Summary 2010

In September and October our work in Orissa was focused on general housetypes and coming up with an alternative plan for Mangala- and Gokha Sahi in Puri. A couple of plotspecific houseproposals were also made. In November and December after Ingrid Svenkvist and Anna Olsson had left I continued working with house type proposals in Nayapally Sabar Sahi and Gokha Sahi to fit the more problematic plots. In all the areas we have been working with this fall the families/beneficiaries own their own land by heritage. The custom is to divide the parents land on each son in the family. This means that today several brothers share the same hut with their families. Now when each of the sons have their own family they are entitled to 25 sqm each in the slumupgrading program.

My proposals fitted odd formed plots or plots with many families. We also tried houses with a common toilet and wash on the ground floor when space in each apartment was scarce. In previous housing projects there has been a problem in making use for the toilet due to lack of money at the end of the project. So instead of “wasting” the few square meters of each apartment on unusable space the bedrooms increased in size. There is now an ongoing process to get this proposal through with the municipality.

In a couple of cases I have made proposals with 3 different options for the beneficiary. What comes first, is it the size of the indoor space very important or is it ok to have less indoor space if you get more private outdoor space for cooking/sitting or washing? Or are you ready to keep saving money and wait with the building process in order to get both good indoor and outdoor space further down the road? The beneficiaries with probably all have different answers but this is what participation is all about. A final proposal will have considered all the answers. I am curious to know.

My time in India will run out though eventually. I am currently in Kerala and though now this is supposedly familytime and vacation for me I have made a couple of visits to see how sustainable buildingmaterial and low cost construction can be used also in slumupgrading projects. I believe this could all be drawn one step further. Instead of speaking about the amount of windows they can afford I would like to figure out how ventilation and light could be brought into the building in the most efficient way. Once a surveyor of projects is skilled and trained in this the process there is a chance of implementing It.

Post Offices and Christmas Presents

Först en bild på postkontoret i Puri. Brandskadat, mögelskadat, med trasiga fönsterluckor, puts som rasar, ja allmänt förfallet - men i bruk. Innanför dörren sitter en man bakom ett skrivbord och framför ett stort kassaskåp där frimärken förvaras. Vid mitt besök såg jag inte hur illa nedgånget postkontoret var men vår dotter uppmärksammade detta och började gråta, skrika och klättra för att ta sig därifrån så fort jag klivit in genom dörren. Jag hann aldrig fråga mannen bakom skrivbordet om orsaken till förfallet.

Två fransmän med samma ärende köpte frimärken åt oss medan jag och dottern retirerade ut i solen.

Sedan en bild på postkontoret i centrala Bangalore, Richmond Town Post Office. Postkontoret utgör en sorglig kontrast mot övriga byggnader I den burgna stadsdelen. Av anledningar vi aldrig fick förklarade för oss har en konflikt uppstått mellan posten och ägaren till fastigheten. Posten har slutat betala hyra, men på grund av sin status som statlig myndighet och offentlig tjänst (public service) kan inte fastighetsägaren säga upp eller vräka hyresgästen, trots att ingen hyra betalas. Det enda medel som kvarstår är att låta byggnaden förfalla tills den rasar ihop och posten tvingas flytta, först då kan mark- och fastighetsägaren bygga nytt och (äntligen) begära marknadsanpassad hyra.

Från postkontoret i Puri vågade vi skicka några vykort, där åtminstone ett av dem kom fram. Från Bangalore hade vi tänkt skicka större paket men valde istället att riskera övervikt på flyget och kånka grejorna med oss i hopp om ett mer förtroendeingivande postkontor i nästa stad.

Väl i Gokulam, Mysore tog jag mod till mig. Postkontoret var dammigt, ostädat och med färgstänk från taket ned på väggarna – men i övrigt helt och fungerande. Fungerande som en byråkratisk mardröm skapad av Terry Gilliams (Monte Pyton). Det var dags att skicka julklappar så ett besök på posten gick inte att undvika. Ett paket öppnades för att kontrollera om innehållet kunde skickas med post (alla paket innehöll samma sak så det räckte med ett). Sedan fick jag det nu trasiga paketet med följande instruktioner: En skräddare måste göra korrekta paket av tyg, från-adressen ska skrivas här, till-adressen här och så ska den här blanketten för tullen kopieras upp i två exemplar per paket och fyllas i. Två kopior av blanketten skall fästas på baksidan av vardera paket. En blankett skall kunna tas bort. Det finns en skräddare en bit bort på den gatan. Paketinlämningen stänger klockan två. Ok? Det var förvånandsvärt tydliga instruktioner.

Ok? Tja… först se till att det öppnade paketet stängs till igen. Annars blir det trist för det barn som får en öppnad julklapp. Sedan jäkta iväg för att hitta skräddaren. Frågar mig fram och hittar snart dit. Men, skräddaren är inte tillbaka förrän på måndag. Idag är tisdag. Det gör nästan en vecka.

Tur i oturen rycker en man från grannbutiken in. Han har en firma som exporterar trähantverk och vet hur ett paket ska sys. Tyget och tråden skall vara vit och stygnen en centimeter långa och lagda längs med kanten på tyget. När det ursprungliga paketet är insytt i tyg skall sömmen lackas, ungefär som vi lackar paket inför julafton – men sömmen skall lackas med ca tio centimeters mellanrum . Orsaken är att sömmen inte ska gå upp helt och hållet om tråden går av. Det blir hur som helst väldigt fint. På det vita tyget ska sedan adresser skrivas.

Själva inslagningsceremonin pågick i dryga timmen och kostade 90 Rupees vilket motsvarar 15 kr. Ett hantverk som borde vara värt mer. Ett hantverk posten aldrig skulle klara av. Ett hantverk kort och gott. På postkontoret såg de uppenbart förvånade och lite imponerade ut när jag med tio minuters marginal steg in med mina tre paket – alla oklanderligt inslagna. Det tog de statligt anställda postkontorsarbetarna 30 minuter att kontrollera att var sak stod på sin plats, väga paketen och ge dem frimärken. Jag kunde bege mig hemåt med tanken att om all postens energi går åt till att upprätthålla arkaiska och omständliga procedurer och regler, då kanske det inte är så underligt att byggnader förfaller. Vem har tid att ägna sig åt så triviala ting som en fasad när det finns paketsömmar att nagelfara…