and even in urban India, this will probably happen only amongst upper class Indians, for whom caste may not matter. Whom you marry, eat with or socialize are all decided by caste hierarchy even though some change has taken place. There is a profound inequality in Indian society and caste is one manifestation of that.

Similarly, people of different economic groups will not socialize or eat together out of choice. If people belong to different economic groups, their affordability will be different and that will stand in the way of your proposal.

If a group of 30 is very similar in terms of caste, religion and economic and social backgrounds, theoretically this idea could work .But the practical problem Is that you do not have a place iIn the slum large enough to accomodate 30 families even if people want to have a cooperative system of cooking and eating together.

Also I think that women are comparatively less literate, educated or empowered than men, It Is because of their subordinate social status and not because of lack of time because of time spent in the kitchen or on household tasks.

Colors of Gokha Sahi

35 grader celcius +

En varm dag på kontoret har passerat. Kommer man någonsin att vänja sig vid hettan? Idag hade vi stormöte på kontoret vid den tidpunkten då man i Spanien skulle ha haft siesta. Sundar Burra från SPARC-kontoret i Bombay och chefen från kontoret i Bhubaneswar Mona-Lisa som vanligtvis är här ett par dagar i månaden, var nu på plats. Vi presenterade vårt material och det hölls en diskussion om våra idéer, erfarenheter och lärdomar och lite tankar om hur man nu måste gå vidare. Det lät som om man ville ta fasta på att samarbete i mindre områden och att släppa lite grand på ägandegränserna skulle ge bättre lösningar för merparten. Det är så vi i första hand har jobbat i Puri och det är även så man måste lösa de svåra tomterna i Nayapalli.

När Anna och Ingrid har åkt så kommer jag att jobba vidare med ett par enstaka tomter för att så småningom göra mig redo för avfärd till Bangalore och Karnataka där arbetet fortsätter för min del. Jag har hört att det är svalare där.

Snart har våra två månader passerat och som alltid gick tiden lite snabbare än vad jag tänkt. Denna vecka har vi jobbat febrilt med att sammanställa våra tankar om de områden i Puri som vi nämnt i tidigare inlägg. Nästa vecka kommer Mona-Lisa Mohanty, chef för UDRC och Sundar Burra från SPARC hit för en revision. Då tänkte vi passa på att redovisa en tänkt strategi för in-situ uppgraderingen.

Samtidigt som vi är inne i de sista skälvande timmarna av projektarbete utvärderar vi vår tid. Har vi lärt oss något? Tillfört något? Redan innan vi åkte insåg vi att två månader är för kort tid för att kunna producera. Men tillräckligt med tid för att börja förstå, utbyta tankar och idéer.Det är först nu vi kommit in i verkligheten här. Lärt känna dem vi jobbar med och förstått deras roller, arbetsgång och hur vi skulle kunna hjälpa till. Och då är det dags att åka hem..

Som tur är kommer inte ASFs engagemang i Orissa sluta med oss. Just nu är två x-jobbare från BTH här. De skriver ett arbete om ett område i den största slummen här i Bhubaneswar. Där bor folk som flyttat in från landsbygden för att jobba i staden. De äger inte marken de bor på utan ockuperar naturskyddad kommunal mark. Läs mer i deras blogg: http://lenaoemma.wordpress.com/
Nästa år kommer även Anna Vindelman och Helena Olsson från ASF hit till Indien via ett stipendium från SWECO och fortsätter sammarbetet med SPARC. Vi hoppas de erfarenheter och insikter vi fått kommer vara dem till nytta. Sist en graf och ett litet utdrag ur ”Are architects and planners obstacles to slum upgrading?”, Dick Urban Vestbro. Visdomsord som inte bara gäller i Indien utan något även svenska arkitekter bör ta till sig och tänka på. För att arkitektur skall vara viktigt kan vi inte bara fokusera på byggd form utan även den ekonomiska, sociala och juridiska aspekten av boende.








”Diagram showing Turner's theory on the priorities of the poor with respect to housing. On the left side are those who are without any income at all. For them localization near job oppurtunities are absolutely most important. In the middle we find those who have a regular but limited income. For them land tenure becomes more important than distance to job opportunities, while the house itself has lower priority. On the right we find those with higher incomes. They can afford transport cost. When they have secured land tenure they can start giving priority to amenities such as water, hard-surface streets, drainage and the house itself.

Trygghet

Det finns ytterligare en typ av projekt som SPARC och Mahila Milan jobbar med som vi inte alls berört. Dels för att det inte direkt har med bostadsbyggandet att göra, dels för att det hittills bara pågår i Mumbai och Pune om jag förstått det rätt. Samtidigt tycker jag det är en spännande del som visar hur SPARC jobbar på bred front med slumuppgradering. Initiativet handlar om att skapa sk "police panchayats" i slumområden (panchayat betyder "rådgivande församling" ungefär). Möjligheten att känns sig trygg och säker i sin egen hemmiljö är ett grundläggande krav och naturligtvis ska detta gälla även i slumområden. Liksom i många andra länder har förhållandet mellan polisen och de fattiga i Indiens slumområden länge färgats av misstroende och en känsla av att polisen inte bryr sig om vad som försiggår i de fattiga områdena. SPARC/Mahila Milans initiativ innebär som kontrast till detta ett nära samarbete mellan polisen och sluminnevånarna.

Police Panchayats är alltså en kommitté bestående av tio representanter från området - sju kvinnor och tre män. Dessa utses av invånarna själva och arbetar nära med utsedd representant från polisen för att lösa tvister. Anledningen till att det är fler kvinnor i kommittén, är att de finns en överrepresentation av kvinnor i brottsofferstatistiken. Kommittéerna har inga polisbefogenheter och allt som diskuteras i gruppen dokumenteras noga. Tanken är att ta tag i dispyter i ett så tidigt skede som möjligt för att undvika att det utvecklas till en större konflikt. Det kan handla om allt från gräl mellan grannar till hustrumisshandel. Eller förhoppningen är ju att man hinner lösa konflikten innan det hinner utvecklas till det senare.... Den typ av dispyter man oftast hanterar kallar de själva "murgi ke uppar jhagde" eller “fighting over chickens”.

Projektet har inneburit att förtroendet mellan polis och sluminvånare ökat. Framförallt kvinnor vågar i mycket större utsträckning än tidigare anmäla brott eller tendenser till brott. Projektet har spritt sig till ett stort antal slumområden i Mumbai och Pune. Förhoppningsvis är det något som också kan appliceras inte bara i andra delar av Indien utan även till andra länder med liknande förutsättningar.

Durga Puja

'Bolo Durga mai-ki jai' (glory be to Mother Durga)

…är en femdagars höstfestival, på vissa håll tio. Kontoret har hållt stängt i några dagar, medan vi passade på att fly staden för stranden och Puri för att jobba med Mangala - och Gokha Sahi, och för att ha lite Puja vi också. Detta visade sig på sätt och vis att vara en vinstlott när man har en 14 månaders liten krabat i resesällskapet, men kanske lite snopet då vi insåg att det enda som fanns att se av Durga Pujan i Puri var gatorna runt det stora Jagannath templet som vi inte får gå in i.

Vi har i varje fall lyckats uppfatta att den hinduiska och Indiska Durga Pujan har mycket gemensamt med den kristna och västerländska julen: Vi börjar med Indiens luciamorgon, julotta eller motsvarande julaftonsdisney: Durga Puja-känslan initieras med Mahishasuramardini – ett två timmar långt radioprogram som har varit populärt sedan 1950-talet. Det är en inspelad version av ett uppträdande som tidigare ägde rum ”live”. Man vaknar traditionellt kl 04 på Mahalaya dags morgon för att lyssna på dessa för dagen speciella morgonchants.

Det dekoreras med blinkande ljus och blomstergirlanger, och man kan köpa mängder med småprylar och små ornament för just den här högtiden, precis som under den västerländska julen. Återigen detta med dekor som tycks ha en betydande plats i tillvaron; Pyramider av sötsaker i olika färger och former som försäljarna frenetiskt viftar bort flugor från vid åsynen av eventuella köpare. Guldramar med idolbilder på gudarna och traditionella tryck och mönster. Souvenirer i snäckform, täljstensfigurer, avstängd trafik, trängsel och en ljudnivå som kräver att man höjer rösten ännu ett snäpp för att tala med personen bredvid.

I Sverige tar man vara på dygnets ljusaste timmar för att promenera ner julmaten under juldagarna över gnistrande snö, kisande i det krispiga solskenet med de nya julklappsvantarna på. I Indien promenerar familjerna kvällstid då den heta solen gått ned, iklädda sina nya sjalar. Under festlighetern klär man sig i nya kläder och ger sina närmaste presenter.

Jag gissar att Indiens processioner med chanter och hamrande på metallföremål med vatten som slutmål och allrahelst Ganges heliga vatten, motsvarar våra julspel och körer i kyrkorna. Vattnet symboliserar Gudinnans avfärd och återförening med sin man i Himalaya (låter mer som en kombination av vårt Kristi himmelfärd och dopet). Processionen kanske till och med kan liknas vid ett luciatåg. De mer ordnade dansuppvisningarna på scen har inte varit offentliga i den bemärkelsen jag hade hoppats. Kanske motsvarar det en biljett till Nötknäpparsviten som här är få förunnat.

Durga Puja var länge en högtid förknippat med de rika, då endast de hade råd att betala för festligheterna. Efter självständigheten förändrades detta och man började tillsätta ”festkomitéer” för områden och stadsdelar. Insamlingar gjordes genom dörrknackning, lotterier och konserter, överskottet skänktes till välgörenhet. Idag spelar företagssponsorerna en ganska stor roll.

Och inte att förglömma, den religiösa aspekten; jesuskrubban versus skulpturen av den tioarmade gudinnan,… tio armar? Därav kvinnans simultankapacitet.

I Bhubaneswar har förberedelserna pågått i flera veckor. Stora strukturer i bambu har satts upp på flera håll i staden. I förra veckan kläddes dessa slutligen i tyg i fantasifulla färger och former. Plötsligt blev kontorets anonyma gata en paradgata framför ett jättelikt tempel i vitt och brandgult. Dessa tillfälliga byggnader heter ”Pandals” och fungerar som kapell där man kan besöka skulpturer av gudinnan, och där kan även icke-hinduer få gå in. Pandals är rituella centrum för festligheterna där människor möts för att lägga blommor pushpanjali på morgonen. Rituella trumslagare – dhakis, spelar på sina stora trummor dhak – och man visar sina färdigheter under rituell dans aarati. Runt dessa Pandals samlas främst ungdomar kvällstid och umgås och promenerar mellan de många stånden med snacks. Ungdomsfyllan och påverkan av diverse substanser framgår inte i beskrivningar av Durga Puja på nätet, men det är lika påtagligt som under sveriges nyårsfirande. Pandals känns i övrigt som en ypperlig uppgift för arkitektstudenternas första år under utbildningen.

Under självständighetskampen beslutades att vem som helst oberoende av kast, tro eller religion kunde delta i festligheterna. Detta var ett medvetet ställningstagande för att infria en känsla av gemenskap. Durga blev då symbol för den indiska självständighetskampen efter att de hinduiska reformisterna identifierade Durga med Indien. Efter Indiens självständighet blev Durga Puja en av världens mest firade högtider. Vi konstaterar att den låga invandringen av hinduer till europa har fram till idag hållt oss ovetande om denna högtid.

Skräp

Det tar emot i varenda por i en svensk sopsorterarsjäl, men påsarna har vuxit till ett litet sopberg i trapphuset upp till takterrassen. Det börjar lukta nu, soporna måste bort. Vi bor i ett ”nybyggt” villakvarter norr om staden. Det har ändå några år på nacken, men staden har inte hunnit med att lösa sophanteringen. När vi frågar grannarna vart man slänger sopor får vi lite olika svar. En säger, släng det längst ner på gatan över muren ner på ödetomten. Men grannen närmast den muren säger, nej, där får man inte slänga sopor, utan gå till det öppna fältet över gatan. Alla verkar ha sin egna idé om vart det passar sig att lämpa av resterna av sin konsumtion. Ofta något kvarter bort från där man själv bor. Resultat blir att det ligger sopor lite överallt som kor och hundar går och tuggar på.
En förklaring jag fått till Indiernas bekymmerslösa nedskräpning är att förr i tiden var det mesta gjort i nedbrytningsbart material. Chaien man köpte på tåget serverades i en kopp av obränd lera. När den var urdrucken kastade man ut den genom fönstret och strax var den åter jord. Det som inte vädret tog hand om åts upp av djuren. Beteendet har fortsatt, men materialen man kastar har bytts ut. Idag ligger det pappmuggar, plastpåsar och annat skräp längs hela spåren och runt om i städerna. Även om korna i viss mån anpassat sin diet till plast försvinner högarna inte.

Sen sägs det att det är slummen som smutsar ner. I ”Slumming india” skriver Gita Dewan Verma om hur flera slumområden i New Dehli revs då opinionen (de rika som bodde bredvid) ansåg att de skapade sopberg och var en fara för hälsan. Sanningen är att slummen har Indiens, kanske världens bästa utbyggda sopåtervinning. Allt som går att ta tillvara på tas tillvara. Sopor från hela Bombay samlas och återvinns i Dharavi, Bombays största slumområde. Där är det en lukrativ bransch som ger många arbetstillfällen. Enligt NSDFs undersökning från 1986 var 5000 personer sysselsatta i denna bransch som omsatte Rs 6 miljoner om året. Idag är de siffrorna antagligen dubblade flera gånger om.

Som de sopsorterarsjälar vi är separerar vi ändå matvaror och annat som hundar lätt kan tugga i sig och slänger över muren gatan ner. Pappkartonger och petflaskor knycklas ihop och ställs under trappan i väntan på (vadå?). Vi har ett helt lager tomma ölflaskor som vi inte har någon aning om vart de ska ta vägen. Och så påsarna med resten, oidentifierat skräp som inte kan lagras. I skydd av mörkret går vi några kvarter bort. Det hugger lite i hjärtat när vi tar sats och kastar över kassarna. Än är jag inte indier tänker jag. Trots mitt numera svarta hår.

Rainy day

Just när vi trodde att monsunen definitivt passerat Orissa verkar något som nästan liknar ett ihållande svenskt höstregn ha drabbat oss. Regnet gör temperaturen betydligt drägligare. I natt var första natten det gick att sova utan fläkt eller AC. Vi vaknade däremot av att det regnade in i hotellrummet här i Puri. Det gör att man funderar över hur de har det ute i Gokha eller Mangala en dag som denna. Hur mycket vatten letar sig in genom halmtaken? Hur påverkas lerputsen av det ihållande regnet? Förra gången vi var i Puri hamnade vi i ett rejält ösregn och upplevde hur snabbt gatorna mitt inne i stan fylldes med flera decimeter högt vatten. Avrinningen på de leriga vägarna ute i slummen är nog inte så mycket bättre. Det är lätt att förstå varför de bygger sina hus med veranda och entré en halvmeter upphöjt från marken.

Vi är alltså tillbaka i Puri. Det är Durga-festival och kontoret i Bhubaneswar är stängt några dar. Igår var vi ute i områdena tillsammans med Tulasi och en annan kille från NSDF här i Puri. Vi kollade sånt vi missat sist och upptäckte även en del nytt. Vi har nu sällskap av Lena & Emma från BTH som är här för att skriva sitt examensarbete. Kul med lite nya influenser och att höra deras reflektioner kring områdena.

Nu är det att knåpa ihop ett förslag till respektive områdes utformning. Ingrid och jag har knappt 2 veckor kvar av vår vistelse och det börjar kännas som det finns en del kvar att göra. Eller det finns en del kvar som vi skulle vilja hinna med att göra… Projektet i Puri är ju fortfarande i ett inledande skede och kommer att fortsätta och förändras långt efter det att vi åkt hem.

Läcker det in?

Avstannade byggprocesser

Monalisa, chefen som är på kontoret några dagar i månaden tyckte absolut att vi skulle besöka Mundo Sahi, ett slummråde i Cuttacks utkanter. Det är ett projekt som organisationen jobbar med och som hade tillgång till en arkitekt i en månad för att ta fram en bostadsform väl anpassad till de boendes önskemål. Med kopior på ritningarna i hand satt vi i bilen på vägen dit med spänd förväntan. Efter att ha sett ett antal tidigare förslag på bostäder i andra områden så fick jag känslan av att det här förslaget var ritat av någon som var mer insatt i hur de här människorna lever.

Först väl på plats så förstod jag varför vi inte hade gjort det här studiebesöket tidigare. Mitt första intryck var att pengarna hade tagit slut mitt i byggprocessen. Istället för att bygga två våningar byggde man en. En genomgående tanke i förslaget var att använda sig av terrasser och uteplatser, något som de traditionellt använder sig av mycket. Vi kunde identifiera att det var rätt byggnad vi var i trots att ganska lite stämde överens med planen. Toaletterna användes inte och vatten hade inte dragits in. Inte heller fanns det el i området. Däremot hade Mahila Milan uppfört gemensamma toaletter. Inte heller de hade fungerande vatten, men jag tror att de ändå kunde användas med hjälp av lite spolvatten från brunnen.

Bygget startade 2002 och hade avstannat efter första våningen. Istället för att bo på 25 kvm bodde de på 12 kvm. Av någon anledning hade bygget inte fortsatt. Detta har resulterat i att planen på entréplanet hade modifierats en del efter familjernas behov och terrasserna hade byggts in för att skapa välbehövlig yta. Vid ett par ställen hade man också utnyttjat mark som tillhörde gatan och byggt en terrass där.

Jag fick en känsla av brustna visioner. Vad hade invånarna blivit lovade och vad hade de för förväntningar? Eller är det här vanliga turer i en process? Det vet vi inte. Nu hade vi inte en insatt guide med oss och det dröjer till efter helgdagarna innan vi får chansen att ställa frågor till någon som kan engelska och som kan berätta om vad som satte käpparna i hjulet... jag väntar med spänning.