The town of Laurie

Vi hinner inte mer än köra in i Thiruvananthapuram (Trivandrum) förrän vi ser den första Laurie Baker byggnaden. Den är vad vi förstår typisk för hans arkitektur, organisk till sin form och i tegel. Senare på kvällen besöker vi den runda byggnaden som visar sig vara ett helt fantastiskt café. Som en spiral vrider sig caféet uppåt i byggnaden och längs väggarna finns platsmurade bord och bänkar. Fönstergluggar för naturlig ventilation följer teglets trappning och formar dekorationer i väggarna. Kyparna vet att de arbetar i en Laurie Baker byggnad och trots att de hela dagarna får gå upp och ner i längs det sluttande golvet så är det idel leenden. Det ska visa sig att inte bara kyparna, utan också rickshaw chaufförerna, känner sin Laurie.

Laurie Baker (1917-2007) var en prisbelönt engelskfödd arkitekt som under 50 år bodde och arbetade i Indien. Han är främst känd för sin enkla, men vackra, arkitektur och för sitt arbete med kostnads- och energieffektiva lösningar.  Från 1970 och fram till sin död bodde och verkade han i Thiruvananthapuram (Trivandrum).

Under våra dagar i Thiruvananthapuram besöker vi många olika Laurie Baker byggnader. Vi är främst intresserade av hur han har arbetat med terränganpassning och hållbara, lokala material samt ventilation och ljus i byggnaderna. Han har också jobbat fram enkla tekniker för att använda så lite material som möjligt och hålla nere kostnader och miljöpåverkan.

Laurie Baker Habitat Institute. Taket i byggnaden är av typen "Filler slab", en teknik som Laurie Baker använde mycket. Billiga material som enklare tegelpannor, glasflaskor och cokosnötskal används som utfyllnadsmaterial i betongtaken för att minska mängden betong och på så vis spara miljö och sänka kostnader. Ett tak av typen "Filler slab" kostar 30-35 % mindre än ett traditionellt betongtak.

  

Vi träffar under våra dagar i Trivandrum två organisationer som har fortsatt att arbeta i Laurie Bakers anda. Den ena är Cost Ford som Baker själv var med och grundade och den andra är Habitat Technology Group, som även är medlemmar i internationella ASF. Båda organisationerna finns i dag på olika platser i Indien och ritar och bygger varje år ett stort antal offentliga och privata byggnader.  De arbetar också med utbildning och hjälp till självhjälp genom till exempel kurser och stöd till kvinnogrupper. (Se länkar i sidan för vidare läsning om organisationerna)

Som avslutning på våra dagar i Kerala besöker vi ett slumupprustningsprojekt som Cost Ford arbetar med. Området ligger i närheten av järnvägsstationen och den första byggnadsetappen är nästan klar. Det är ett InSitu-projekt, det vill säga de nya byggnaderna byggs upp på samma plats som de gamla låg. Bygget har föregåtts av dialoger med de boende om behov och synpunkter på olika utformningsförslag. Eftersom platsen är liten och det är många människor som ska få plats så har man har man varit tvungen att bygga 4 våningshus, vilket de boende från början inte tyckte om. Detta bland annat för att man är van att leva sitt liv på marknivå utomhus och för att man behövde plats för sitt dagliga arbete. Cost Ford tog då fram ett förslag där man fick större och bättre terrasser ju högre upp i huset man bodde. Detta har fört med sig att de flesta nu vill bo så högt upp som möjligt. Så kan det gå!

Cost Fords InSitu-projekt före och efter. De boende har precis flyttat in och terasserna är väl använda. 

Meri Mumbai (Mitt mumbai)!

Åter i kontrasternas Mumbai. Det var ett par år sen sist för oss båda men härligt att vara tillbaka. Staden fortsätter att växa vertikalt, metron är under fortsatt utbyggnad, taxibilar av ambassador-modell från 50-talet ersätts successivt av ny gasdrivna modeller, sea link som ska minska belastningen på stadens existerande bilnät står klar, ca hundra nya flyovers är under konstruktion, trendiga restauranger poppar upp i stadens förorter, fortsatt strömmar ca 1000 människor in till staden varje dag, hurtiga över- och medelklassindier joggar fortsatt motsols varv efter varv på den lilla löpbanan i Joggers Park, rökförbud har införts på offentliga platser, färgglada rislampor och diyas-stånd kantar stadens gator inför den annalkande högtiden Diwali. En synlig fysisk utveckling, men många av de kulturella och sociala skillnaderna är fortsatt påtagliga. Fortfarande lever ca 60 procent av Mumbais befolkning i de av kommunen definierade slumområdena och stadens offentliga rum är inte, formellt eller informellt, tillgängliga för alla. De sociala skillnaderna och misstänksamheten mellan de olika sociala grupperna kvarstår. Det blir tydligt när vi äter middag med en vän från de lägre kasterna och han får kritiska blickar och kommentarer från personalen. Ett tecken på att han inte är välkommen.

  

Innan vi ger oss i väg till Orissa passar vi på att lära oss lite av några intressanta människor och organisationer som finns här i Mumbai. I dag började vi dagen med att äta lunch tillsammans med Dean d’Cruz från kontoret Mozaic i Goa. Dean har varit involverad i framtagandet av delstaten Goas regionplan, där han speciellt har arbetat med att engagera medborgarna i processen. Regionplanen i Goa har en helt annan detaljeringsgrad än exempelvis Stockholms regionplan och innehåller bland annat långtgående riktlinjer för lokalisering och täthet av ny bebyggelse.  Deans engagemang och arbete började som en kritisk reaktion på ett framtaget planförslag och ledde till att han blev en del i projektgruppen. Initialt fokuserades dialogerna med medborgarna på att öka människor förståelse för vad planen skulle få för inverkan på deras liv och omgivning. Genom arbete i olika fokusgrupper togs nya förslag fram och kommunen verkar nu positiv till att utveckla ”village level planning” i andra planeringsprocesser.

Efter en inspirerande lunch träffar vi senare på eftermiddagen våra kontakter på organisationen SPARC, som vi ska samarbeta med. SPARC har sitt huvudkontor i en gammal, sliten men charmig skolbyggnad från kolonialtiden. På kontoret arbetar ett tjugotal personer med olika bakgrund och uppgifter i organisationen. Tillsammans med organisationens grundare och direktör Mrs Sheela Patel, Sundar Burra och arkitekten Keya Kunte lägger vi upp de stora ramarna för det arbete vi ska utföra när vi kommer till Orissa. Organisationen har önskemål om att vi ska delta i arbetet med planeringen av ett nytt bostadsområde för de människor som idag bor i ett slumområde vid en av de floder som omger staden.  Eftersom området översvämmas vid varje monsun så är människorna av säkerhetsskäl nu tvungna att flytta. Arbetet kommer bestå av en inventering och analys av området gällande levnadsvillkor, familjesammansättning, användning av offenliga miljöer och försörjning samt förslag på hur dessa aspekter kan tas upp i designen av det nya området. Vi kommer fortsätta diskussionen med andra involverade under veckan här i Mumbai.

På väg!

ASF (Arkitekter utan gränser) fortsätter sitt samarbete med SPARC, en Indisk organisation, som tillsammans med invånare i slummen arbetar för legalisering av bostäder och bättre boendeförhållanden.

Den 17 oktober åker vi, Anna Vindelman och Helena Ohlsson, till Orissa för att delta i ett slumupprustningsprojekt. Vi kommer under två månader att arbeta som planeringsarkitekter i de projekt som bedrivs i delstatens huvudstad Bubaneshwar samt Cuttak.

Vår resa har möjliggjorts genom ett stipendium från FFNS-stiftelsen. Stiftelsens ändamål är att främja forskning, utveckling och utbildning inom områden som berör arkitektverksamhet, arkitektur och formgivning samt byggnadstekniska frågor. Vår stipendieansökan har sitt fokus på medborgardeltagande och dialogprocesser. Vår ambition är att öka vår kunskap om dialoger genom att studera och delta i de dialoger som bedrivs inom slumupprustningsprojekten.

Du kan följa vårt arbete på den här bloggen. Den startades redan förra året av de 3 ASF:are som då var och arbetade i Bubaneshwar, varför du även kan läsa om deras erfarenheter.   

ASF (Architects without borders) continues its cooperation with SPARC, an Indian organization which are working, together with inhabitants in poor urban areas, for regularization of housing and better living conditions.

On October 17^th we, Anna  Vindelman and Helena Ohlsson, will travel to Orissa to participate in a slum rehabilitation project. We are going for two months to work as Urban planners in ongoing projects in Bubaneshwar and Cuttak.

 You can follow our work on this blog. It was started already last year by the 3 ASF members who worked in Bubaneshwar during the end of 2010, why you also can read about their experiences.

Our journey has been made possible through a scholarship from the FFNS Foundation. The Foundation's purpose is to promote research, development and training in areas related to architecture, design and engineering issues. The focus of the work will be dialogues between poor communities and architects/planners in redevelopment and slum upgrading projects.

ASF

ASF-Sweden is a politically and religiously independent Non-Governmental Organisation working for a long-term sustainable, egalitarian and fair development of the built environment globally. The association is to support people in need through efforts within the professional field of architecture and planning, and to promote competence through training and transfer of knowledge. ASF-Sweden aims to be a network that welcomes and supports individuals who want to work for the goals of the association, as expressed in the Hasselt Charter, the platform of Architectures Sans Frontières – International, of which ASF-Sweden is a member.

SPARC

Established in 1984, SPARC is one of the largest Indian NGOs working on housing and infrastructure issues for the urban poor. SPARC works in an Alliance with two community-based organisations — the National Slum Dwellers Federation (NSDF) and Mahila Milan (MM) — that organise hundreds of thousands of slum dwellers and pavement dwellers to collectively produce solutions for affordable housing, secure tenure and sanitation. The Alliance works in 73 cities across India and has networks in 32 countries around the globe.