Wednesday, October 19, 2011

Meri Mumbai (Mitt mumbai)!

Åter i kontrasternas Mumbai. Det var ett par år sen sist för oss båda men härligt att vara tillbaka. Staden fortsätter att växa vertikalt, metron är under fortsatt utbyggnad, taxibilar av ambassador-modell från 50-talet ersätts successivt av ny gasdrivna modeller, sea link som ska minska belastningen på stadens existerande bilnät står klar, ca hundra nya flyovers är under konstruktion, trendiga restauranger poppar upp i stadens förorter, fortsatt strömmar ca 1000 människor in till staden varje dag, hurtiga över- och medelklassindier joggar fortsatt motsols varv efter varv på den lilla löpbanan i Joggers Park, rökförbud har införts på offentliga platser, färgglada rislampor och diyas-stånd kantar stadens gator inför den annalkande högtiden Diwali. En synlig fysisk utveckling, men många av de kulturella och sociala skillnaderna är fortsatt påtagliga. Fortfarande lever ca 60 procent av Mumbais befolkning i de av kommunen definierade slumområdena och stadens offentliga rum är inte, formellt eller informellt, tillgängliga för alla. De sociala skillnaderna och misstänksamheten mellan de olika sociala grupperna kvarstår. Det blir tydligt när vi äter middag med en vän från de lägre kasterna och han får kritiska blickar och kommentarer från personalen. Ett tecken på att han inte är välkommen.
  

Innan vi ger oss i väg till Orissa passar vi på att lära oss lite av några intressanta människor och organisationer som finns här i Mumbai. I dag började vi dagen med att äta lunch tillsammans med Dean d’Cruz från kontoret Mozaic i Goa. Dean har varit involverad i framtagandet av delstaten Goas regionplan, där han speciellt har arbetat med att engagera medborgarna i processen. Regionplanen i Goa har en helt annan detaljeringsgrad än exempelvis Stockholms regionplan och innehåller bland annat långtgående riktlinjer för lokalisering och täthet av ny bebyggelse.  Deans engagemang och arbete började som en kritisk reaktion på ett framtaget planförslag och ledde till att han blev en del i projektgruppen. Initialt fokuserades dialogerna med medborgarna på att öka människor förståelse för vad planen skulle få för inverkan på deras liv och omgivning. Genom arbete i olika fokusgrupper togs nya förslag fram och kommunen verkar nu positiv till att utveckla ”village level planning” i andra planeringsprocesser.
Efter en inspirerande lunch träffar vi senare på eftermiddagen våra kontakter på organisationen SPARC, som vi ska samarbeta med. SPARC har sitt huvudkontor i en gammal, sliten men charmig skolbyggnad från kolonialtiden. På kontoret arbetar ett tjugotal personer med olika bakgrund och uppgifter i organisationen. Tillsammans med organisationens grundare och direktör Mrs Sheela Patel, Sundar Burra och arkitekten Keya Kunte lägger vi upp de stora ramarna för det arbete vi ska utföra när vi kommer till Orissa. Organisationen har önskemål om att vi ska delta i arbetet med planeringen av ett nytt bostadsområde för de människor som idag bor i ett slumområde vid en av de floder som omger staden.  Eftersom området översvämmas vid varje monsun så är människorna av säkerhetsskäl nu tvungna att flytta. Arbetet kommer bestå av en inventering och analys av området gällande levnadsvillkor, familjesammansättning, användning av offenliga miljöer och försörjning samt förslag på hur dessa aspekter kan tas upp i designen av det nya området. Vi kommer fortsätta diskussionen med andra involverade under veckan här i Mumbai.

Thursday, October 13, 2011

På väg!

ASF (Arkitekter utan gränser) fortsätter sitt samarbete med SPARC, en Indisk organisation, som tillsammans med invånare i slummen arbetar för legalisering av bostäder och bättre boendeförhållanden.
Den 17 oktober åker vi, Anna Vindelman och Helena Ohlsson, till Orissa för att delta i ett slumupprustningsprojekt. Vi kommer under två månader att arbeta som planeringsarkitekter i de projekt som bedrivs i delstatens huvudstad Bubaneshwar samt Cuttak.
Vår resa har möjliggjorts genom ett stipendium från FFNS-stiftelsen. Stiftelsens ändamål är att främja forskning, utveckling och utbildning inom områden som berör arkitektverksamhet, arkitektur och formgivning samt byggnadstekniska frågor. Vår stipendieansökan har sitt fokus på medborgardeltagande och dialogprocesser. Vår ambition är att öka vår kunskap om dialoger genom att studera och delta i de dialoger som bedrivs inom slumupprustningsprojekten.
Du kan följa vårt arbete på den här bloggen. Den startades redan förra året av de 3 ASF:are som då var och arbetade i Bubaneshwar, varför du även kan läsa om deras erfarenheter.   

ASF (Architects without borders) continues its cooperation with SPARC, an Indian organization which are working, together with inhabitants in poor urban areas, for regularization of housing and better living conditions.
On October 17th we, Anna  Vindelman and Helena Ohlsson, will travel to Orissa to participate in a slum rehabilitation project. We are going for two months to work as Urban planners in ongoing projects in Bubaneshwar and Cuttak.
 You can follow our work on this blog. It was started already last year by the 3 ASF members who worked in Bubaneshwar during the end of 2010, why you also can read about their experiences.
Our journey has been made possible through a scholarship from the FFNS Foundation. The Foundation's purpose is to promote research, development and training in areas related to architecture, design and engineering issues. The focus of the work will be dialogues between poor communities and architects/planners in redevelopment and slum upgrading projects.

ASF

ASF-Sweden is a politically and religiously independent Non-Governmental Organisation working for a long-term sustainable, egalitarian and fair development of the built environment globally. The association is to support people in need through efforts within the professional field of architecture and planning, and to promote competence through training and transfer of knowledge. ASF-Sweden aims to be a network that welcomes and supports individuals who want to work for the goals of the association, as expressed in the Hasselt Charter, the platform of Architectures Sans Frontières – International, of which ASF-Sweden is a member.

SPARC

Established in 1984, SPARC is one of the largest Indian NGOs working on housing and infrastructure issues for the urban poor. SPARC works in an Alliance with two community-based organisations — the National Slum Dwellers Federation (NSDF) and Mahila Milan (MM) — that organise hundreds of thousands of slum dwellers and pavement dwellers to collectively produce solutions for affordable housing, secure tenure and sanitation. The Alliance works in 73 cities across India and has networks in 32 countries around the globe.

Wednesday, December 29, 2010

Summary 2010

In September and October our work in Orissa was focused on general housetypes and coming up with an alternative plan for Mangala- and Gokha Sahi in Puri. A couple of plotspecific houseproposals were also made. In November and December after Ingrid Svenkvist and Anna Olsson had left I continued working with house type proposals in Nayapally Sabar Sahi and Gokha Sahi to fit the more problematic plots. In all the areas we have been working with this fall the families/beneficiaries own their own land by heritage. The custom is to divide the parents land on each son in the family. This means that today several brothers share the same hut with their families. Now when each of the sons have their own family they are entitled to 25 sqm each in the slumupgrading program.

My proposals fitted odd formed plots or plots with many families. We also tried houses with a common toilet and wash on the ground floor when space in each apartment was scarce. In previous housing projects there has been a problem in making use for the toilet due to lack of money at the end of the project. So instead of “wasting” the few square meters of each apartment on unusable space the bedrooms increased in size. There is now an ongoing process to get this proposal through with the municipality.

In a couple of cases I have made proposals with 3 different options for the beneficiary. What comes first, is it the size of the indoor space very important or is it ok to have less indoor space if you get more private outdoor space for cooking/sitting or washing? Or are you ready to keep saving money and wait with the building process in order to get both good indoor and outdoor space further down the road? The beneficiaries with probably all have different answers but this is what participation is all about. A final proposal will have considered all the answers. I am curious to know.

My time in India will run out though eventually. I am currently in Kerala and though now this is supposedly familytime and vacation for me I have made a couple of visits to see how sustainable buildingmaterial and low cost construction can be used also in slumupgrading projects. I believe this could all be drawn one step further. Instead of speaking about the amount of windows they can afford I would like to figure out how ventilation and light could be brought into the building in the most efficient way. Once a surveyor of projects is skilled and trained in this the process there is a chance of implementing It.

Friday, December 10, 2010

Post Offices and Christmas Presents

Först en bild på postkontoret i Puri. Brandskadat, mögelskadat, med trasiga fönsterluckor, puts som rasar, ja allmänt förfallet - men i bruk. Innanför dörren sitter en man bakom ett skrivbord och framför ett stort kassaskåp där frimärken förvaras. Vid mitt besök såg jag inte hur illa nedgånget postkontoret var men vår dotter uppmärksammade detta och började gråta, skrika och klättra för att ta sig därifrån så fort jag klivit in genom dörren. Jag hann aldrig fråga mannen bakom skrivbordet om orsaken till förfallet.

Två fransmän med samma ärende köpte frimärken åt oss medan jag och dottern retirerade ut i solen.

Sedan en bild på postkontoret i centrala Bangalore, Richmond Town Post Office. Postkontoret utgör en sorglig kontrast mot övriga byggnader I den burgna stadsdelen. Av anledningar vi aldrig fick förklarade för oss har en konflikt uppstått mellan posten och ägaren till fastigheten. Posten har slutat betala hyra, men på grund av sin status som statlig myndighet och offentlig tjänst (public service) kan inte fastighetsägaren säga upp eller vräka hyresgästen, trots att ingen hyra betalas. Det enda medel som kvarstår är att låta byggnaden förfalla tills den rasar ihop och posten tvingas flytta, först då kan mark- och fastighetsägaren bygga nytt och (äntligen) begära marknadsanpassad hyra.

Från postkontoret i Puri vågade vi skicka några vykort, där åtminstone ett av dem kom fram. Från Bangalore hade vi tänkt skicka större paket men valde istället att riskera övervikt på flyget och kånka grejorna med oss i hopp om ett mer förtroendeingivande postkontor i nästa stad.

Väl i Gokulam, Mysore tog jag mod till mig. Postkontoret var dammigt, ostädat och med färgstänk från taket ned på väggarna – men i övrigt helt och fungerande. Fungerande som en byråkratisk mardröm skapad av Terry Gilliams (Monte Pyton). Det var dags att skicka julklappar så ett besök på posten gick inte att undvika. Ett paket öppnades för att kontrollera om innehållet kunde skickas med post (alla paket innehöll samma sak så det räckte med ett). Sedan fick jag det nu trasiga paketet med följande instruktioner: En skräddare måste göra korrekta paket av tyg, från-adressen ska skrivas här, till-adressen här och så ska den här blanketten för tullen kopieras upp i två exemplar per paket och fyllas i. Två kopior av blanketten skall fästas på baksidan av vardera paket. En blankett skall kunna tas bort. Det finns en skräddare en bit bort på den gatan. Paketinlämningen stänger klockan två. Ok? Det var förvånandsvärt tydliga instruktioner.

Ok? Tja… först se till att det öppnade paketet stängs till igen. Annars blir det trist för det barn som får en öppnad julklapp. Sedan jäkta iväg för att hitta skräddaren. Frågar mig fram och hittar snart dit. Men, skräddaren är inte tillbaka förrän på måndag. Idag är tisdag. Det gör nästan en vecka.

Tur i oturen rycker en man från grannbutiken in. Han har en firma som exporterar trähantverk och vet hur ett paket ska sys. Tyget och tråden skall vara vit och stygnen en centimeter långa och lagda längs med kanten på tyget. När det ursprungliga paketet är insytt i tyg skall sömmen lackas, ungefär som vi lackar paket inför julafton – men sömmen skall lackas med ca tio centimeters mellanrum . Orsaken är att sömmen inte ska gå upp helt och hållet om tråden går av. Det blir hur som helst väldigt fint. På det vita tyget ska sedan adresser skrivas.

Själva inslagningsceremonin pågick i dryga timmen och kostade 90 Rupees vilket motsvarar 15 kr. Ett hantverk som borde vara värt mer. Ett hantverk posten aldrig skulle klara av. Ett hantverk kort och gott. På postkontoret såg de uppenbart förvånade och lite imponerade ut när jag med tio minuters marginal steg in med mina tre paket – alla oklanderligt inslagna. Det tog de statligt anställda postkontorsarbetarna 30 minuter att kontrollera att var sak stod på sin plats, väga paketen och ge dem frimärken. Jag kunde bege mig hemåt med tanken att om all postens energi går åt till att upprätthålla arkaiska och omständliga procedurer och regler, då kanske det inte är så underligt att byggnader förfaller. Vem har tid att ägna sig åt så triviala ting som en fasad när det finns paketsömmar att nagelfara…

Monday, November 22, 2010

Urban migration drives surge in world´s slum dwellers

http://edition.cnn.com/2010/WORLD/asiapcf/11/18/urban.slums/index.html?hpt=Sbin



National, regional and city authorities need to work together to predict growth of cities and provide affordable land and housing for migrants to move into.
--Eduardo Moreno, U.N. Habitat

Tuesday, November 16, 2010

A complex and diverse India




Kollegorna har åkt och kvar står jag. Jag har fortsatt med ritande av hus för specifika tomter i Nayapalli och börjat nästa steg i Puri att mäta upp tomter där de nu lyckats fastställa ägandegränser. Jag kommer att fortsätta jobba med specifika tomter på distans under vistelsen i Indien. I skrivande stund från Bangalore.

Jag har också tagit mig mer tid till funderingar kring kollektiva boendeformer och genom maildiskussioner med olika personer inom SPARC och kontakter i Indien så kan man nog avskriva vissa former av kollektiva lösningar. Att samlas kring maten och matlagning verkar inte vara optimalt annat än i få fall i teorin. Se mailsvar från Sundar Burra:

The Indian context is totally different from that of Europe. Here is my straight answer. No, It won't work. There are too many barriers between groups for this to work. For example, people belonging to different religions - like Hindus and Muslims - eat different types of foods. Muslims don't eat pork and Hindus don't eat beef. Again there are many vegetarians amongst Hindus which would make eating together - either with Muslims or non-vegetarian Hindus - impossible. By and large, Hindus and Muslims do not eat together because of the deep divisions between them and also because there is no tradition of community cooking and eating in Hinduism though there may be in Islam.

Food cooked across India varies in terms of both content, medium and taste. A North Indian would not enjoy South Indian food and vice versa.

In India the caste system is very important: apart from different types of foods eaten by different castes,there is a deeply held belief about pollution and purity. This is one of the defining features of Hindu society and governs relations between different caste groups.Inter caste dining together by and large does not take place in rural or small town India and even in urban India, this will probably happen only amongst upper class Indians, for whom caste may not matter. Whom you marry, eat with or socialize are all decided by caste hierarchy even though some change has taken place. There is a profound inequality in Indian society and caste is one manifestation of that.

Similarly, people of different economic groups will not socialize or eat together out of choice. If people belong to different economic groups, their affordability will be different and that will stand in the way of your proposal.

If a group of 30 is very similar in terms of caste, religion and economic and social backgrounds, theoretically this idea could work .But the practical problem Is that you do not have a place iIn the slum large enough to accomodate 30 families even if people want to have a cooperative system of cooking and eating together.

Also I think that women are comparatively less literate, educated or empowered than men, It Is because of their subordinate social status and not because of lack of time because of time spent in the kitchen or on household tasks.

Colors of Gokha Sahi