Summary 2010

In September and October our work in Orissa was focused on general housetypes and coming up with an alternative plan for Mangala- and Gokha Sahi in Puri. A couple of plotspecific houseproposals were also made. In November and December after Ingrid Svenkvist and Anna Olsson had left I continued working with house type proposals in Nayapally Sabar Sahi and Gokha Sahi to fit the more problematic plots. In all the areas we have been working with this fall the families/beneficiaries own their own land by heritage. The custom is to divide the parents land on each son in the family. This means that today several brothers share the same hut with their families. Now when each of the sons have their own family they are entitled to 25 sqm each in the slumupgrading program.

My proposals fitted odd formed plots or plots with many families. We also tried houses with a common toilet and wash on the ground floor when space in each apartment was scarce. In previous housing projects there has been a problem in making use for the toilet due to lack of money at the end of the project. So instead of “wasting” the few square meters of each apartment on unusable space the bedrooms increased in size. There is now an ongoing process to get this proposal through with the municipality.

In a couple of cases I have made proposals with 3 different options for the beneficiary. What comes first, is it the size of the indoor space very important or is it ok to have less indoor space if you get more private outdoor space for cooking/sitting or washing? Or are you ready to keep saving money and wait with the building process in order to get both good indoor and outdoor space further down the road? The beneficiaries with probably all have different answers but this is what participation is all about. A final proposal will have considered all the answers. I am curious to know.

My time in India will run out though eventually. I am currently in Kerala and though now this is supposedly familytime and vacation for me I have made a couple of visits to see how sustainable buildingmaterial and low cost construction can be used also in slumupgrading projects. I believe this could all be drawn one step further. Instead of speaking about the amount of windows they can afford I would like to figure out how ventilation and light could be brought into the building in the most efficient way. Once a surveyor of projects is skilled and trained in this the process there is a chance of implementing It.

Post Offices and Christmas Presents

Först en bild på postkontoret i Puri. Brandskadat, mögelskadat, med trasiga fönsterluckor, puts som rasar, ja allmänt förfallet - men i bruk. Innanför dörren sitter en man bakom ett skrivbord och framför ett stort kassaskåp där frimärken förvaras. Vid mitt besök såg jag inte hur illa nedgånget postkontoret var men vår dotter uppmärksammade detta och började gråta, skrika och klättra för att ta sig därifrån så fort jag klivit in genom dörren. Jag hann aldrig fråga mannen bakom skrivbordet om orsaken till förfallet.

Två fransmän med samma ärende köpte frimärken åt oss medan jag och dottern retirerade ut i solen.

Sedan en bild på postkontoret i centrala Bangalore, Richmond Town Post Office. Postkontoret utgör en sorglig kontrast mot övriga byggnader I den burgna stadsdelen. Av anledningar vi aldrig fick förklarade för oss har en konflikt uppstått mellan posten och ägaren till fastigheten. Posten har slutat betala hyra, men på grund av sin status som statlig myndighet och offentlig tjänst (public service) kan inte fastighetsägaren säga upp eller vräka hyresgästen, trots att ingen hyra betalas. Det enda medel som kvarstår är att låta byggnaden förfalla tills den rasar ihop och posten tvingas flytta, först då kan mark- och fastighetsägaren bygga nytt och (äntligen) begära marknadsanpassad hyra.

Från postkontoret i Puri vågade vi skicka några vykort, där åtminstone ett av dem kom fram. Från Bangalore hade vi tänkt skicka större paket men valde istället att riskera övervikt på flyget och kånka grejorna med oss i hopp om ett mer förtroendeingivande postkontor i nästa stad.

Väl i Gokulam, Mysore tog jag mod till mig. Postkontoret var dammigt, ostädat och med färgstänk från taket ned på väggarna – men i övrigt helt och fungerande. Fungerande som en byråkratisk mardröm skapad av Terry Gilliams (Monte Pyton). Det var dags att skicka julklappar så ett besök på posten gick inte att undvika. Ett paket öppnades för att kontrollera om innehållet kunde skickas med post (alla paket innehöll samma sak så det räckte med ett). Sedan fick jag det nu trasiga paketet med följande instruktioner: En skräddare måste göra korrekta paket av tyg, från-adressen ska skrivas här, till-adressen här och så ska den här blanketten för tullen kopieras upp i två exemplar per paket och fyllas i. Två kopior av blanketten skall fästas på baksidan av vardera paket. En blankett skall kunna tas bort. Det finns en skräddare en bit bort på den gatan. Paketinlämningen stänger klockan två. Ok? Det var förvånandsvärt tydliga instruktioner.

Ok? Tja… först se till att det öppnade paketet stängs till igen. Annars blir det trist för det barn som får en öppnad julklapp. Sedan jäkta iväg för att hitta skräddaren. Frågar mig fram och hittar snart dit. Men, skräddaren är inte tillbaka förrän på måndag. Idag är tisdag. Det gör nästan en vecka.

Tur i oturen rycker en man från grannbutiken in. Han har en firma som exporterar trähantverk och vet hur ett paket ska sys. Tyget och tråden skall vara vit och stygnen en centimeter långa och lagda längs med kanten på tyget. När det ursprungliga paketet är insytt i tyg skall sömmen lackas, ungefär som vi lackar paket inför julafton – men sömmen skall lackas med ca tio centimeters mellanrum . Orsaken är att sömmen inte ska gå upp helt och hållet om tråden går av. Det blir hur som helst väldigt fint. På det vita tyget ska sedan adresser skrivas.

Själva inslagningsceremonin pågick i dryga timmen och kostade 90 Rupees vilket motsvarar 15 kr. Ett hantverk som borde vara värt mer. Ett hantverk posten aldrig skulle klara av. Ett hantverk kort och gott. På postkontoret såg de uppenbart förvånade och lite imponerade ut när jag med tio minuters marginal steg in med mina tre paket – alla oklanderligt inslagna. Det tog de statligt anställda postkontorsarbetarna 30 minuter att kontrollera att var sak stod på sin plats, väga paketen och ge dem frimärken. Jag kunde bege mig hemåt med tanken att om all postens energi går åt till att upprätthålla arkaiska och omständliga procedurer och regler, då kanske det inte är så underligt att byggnader förfaller. Vem har tid att ägna sig åt så triviala ting som en fasad när det finns paketsömmar att nagelfara…

Urban migration drives surge in world´s slum dwellers

http://edition.cnn.com/2010/WORLD/asiapcf/11/18/urban.slums/index.html?hpt=Sbin



National, regional and city authorities need to work together to predict growth of cities and provide affordable land and housing for migrants to move into.
--Eduardo Moreno, U.N. Habitat

A complex and diverse India

Kollegorna har åkt och kvar står jag. Jag har fortsatt med ritande av hus för specifika tomter i Nayapalli och börjat nästa steg i Puri att mäta upp tomter där de nu lyckats fastställa ägandegränser. Jag kommer att fortsätta jobba med specifika tomter på distans under vistelsen i Indien. I skrivande stund från Bangalore.

Jag har också tagit mig mer tid till funderingar kring kollektiva boendeformer och genom maildiskussioner med olika personer inom SPARC och kontakter i Indien så kan man nog avskriva vissa former av kollektiva lösningar. Att samlas kring maten och matlagning verkar inte vara optimalt annat än i få fall i teorin. Se mailsvar från Sundar Burra:

The Indian context is totally different from that of Europe. Here is my straight answer. No, It won't work. There are too many barriers between groups for this to work. For example, people belonging to different religions - like Hindus and Muslims - eat different types of foods. Muslims don't eat pork and Hindus don't eat beef. Again there are many vegetarians amongst Hindus which would make eating together - either with Muslims or non-vegetarian Hindus - impossible. By and large, Hindus and Muslims do not eat together because of the deep divisions between them and also because there is no tradition of community cooking and eating in Hinduism though there may be in Islam.

Food cooked across India varies in terms of both content, medium and taste. A North Indian would not enjoy South Indian food and vice versa.

In India the caste system is very important: apart from different types of foods eaten by different castes,there is a deeply held belief about pollution and purity. This is one of the defining features of Hindu society and governs relations between different caste groups.Inter caste dining together by and large does not take place in rural or small town India and even in urban India, this will probably happen only amongst upper class Indians, for whom caste may not matter. Whom you marry, eat with or socialize are all decided by caste hierarchy even though some change has taken place. There is a profound inequality in Indian society and caste is one manifestation of that.

Similarly, people of different economic groups will not socialize or eat together out of choice. If people belong to different economic groups, their affordability will be different and that will stand in the way of your proposal.

If a group of 30 is very similar in terms of caste, religion and economic and social backgrounds, theoretically this idea could work .But the practical problem Is that you do not have a place iIn the slum large enough to accomodate 30 families even if people want to have a cooperative system of cooking and eating together.

Also I think that women are comparatively less literate, educated or empowered than men, It Is because of their subordinate social status and not because of lack of time because of time spent in the kitchen or on household tasks.

Colors of Gokha Sahi

35 grader celcius +

En varm dag på kontoret har passerat. Kommer man någonsin att vänja sig vid hettan? Idag hade vi stormöte på kontoret vid den tidpunkten då man i Spanien skulle ha haft siesta. Sundar Burra från SPARC-kontoret i Bombay och chefen från kontoret i Bhubaneswar Mona-Lisa som vanligtvis är här ett par dagar i månaden, var nu på plats. Vi presenterade vårt material och det hölls en diskussion om våra idéer, erfarenheter och lärdomar och lite tankar om hur man nu måste gå vidare. Det lät som om man ville ta fasta på att samarbete i mindre områden och att släppa lite grand på ägandegränserna skulle ge bättre lösningar för merparten. Det är så vi i första hand har jobbat i Puri och det är även så man måste lösa de svåra tomterna i Nayapalli.

När Anna och Ingrid har åkt så kommer jag att jobba vidare med ett par enstaka tomter för att så småningom göra mig redo för avfärd till Bangalore och Karnataka där arbetet fortsätter för min del. Jag har hört att det är svalare där.

Snart har våra två månader passerat och som alltid gick tiden lite snabbare än vad jag tänkt. Denna vecka har vi jobbat febrilt med att sammanställa våra tankar om de områden i Puri som vi nämnt i tidigare inlägg. Nästa vecka kommer Mona-Lisa Mohanty, chef för UDRC och Sundar Burra från SPARC hit för en revision. Då tänkte vi passa på att redovisa en tänkt strategi för in-situ uppgraderingen.

Samtidigt som vi är inne i de sista skälvande timmarna av projektarbete utvärderar vi vår tid. Har vi lärt oss något? Tillfört något? Redan innan vi åkte insåg vi att två månader är för kort tid för att kunna producera. Men tillräckligt med tid för att börja förstå, utbyta tankar och idéer.Det är först nu vi kommit in i verkligheten här. Lärt känna dem vi jobbar med och förstått deras roller, arbetsgång och hur vi skulle kunna hjälpa till. Och då är det dags att åka hem..

Som tur är kommer inte ASFs engagemang i Orissa sluta med oss. Just nu är två x-jobbare från BTH här. De skriver ett arbete om ett område i den största slummen här i Bhubaneswar. Där bor folk som flyttat in från landsbygden för att jobba i staden. De äger inte marken de bor på utan ockuperar naturskyddad kommunal mark. Läs mer i deras blogg: http://lenaoemma.wordpress.com/
Nästa år kommer även Anna Vindelman och Helena Olsson från ASF hit till Indien via ett stipendium från SWECO och fortsätter sammarbetet med SPARC. Vi hoppas de erfarenheter och insikter vi fått kommer vara dem till nytta. Sist en graf och ett litet utdrag ur ”Are architects and planners obstacles to slum upgrading?”, Dick Urban Vestbro. Visdomsord som inte bara gäller i Indien utan något även svenska arkitekter bör ta till sig och tänka på. För att arkitektur skall vara viktigt kan vi inte bara fokusera på byggd form utan även den ekonomiska, sociala och juridiska aspekten av boende.








”Diagram showing Turner's theory on the priorities of the poor with respect to housing. On the left side are those who are without any income at all. For them localization near job oppurtunities are absolutely most important. In the middle we find those who have a regular but limited income. For them land tenure becomes more important than distance to job opportunities, while the house itself has lower priority. On the right we find those with higher incomes. They can afford transport cost. When they have secured land tenure they can start giving priority to amenities such as water, hard-surface streets, drainage and the house itself.

Trygghet

Det finns ytterligare en typ av projekt som SPARC och Mahila Milan jobbar med som vi inte alls berört. Dels för att det inte direkt har med bostadsbyggandet att göra, dels för att det hittills bara pågår i Mumbai och Pune om jag förstått det rätt. Samtidigt tycker jag det är en spännande del som visar hur SPARC jobbar på bred front med slumuppgradering. Initiativet handlar om att skapa sk "police panchayats" i slumområden (panchayat betyder "rådgivande församling" ungefär). Möjligheten att känns sig trygg och säker i sin egen hemmiljö är ett grundläggande krav och naturligtvis ska detta gälla även i slumområden. Liksom i många andra länder har förhållandet mellan polisen och de fattiga i Indiens slumområden länge färgats av misstroende och en känsla av att polisen inte bryr sig om vad som försiggår i de fattiga områdena. SPARC/Mahila Milans initiativ innebär som kontrast till detta ett nära samarbete mellan polisen och sluminnevånarna.

Police Panchayats är alltså en kommitté bestående av tio representanter från området - sju kvinnor och tre män. Dessa utses av invånarna själva och arbetar nära med utsedd representant från polisen för att lösa tvister. Anledningen till att det är fler kvinnor i kommittén, är att de finns en överrepresentation av kvinnor i brottsofferstatistiken. Kommittéerna har inga polisbefogenheter och allt som diskuteras i gruppen dokumenteras noga. Tanken är att ta tag i dispyter i ett så tidigt skede som möjligt för att undvika att det utvecklas till en större konflikt. Det kan handla om allt från gräl mellan grannar till hustrumisshandel. Eller förhoppningen är ju att man hinner lösa konflikten innan det hinner utvecklas till det senare.... Den typ av dispyter man oftast hanterar kallar de själva "murgi ke uppar jhagde" eller “fighting over chickens”.

Projektet har inneburit att förtroendet mellan polis och sluminvånare ökat. Framförallt kvinnor vågar i mycket större utsträckning än tidigare anmäla brott eller tendenser till brott. Projektet har spritt sig till ett stort antal slumområden i Mumbai och Pune. Förhoppningsvis är det något som också kan appliceras inte bara i andra delar av Indien utan även till andra länder med liknande förutsättningar.

Durga Puja

'Bolo Durga mai-ki jai' (glory be to Mother Durga)

…är en femdagars höstfestival, på vissa håll tio. Kontoret har hållt stängt i några dagar, medan vi passade på att fly staden för stranden och Puri för att jobba med Mangala - och Gokha Sahi, och för att ha lite Puja vi också. Detta visade sig på sätt och vis att vara en vinstlott när man har en 14 månaders liten krabat i resesällskapet, men kanske lite snopet då vi insåg att det enda som fanns att se av Durga Pujan i Puri var gatorna runt det stora Jagannath templet som vi inte får gå in i.

Vi har i varje fall lyckats uppfatta att den hinduiska och Indiska Durga Pujan har mycket gemensamt med den kristna och västerländska julen: Vi börjar med Indiens luciamorgon, julotta eller motsvarande julaftonsdisney: Durga Puja-känslan initieras med Mahishasuramardini – ett två timmar långt radioprogram som har varit populärt sedan 1950-talet. Det är en inspelad version av ett uppträdande som tidigare ägde rum ”live”. Man vaknar traditionellt kl 04 på Mahalaya dags morgon för att lyssna på dessa för dagen speciella morgonchants.

Det dekoreras med blinkande ljus och blomstergirlanger, och man kan köpa mängder med småprylar och små ornament för just den här högtiden, precis som under den västerländska julen. Återigen detta med dekor som tycks ha en betydande plats i tillvaron; Pyramider av sötsaker i olika färger och former som försäljarna frenetiskt viftar bort flugor från vid åsynen av eventuella köpare. Guldramar med idolbilder på gudarna och traditionella tryck och mönster. Souvenirer i snäckform, täljstensfigurer, avstängd trafik, trängsel och en ljudnivå som kräver att man höjer rösten ännu ett snäpp för att tala med personen bredvid.

I Sverige tar man vara på dygnets ljusaste timmar för att promenera ner julmaten under juldagarna över gnistrande snö, kisande i det krispiga solskenet med de nya julklappsvantarna på. I Indien promenerar familjerna kvällstid då den heta solen gått ned, iklädda sina nya sjalar. Under festlighetern klär man sig i nya kläder och ger sina närmaste presenter.

Jag gissar att Indiens processioner med chanter och hamrande på metallföremål med vatten som slutmål och allrahelst Ganges heliga vatten, motsvarar våra julspel och körer i kyrkorna. Vattnet symboliserar Gudinnans avfärd och återförening med sin man i Himalaya (låter mer som en kombination av vårt Kristi himmelfärd och dopet). Processionen kanske till och med kan liknas vid ett luciatåg. De mer ordnade dansuppvisningarna på scen har inte varit offentliga i den bemärkelsen jag hade hoppats. Kanske motsvarar det en biljett till Nötknäpparsviten som här är få förunnat.

Durga Puja var länge en högtid förknippat med de rika, då endast de hade råd att betala för festligheterna. Efter självständigheten förändrades detta och man började tillsätta ”festkomitéer” för områden och stadsdelar. Insamlingar gjordes genom dörrknackning, lotterier och konserter, överskottet skänktes till välgörenhet. Idag spelar företagssponsorerna en ganska stor roll.

Och inte att förglömma, den religiösa aspekten; jesuskrubban versus skulpturen av den tioarmade gudinnan,… tio armar? Därav kvinnans simultankapacitet.

I Bhubaneswar har förberedelserna pågått i flera veckor. Stora strukturer i bambu har satts upp på flera håll i staden. I förra veckan kläddes dessa slutligen i tyg i fantasifulla färger och former. Plötsligt blev kontorets anonyma gata en paradgata framför ett jättelikt tempel i vitt och brandgult. Dessa tillfälliga byggnader heter ”Pandals” och fungerar som kapell där man kan besöka skulpturer av gudinnan, och där kan även icke-hinduer få gå in. Pandals är rituella centrum för festligheterna där människor möts för att lägga blommor pushpanjali på morgonen. Rituella trumslagare – dhakis, spelar på sina stora trummor dhak – och man visar sina färdigheter under rituell dans aarati. Runt dessa Pandals samlas främst ungdomar kvällstid och umgås och promenerar mellan de många stånden med snacks. Ungdomsfyllan och påverkan av diverse substanser framgår inte i beskrivningar av Durga Puja på nätet, men det är lika påtagligt som under sveriges nyårsfirande. Pandals känns i övrigt som en ypperlig uppgift för arkitektstudenternas första år under utbildningen.

Under självständighetskampen beslutades att vem som helst oberoende av kast, tro eller religion kunde delta i festligheterna. Detta var ett medvetet ställningstagande för att infria en känsla av gemenskap. Durga blev då symbol för den indiska självständighetskampen efter att de hinduiska reformisterna identifierade Durga med Indien. Efter Indiens självständighet blev Durga Puja en av världens mest firade högtider. Vi konstaterar att den låga invandringen av hinduer till europa har fram till idag hållt oss ovetande om denna högtid.

Skräp

Det tar emot i varenda por i en svensk sopsorterarsjäl, men påsarna har vuxit till ett litet sopberg i trapphuset upp till takterrassen. Det börjar lukta nu, soporna måste bort. Vi bor i ett ”nybyggt” villakvarter norr om staden. Det har ändå några år på nacken, men staden har inte hunnit med att lösa sophanteringen. När vi frågar grannarna vart man slänger sopor får vi lite olika svar. En säger, släng det längst ner på gatan över muren ner på ödetomten. Men grannen närmast den muren säger, nej, där får man inte slänga sopor, utan gå till det öppna fältet över gatan. Alla verkar ha sin egna idé om vart det passar sig att lämpa av resterna av sin konsumtion. Ofta något kvarter bort från där man själv bor. Resultat blir att det ligger sopor lite överallt som kor och hundar går och tuggar på.
En förklaring jag fått till Indiernas bekymmerslösa nedskräpning är att förr i tiden var det mesta gjort i nedbrytningsbart material. Chaien man köpte på tåget serverades i en kopp av obränd lera. När den var urdrucken kastade man ut den genom fönstret och strax var den åter jord. Det som inte vädret tog hand om åts upp av djuren. Beteendet har fortsatt, men materialen man kastar har bytts ut. Idag ligger det pappmuggar, plastpåsar och annat skräp längs hela spåren och runt om i städerna. Även om korna i viss mån anpassat sin diet till plast försvinner högarna inte.

Sen sägs det att det är slummen som smutsar ner. I ”Slumming india” skriver Gita Dewan Verma om hur flera slumområden i New Dehli revs då opinionen (de rika som bodde bredvid) ansåg att de skapade sopberg och var en fara för hälsan. Sanningen är att slummen har Indiens, kanske världens bästa utbyggda sopåtervinning. Allt som går att ta tillvara på tas tillvara. Sopor från hela Bombay samlas och återvinns i Dharavi, Bombays största slumområde. Där är det en lukrativ bransch som ger många arbetstillfällen. Enligt NSDFs undersökning från 1986 var 5000 personer sysselsatta i denna bransch som omsatte Rs 6 miljoner om året. Idag är de siffrorna antagligen dubblade flera gånger om.

Som de sopsorterarsjälar vi är separerar vi ändå matvaror och annat som hundar lätt kan tugga i sig och slänger över muren gatan ner. Pappkartonger och petflaskor knycklas ihop och ställs under trappan i väntan på (vadå?). Vi har ett helt lager tomma ölflaskor som vi inte har någon aning om vart de ska ta vägen. Och så påsarna med resten, oidentifierat skräp som inte kan lagras. I skydd av mörkret går vi några kvarter bort. Det hugger lite i hjärtat när vi tar sats och kastar över kassarna. Än är jag inte indier tänker jag. Trots mitt numera svarta hår.

Rainy day

Just när vi trodde att monsunen definitivt passerat Orissa verkar något som nästan liknar ett ihållande svenskt höstregn ha drabbat oss. Regnet gör temperaturen betydligt drägligare. I natt var första natten det gick att sova utan fläkt eller AC. Vi vaknade däremot av att det regnade in i hotellrummet här i Puri. Det gör att man funderar över hur de har det ute i Gokha eller Mangala en dag som denna. Hur mycket vatten letar sig in genom halmtaken? Hur påverkas lerputsen av det ihållande regnet? Förra gången vi var i Puri hamnade vi i ett rejält ösregn och upplevde hur snabbt gatorna mitt inne i stan fylldes med flera decimeter högt vatten. Avrinningen på de leriga vägarna ute i slummen är nog inte så mycket bättre. Det är lätt att förstå varför de bygger sina hus med veranda och entré en halvmeter upphöjt från marken.

Vi är alltså tillbaka i Puri. Det är Durga-festival och kontoret i Bhubaneswar är stängt några dar. Igår var vi ute i områdena tillsammans med Tulasi och en annan kille från NSDF här i Puri. Vi kollade sånt vi missat sist och upptäckte även en del nytt. Vi har nu sällskap av Lena & Emma från BTH som är här för att skriva sitt examensarbete. Kul med lite nya influenser och att höra deras reflektioner kring områdena.

Nu är det att knåpa ihop ett förslag till respektive områdes utformning. Ingrid och jag har knappt 2 veckor kvar av vår vistelse och det börjar kännas som det finns en del kvar att göra. Eller det finns en del kvar som vi skulle vilja hinna med att göra… Projektet i Puri är ju fortfarande i ett inledande skede och kommer att fortsätta och förändras långt efter det att vi åkt hem.

Läcker det in?

Avstannade byggprocesser

Monalisa, chefen som är på kontoret några dagar i månaden tyckte absolut att vi skulle besöka Mundo Sahi, ett slummråde i Cuttacks utkanter. Det är ett projekt som organisationen jobbar med och som hade tillgång till en arkitekt i en månad för att ta fram en bostadsform väl anpassad till de boendes önskemål. Med kopior på ritningarna i hand satt vi i bilen på vägen dit med spänd förväntan. Efter att ha sett ett antal tidigare förslag på bostäder i andra områden så fick jag känslan av att det här förslaget var ritat av någon som var mer insatt i hur de här människorna lever.

Först väl på plats så förstod jag varför vi inte hade gjort det här studiebesöket tidigare. Mitt första intryck var att pengarna hade tagit slut mitt i byggprocessen. Istället för att bygga två våningar byggde man en. En genomgående tanke i förslaget var att använda sig av terrasser och uteplatser, något som de traditionellt använder sig av mycket. Vi kunde identifiera att det var rätt byggnad vi var i trots att ganska lite stämde överens med planen. Toaletterna användes inte och vatten hade inte dragits in. Inte heller fanns det el i området. Däremot hade Mahila Milan uppfört gemensamma toaletter. Inte heller de hade fungerande vatten, men jag tror att de ändå kunde användas med hjälp av lite spolvatten från brunnen.

Bygget startade 2002 och hade avstannat efter första våningen. Istället för att bo på 25 kvm bodde de på 12 kvm. Av någon anledning hade bygget inte fortsatt. Detta har resulterat i att planen på entréplanet hade modifierats en del efter familjernas behov och terrasserna hade byggts in för att skapa välbehövlig yta. Vid ett par ställen hade man också utnyttjat mark som tillhörde gatan och byggt en terrass där.

Jag fick en känsla av brustna visioner. Vad hade invånarna blivit lovade och vad hade de för förväntningar? Eller är det här vanliga turer i en process? Det vet vi inte. Nu hade vi inte en insatt guide med oss och det dröjer till efter helgdagarna innan vi får chansen att ställa frågor till någon som kan engelska och som kan berätta om vad som satte käpparna i hjulet... jag väntar med spänning.

Snyggt och tryggt

Indien är ett land som gillar dekor. Här pyntas lastbilen med vackra målningar och blommor. På bensinstationer lyser kulörta lampor och i fruktstånden ligger äpplen i konstnärliga pyramider. Det är lätt att tro att indier är besatta av utsmyckning. Men sen inser man att det ofta finns en funktion bakom. Det är inte bara på kul.

På murar och husväggar kan man se bilder på gudar. Målade bilder eller som kakelplattor. Detta är inte för att den som bor där är extra gudfruktig. Nej, man sätter gudar på väggen för att folk inte skall urinera där. Vem vågar pinka på en gud?

Ett sätt att hålla rent utan pekpinnar.

Funderar på hur detta skulle kunna översättas till Sverige. Vem skulle få oss att hålla blåsan och vänta tills vi kommer hem?

A slum-free India

Tänkte göra ett försök att placera in de projekt vi är inblandade i, i ett lite större perspektiv. I början av 2010 introducerades nämligen ett nytt statligt program som går under namnet Rajiv Awas Yojana (RAY) och innehåller riktlinjer för hur “slum-free city planning” ska implementeras. RAY kommer successivt att ersätta JNNURM (Jawaharlal Nehru National Urban Renewal Mission) som funnits sedan 2005. Syftet med JNNURM har varit att förbättra levnadsförhållanden och infrastrukturen i ett utvalt antal indiska städer. Projekten i såväl Bhubaneswar som Puri ligger som vi tidigare nämnt inom ramen för detta program. Detta innebär att ca 80 % av finansieringen kommer från indiska regeringen medan delstaten Orissa och de respektive kommunerna i Bhubaneswar och Puri tillsammans står för ca 10%. I andra delstater kan fördelningen mellan de olika finansiärerna vara olika. Orissa som är en ganska fattig delstat får ett relativt stort bidrag. Det som däremot är lika i alla JNNURM-projekt är att de boende själva måste bidra med 10 % av byggkostnaden.

Till skillnad från RAY verkar JNNURM inte ha haft en så tydligt fokus på att långsiktigt arbeta för att få bort slummen. RAY baseras på ett brett angreppssätt som bl.a. innebär att integrera slumområdena i de formella systemen för att möjliggöra att grundläggande service håller samma nivå som resten av staden.

Ansvaret ligger på delstatsregeringarna att ta fram en handlingsplan dels för upprustning av de befintliga slumområden, dels för hur tillkomsten av nya slumområden ska undvikas. För varje stad ska en "slum-free city-plan" tas fram för att sedan integreras i kommunernas motsvarighet till översiktsplan. 10 % av kommunägd mark ska också avsättas för bostäder åt fattiga.

Som underlag för handlingsplanen ska varje stad gör en kartläggning av slumområden - både geografiskt och socioekonomiskt. Ungefär en sådan kartläggning som SPARC/Mahlia Milan/NSDF redan håller på att ta fram för Cuttack alltså. En förhoppning är att andra städer kan kopiera den modell man använt i Cuttack dvs att låta de boende själva vara en aktiv part i kartläggningen.

RAY fokuserar även på bristen på mark och bostäder i städerna vilket i dagsläget gör det omöjligt för fattiga att få tak över huvudet utan att ta till illegala tillvägagångssätt.

Allt detta låter mycket bra och ambitiöst. Från vissa håll har kritiker menat att det är väl ambitiöst att tro att det inte ska finnas någon slum kvar i Indien om 5-7 år som regeringen satt upp som mål. Samtidigt är det ett sätt att få fart på projekt runt om i landet. I en intervju med NSDF´s grundare Joachim Arputham påpekar han att förändringar av lagar, finansieringsprinciper och byråkrati inte spelar någon större roll för att målet med "a slum-free India " ska lyckas. Som framgångsfaktor lyfter han istället fram fyra P´n : Public - people- private- participation. Målet kan bara uppnås av sluminvånarna själva, inte av politiker eller ekonomer. Låter mycket klokt tycker jag!

Tillsammans

I november 2008 sökte jag Wernstedt stipendiet för att genom ASF åka till 3 orter av olika karaktär i Indien och studera underlag för kollektiva boendeformer. Jag hade som ambition att ta fram ett plan över ett sådant förslag. Ansökan var uppbyggd kring mitt engagemang i Indiengruppen för ASF. I juli 2009 stod jag höggravid på Kungsholmstorg i Stockholm då jag blev uppringd och gratulerad för att jag hade tilldelats stipendiet! OJ, WOW, men, NU ?!?… hur skall det här gå till?

Pappaledighet! Sverige är fantastiskt med delad föräldraledighet. Vi väntade ett år med att åka för att flickan skulle bli stor nog att pilla på allting och stoppa det i munnen så att min man skulle vara säker på att vara ordentligt sysselsatt. :-) Automatiskt ställs krav på boende och aktivitet för medföljande högt på listan, vilket också styr min vistelse här en del. En postgraduate kurs ”Resources 09, beyond development” på konsthögskolan på halvfart under det gångna året blev min förberedelse. De första månaderna sov sig min dotter genom föreläsningarna. Någonstans vid 6 månaders ålder och någon kommentar från en föreläsare om att det var härligt med så interaktiv publik så började åtminstone jag tappa koncentrationen och kanske även en och annan kurskamrat. Jag avrundade någonstans där.

När öppningen kom från SPARC om att de behövde arkitekter i Orissa så jag hoppade på möjligheten att skaffa mig mer erfarenhet att jobba direkt på uppdrag av SPARC . Tiden i Orissa skall ge mig lite mer erfarenhet, referensramar och kött på benen och framför allt skulle jag ha tid till förberedelse och projekt att relatera till. Nu har lite mer än en månad gått och det börjar bli dags att successivt tänka på vad stipendiet var avsett för.

Även om det inte är någon ren forskning som jag håller på med så hade jag en tes,.. och som många teser så omformuleras de med ökad kunskap och förståelse för situationen. Min första tanke var att kollektiva lösningar ger kvinnorna mer tid för annat. Ett större gemensamt kök och matlag där man bara behöver laga mat någon enstaka gång i månaden. Istället tänkte jag att dessa kvinnor skulle kunna lägga någon timme varje dag på utbildning… i Puri till exempel är bara 50 % av invånarna läs- och skrivkunniga. Vidare tror jag att jag hade någon idé om att det måste finnas en idealisk storlek på en sådan kollektiv lösning och kanske även en standardiserad fysisk struktur. Detta förutsätter en tomt…och de växer inte alltid på träd. Men, kollektiv består av individer och kanske är det så att lösningar måste skräddarsys.

Kollektiva boendeformer kan finnas till av flera olika anledningar. I maj deltog jag i International Conference of Collaborative Housing i Stockholm. Det gav snarare en skjuts åt tankar om alternativa boendeformer i ensamma och individualistiska västerlandet. Det är snarare i kollektivhusboendets äldre historia som jag kan hitta någon social jämförelse med vad vi möts av i Indien. En viss form av kollektiva boendeformer skulle kunna passa grannfruarna. De som har valt att stanna hemma med barnen deras första 8-10 levnadsår för att det inte finns någon barnomsorg som de kan lita på och för att deras föräldrar bor för långt bort. Jag kan bara fråga min man om hur kul det är att sitta i medelklassförorten Patia en hel dag utan inplanerad aktivitet, eller om grannbarnen inte släpps ut för att leka för att det regnar,.. eller hur trött man blir på alla lösa hundar och kor och allt skräp som ligger överallt. Barnvänligt?

Naturligtvis kan man inte på en månad eller två helt och hållet förstå den existerande sociala strukturen och de sociala mönstrens förändring i samband med urbaniseringen, men man kan få en vag uppfattning. Områden som vi hittills har jobbat med har varit ärvd mark och i samband med omstrukturering av områdena och nya bostäder så ingår det att planera in sönernas och deras familjers hus på föräldrarnas mark. Detta är starka sociala strukturer där jag hittills inte riktigt sett öppningar för förslag på kollektiva lösningar. De bor ju nästan redan i kollektiv och har gjort så i hela sitt liv, och helt smärtfritt är det inte, särskilt inte om det redan är trångbott.

Kollektivt boende i den bemärkelsen som jag har syftat på tror jag har större genomslag där man inte äger mark från början. Sådana områden finns i Bhubaneswar och jag ser fram emot att besöka dem inom de närmsta dagarna. Ett exempel på resultat av en markägande familj i Cuttack: En familj med tre syskon inkl. barn bor på en liten gemensam yta. De har gemensamt kök, lagar mat separat men äter tillsammans. Anledningen att de lagar maten separat beror inte på storleken på grytan, utan på olika inkomstnivåer i familjerna. En överenskommelse i familjen helt enkelt.

Jag kommer att fortsätta att dela med mig av mina tankar. Välkomna med kommentarer och frågor! Mvh Anna

Stretch and skew

Det regnar idag trots att jag inte hängt ut någon tvätt på takterassen. Vi överrumplades av vattenmassorna på lunchen och fick ta en rickshaw tillbaka från lunchrestaurangen till kontoret för att inte dränkas i vatten. Temperaturen är nu nere i behagliga 27 både ute och inne och våra hjärnor kan åter arbeta. Vi som var på vippen att åberopa arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2000:42, 31-33 §§) och åka till poolen istället.

Jag läste igenom mitt senaste blogginlägg om förra veckans arbete i Puri och insåg att trots mina ansträngningar att förklara kort och begripligt så blev det ganska rörigt. Försvarar mig med att projektet faktiskt är ganska rörigt. För oss. Slummen har inte blivit kartlagd förut så det saknas genomgående korrekt kartmaterial. Det som finns lider av att saker ändras fort, hus byggs och rivs, en karta blir snabbt förlegad. Sen är själva projektets natur komplicerad. Det handlar om medborgarmedverkan. En demokratiprocess som alltid är svår. Särskilt när den vänder sig till människor som inte alltid vet sin rätt eller kan tala för sig. Som vi nämnt innan är målet att stärka dessa människor, utbilda dem och ge dem möjlighet att utnyttja sina demokratiska rättigheter. En process som måste få ta sin tid.

När vi igår jämförde listorna med de boendes tomtstorlekar och vår uppritning i cad efter helgens platsbesök var det inte mycket som stämde. Vissa tomter var alldeles för stora andra för små. Varför? Vårt ritunderlag som Mahila Milan mätt upp verkade korrekt. Jämförelsen med flygbilder från Google Earth såg bra ut. Kunde det vara ett konverteringsfel av enheter? Listan var i acre. Cad-ritningen i meter. Vi konverterade och konverterade. Jo, vi hade gjort rätt. Kan det vara listan som var fel? Nej, vi kollade av den mot allas lagfarter och det stämde.

Kvar finns möjligheten att de boende pekat ut fel gränser. Kanske vet de inte riktigt vart tomtgränsen går, kanske tänkte de skaffa sig lite extra land, kanske har de köpt till eller sålt land utan att det blivit registrerat. Vi satt och diskuterade med de andra på kontoret som är inblandade i projektet. Att gå ut igen i området och börja mäta, ifrågasätta deras information och skapa oro skulle vara dåligt för den fortsatta processen. Kommunen har inget eget kartmaterial över området. Kanske kan man få dem att mäta upp och ta ansvar för en korrekt karta? Det vi fått av dem hittills är en ”revenue map” från 1988. Kopierad tusen gånger och antagligen skriven på pergament. Den visar fastighetsgränserna i området. De skall vara samma som de tomtgränser vi var ute och mätte in häromdagen. Med lite stretch, skew och god vilja kan den passas in i Cadritningen och stämmas av med de tomtgränser vi ritat. Där är vi nu.

Börjar få lite flyt...

Tillbaka i Bhubaneswar och dags att ta tag i materialet vi samlade in i Puri. Nu har vi varit i Indien i ca en månad och själv känner jag att det är först nu vi börjar ha lite flyt med jobbet. Kommunikationen med övriga på kontoret fungerar mycket bättre. Troligen är det en kombination av att vi lugnat ner oss i vår iver att vilja förstå allt på en gång, och de övrigas förståelse för vilken information vi behöver för att kunna uträtta något. Vi har helt enkelt börjat lära känna varandra bättre.
Ofta finns det inte ett enkelt svar på det vi vill veta. Ett exempel på detta är markägarstrukturer. Att reda ut hur detta hänger ihop är en del av processen, inte något man enkelt kollar upp i kommunens fastighetsregister. Vi har också infört veckoavstämningar. Det är inte alltid lätt att få tid med de andra på kontoret. Framförallt Shibani som är samordnare, är en upptagen kvinna. Så inbokade avstämningar känns bra. Det andra mötet som skulle varit igår blev visserligen uppskjutet. Det blir förhoppningsvis av idag, man vet aldrig. Man får ta det steg för steg...

Religiöst

Ghoka Sahi och Mangala Sahi- Puri

Invånare i Ghoka Sahi

Denna vecka har vi varit i Puri. Staden vid vattnet. Känt för Jagannath Mandir, en av de heligaste pilgrimsmålen för hinduer i Indien, och då det begav sig ett av hippierörelsens starkaste nästen.

Kontoret har i uppdrag att uppgradera tre olika slumområden här. Vi har besökt två av dem denna vecka. Projekten här är i en mycket tidigare fas än det i Nayapalli, Bhubaneswar. De lokala representanterna från Mahila Milan och NSDF har tillsammans med ”slumledarna” gått runt i områdena och mätt upp husen med hjälp av måttband. Deras arbete har sedan sammanställts till en cadritning där husen som ingår i projektet är numrerade. Denna ritning har vi nu som underlag tillsammans med en lista på alla boende som ingår i projektet. Listan är sammanställd av kommunen (PMC). På listan är det markerat vem som äger bostaden, vilken tomt den tillhör och hur stor tomten är. Nu gäller det att jämföra och se så att de två dokumenten stämmer med varandra och lista ut vart tomtgränserna går. En tomt kan ha flera hus med olika ägare. Vi har redan märkt att husen verkar vara ritade med korrekta mått, men att förhållandena dem emellan inte stämmer. Det finns ingen officiell karta över områdena, så vi får jämföra med Google Earth och ta lite strategiska mått.

Listor och lagfarter jämförs. Husen får nummer efter ritningen. Och regn..

Med oss på vandringen finns Sujit vår projektledare på kontoret, representanter från Mahila Milan, NSDF, slumledare och efter hand som dagen går, stora delar av sluminvånarna. Varje hus besöks. De boende visar sina lagfarter och pekar ut gränser. Vi jämför med listan, ritar in tomtgränser och mäter. Ibland blir det bråk. Vem äger vad, vart går tomtgränsen? De som inte får ta del av projektet visar sitt missnöje. Då är det bra att ha med slumledarna. De fungerar som medlare. Är väl insatta i området, känner de boende och vet ofta vilka tomtgränser som gäller. SPARCs strategi är just att få med de boende i processen. Alla skall känna sig delaktiga, gemensamt skall man arbeta fram en plan med vägar och avloppssystem för området. Projektet handlar inte bara om nya hus, utan framför allt att ge sluminvånarna en röst och starkare ställning. En viktig del i arbetet är Mahila Milans sparkonton. Alla som är med i projektet måste starta ett sparkonto för huset. De kan senare ta lån som täcker deras del på 10% av byggkostnaderna. Då blir de inte passiva bidragstagare utan aktiva boende. Detta kan jämföras med kommunens ursprungliga plan. De har ritat in en villamatta på området som inte tar den minsta hänsyn till befintliga vägar, hus, tomter och tempel. Deras plan skulle innebära att allt rivs. Även hus som inte är med i projektet och som ofta är i bra skick. De områden vi besökt här har en bra grundstruktur och mycket som är värt att bevara. På sina ställen finns riktiga gator av cement med diken för avrinning av regnvatten. Fina små tempel och statyer.

Målet med arbetet är att få ett korrekt underlag. Vet vi varje tomts storlek och utbredning kan vi föreslå att de hus som rivs byggs upp på en annan del av tomten. På så sätt kan varje yta utnyttjas på ett effektivare sätt.

Summary of Collaboration in English

Some collaboration background in English for you who are not familiar with Swedish and to make up for the fact that we are having difficulties with the regular ASF-homepage.

ASF - Sweden is addressing the urban poor in order to contribute in planning and technical environmental issues, social housing and incremental upgrading. The aim is to apply skills and knowledge with respect to the three dimensions of sustainability: environmental, social and economic design and planning. ASF will assist in participatory planning and in creating positive habitats that work for the urban poor. The learning processes are to be shared locally through workshops and seminars in both ends where students, professionals and civil society will be involved. All work will be documented for future application on similar situations elsewhere.

ASF collaborates with SPARC, an Indian organization which organizes slum dwellers in more than 70 Indian cities in order to find solutions in housing and sanitation. www.sparcindia.org

Some examples of exchanges within the India project are:

Helena Ohlsson studied women´s use of public space in a changing Dharavi for 6 months 2008-2009.

Anna Olsson and Ingrid Svenkvist are working within the collaboration with SPARC in Orissa during the autumn of 2010.

Anna Engvall recieved funding from Wernstedt (Chalmers University of Technology) and spends the autumn of 2010 partly in Orissa gaining experience in different phases of slum upgrading as a background for her thoughts about cohousing solutions.

Anna Vindelman (urban planner and environmental analyst) representative of ASF attended the conference "Informal Cities". She is networking with institutions, NGO´s and stresses the importance of environmental thinking.

Anna Vindelman is also the contact person for the project in India. You can contact her through email (anna.vindelman@gmail.com) or telephone (+ 46703490652).

ASF-Sweden collaborates with Indian slum organisation

ASF-Sweden collaborates with SPARC, an Indian non-governmental organisation (NGO) which organises slum dwellers in more than 70 Indian cities in order to find solutions in housing and sanitation. Together with the National Slum Dwellers Federation (NSDF) and Mahila Milan (Kvinnor tillsammans), SPARC has formed an alliance in order to support the urban poor to access secure and healthy habitats in the cities. The ultimate aim of the alliance is to produce urban and development practices and policies that are inclusive of the poor. One important aspect in all projects is that the poor must be partners, not beneficiaries.

Within this collaboration, ASF has sent one archiect and one planner from Sweden to take part in the daily works of the Alliance. During the autumn 2010, Anna Olsson and Ingrid Svenkvist are staying in Orissa. Anna Engvall who recieved funding from Wernstedt (Chalmers) also spends time in Orissa gaining experience in different phases of slum upgrading.

Currently the Orissa-branch of the Alliance is working with three different projects, which are all in different phases of implementation.

• Nayapalli, Bhubaneswar, In-situ slum upgrading. The layout plan for the area is being finalised with roads, sewerage etc. Some houses are already under construction and plans are being produced for other beneficiaries that want to start building.
• Puri. This project has just started. Beneficiaries have been identified and now proposals for how the area should be upgraded are to be developed.
• Cuttack. GIS-mapping of slum areas. Also Mahila Milan conducts a slum profile. Next step will be to connect a database with the slum profile to the slum boundaries.

Anna, Ingrid and Anna are involved in all three projects, assisting with e.g. ideas for area layout and house types. Learning and understading how SPARC, NSDF and Mahila Milan operate is also an important part of the collaboration.

Organisationerna

Det kan kanske vara på sin plats med en presentation av de organisationer vi jobbar med och har nämnt tidigare i bloggen:

Mahila Milan är ett decentraliserat nätvärk av fattiga kvinnokollektiv som hanterar lån, krediter och besparingar i sina respektive bostadsområden. Det är en självorganiserad gräsrotsrörelse som bygger på granngemenskap. Mahila Milans mål är att skapa utrymme för kvinnor att ta på sig viktiga beslutsfattarroller och att få erkännande för sina insatser att förbättra sin livssituation, ett sätt att stärka kvinnans roll.

Kvinnor i ett område sparar en liten summa pengar varje dag och kan sedan ta lån för exempelvis barnens skolgång, uppstart av verksamhet, hyra en richshaw eller kanske som i det här fallet för den insats som invånarna betalar för sina nya bostäder. Mahila Milan har sedan starten gett ut tiotusentals lån till fattiga kvinnor över hela landet och tillsammans har de sparat miljontals rupees. Vår kontakt med Mahila Milan i Orissa är den vi får genom att delta i genomförandet av deras slum survey. Mahila Milan hjälper staten med sitt pågående projekt att samla in information om slummen. Antal boende, yrken, hälsotillstånd, utbildning osv. Nu i dagarna har vi varit med vid uppmätning av ägande av marken husen står på för att digitalisera materialet och jämföra det med existerande fastighetskarta.

NSDF – National Slum Dwellers Organisation sätter upp community centers (med bl.a. gemensamma lokaler) som bas i områden. NSDF besitter kunskapen och lär ut den till sluminvånarna. Det kan röra sig om att lära ut att själva mäta upp sin bostad eller fastighet. Består till största delen utav män och är en grupp människor bosatta i ett område; sk. ”community groups” (områdesgrupper?) och ”leader of community” som bor i slumområden och informella bostadsområden över hela Indien. NSDF mobiliserar de urbant fattiga att mötas, formulera deras angelägenheter, och att hitta lösningar på deras problem.

SPARC – The Society for the Promotion of Area Resource Centres (paraplyorganisation för NSDF och Mahila Milan) organiserar de urbant fattiga att tillsammans formulera sina behov och gemensamt komma fram till lösningar. Inom alliansen har de rollen som förhandlare gentemot myndigheter. De är finansiärer och organisatorer till de två tidigare nämnda organisationerna. Det är också SPARC som sköter kontakter med biståndsorganisationer, staten, osv. Dvs de skriver ansökan till svenska SIDA om pengar. Tillsammans är denna allians aktiv i över sjuttio städer i Indien och i ett nätverk over tjugo länder och jobbar för att förbättra livet för sluminvånare i Indien och i andra delar av världen.
http://www.sparcindia.org/housing.aspx
http://www.sparcindia.org/resettlement.aspx

UDRC - Urban and Deveopment Resource Centre - är namnet på kontoret vi jobbar på i Orissa, egentligen en lokal motsvarighet för SPARC som UDRC är del av. En icke vinstdrivande organisation som förser gräsrötterna med administrativt och finansiellt stöd och dokumentation, och som fungerar som kontakt med formella institutioner. Det slutgiltiga målet för Alliansen som också UDRC är del av är att skapa urbana utvecklingsprocesser som inkluderar de fattiga.
Man har lyckats bygga modellhus till låga kostnader i fyra städer i Orissa, konstruerat sex områdesgemensamma sanitära faciliteter (toaletter, duschar, tvättutrymmen) och 22 individuella toaletter. UDRC har installerat vatten och dränering i 24 områden, dragit elektricitet till tusentals hem, installerat solpanelsdriven gatubelysning i åtta slumområden. Man har säkrat land och förhandlat fram säkert ägande för närmare 5000 hushåll i Cuttack och Paradip. Listan över insatser är kan göras lång.

Byggarbetsplatsen

Ute i Nayapalli är flera byggen i full gång. När vi suttit och väntat på nåt möte där ute har vi haft möjlighet att iaktta hur byggnationen går till. Det är som att flytta sig närmre 100 år tillbaka i tiden i Sverige. Oerhört småskaligt och långt ifrån den industrialiserade byggprocess vi vant oss vid i västvärlden.

Byggmaterialet kommer ofta från närområdet – transporter är dyra och hålls så korta som möjligt. Till grunden använder man laterit-sten som bryts lokalt. Resten av huset muras i tegel. Bruket blandas för hand direkt på gatan. Osäker på hur man har koll på proportionerna.Det som kanske mest förvånar är att det är lika många - om inte fler - kvinnor bland byggarbetarna. Iklädda sina tjusigaste saris bär de tråg med bruk fram och tillbaka. Imponerande. Bilderna får tala för sig själva.

Bra kvalitet vs rätt kvalitet

Sen jag kom till Bhubaneswar har jag varit på jakt efter ett par snygga lädersandaler. Men allt jag hittat i affären är sandaler i plast. Vissa plastigare än andra. Jag har rynkat på näsan över den dåliga kvalitén och smaklösa utförandet. Var är de handsydda lädersandalerna gjorda av den lokale skomakaren med samma teknik som använts sedan urminnes tider? Allt verkar utbytt mot modern kitsch.

Efter snart tre veckors monsun har jag börjat inse grejen med plastskor. Mina gamla skor är ständigt blöta och har nu börjat avge en lukt av förruttnelse. När skor förvaras utomhus, när det regnar varje eftermiddag och när man vadar genom lervälling på väg hem från jobbet, då är plastsandaler en frälsning. De blir inte blöta, inte smutsiga, de luktar aldrig illa. Och det finns ju de som nästan ser ut som läder..

Bra kvalitet är inte alltid rätt kvalitet. Allt beror på omständigheterna.

Indiens definition på slumhus slår ibland fel. Halmtak och lerhus betecknas som kutcha (dåligt), betongtak som pucca (bra). Men i Orissa har ett lerhus med halmtak bättre inomhusklimat än en betongkub. Det finns en allmän idé om hur ett boende med ”bra kvalitet” ser ut. Det skall finnas kök, wc, rinnande vatten, sovrum och fönster. Livet skall kunna levas inomhus. Man skall inte behöva gå ut på gatan för att sköta sina dagliga sysslor. Ett västerländskt boende. Men är det ”rätt kvalitet”? Det varma indiska klimatet tillåter en helt annan typ av hus. Med en mer flytande gräns mellan inne och ute. En gräns mellan privat och offentligt som är mer öppen. En stor del av livets sysslor sköts här bäst på en skuggad veranda. Charles Correa introducerar i boken “The new landscape- urbanisation of the third world” begreppet “usability coefficient vs production cost”. Ett övervägande mellan kostnaden för att skapa rum mot hur mycket de rummen kan användas. En veranda tex skapas av en upphöjning vid entrén och ett solskydd av valfritt material. Kan användas under hela dagen och året förutom under de värsta monsunregnen. Billigt och användbart. När vissa av vardagens göromål kan flyttas ut ur de små lägenheterna i slummen blir livet lite mer lättlevt. Ytan där man lever sitt liv blir större än den faktiska bostaden. Att stänga in alla funktioner i huset kan också ses som ett kvinnoproblem. När livet utomhus flyttas in blir de isolerade och osynliga. Den sociala gemenskapen och kontrollen försvinner.

Nu när jag suttit och ritat 25kvm hus för en familj på 5 personer, är det sådant jag funderat över. Och mer konkreta utformningsdetaljer som; är det bra kvalitet att ha toalettdörren inomhus när det troligtvis kommer lukta avlopp från den? Eller är det mer rationellt att man når den från altanen? Kanske skall en vattenkran sitta utomhus så man lätt kan tvätta kläderna där? Blir ett kök som ligger inne i lägenheten utan fönster en dödsfälla? Enligt UN-Habitats undersökning eldar ca 50% av slumbefolkningen med rökbildande bränsle som ved och torkad koskit. Det kan man inte i de typhus kommunen har föreslagit, utan de boende tvingas gå över till den dyrare gasen. Har de råd med det? Den begränsade byggbudgeten tillåter bara två fönster i varje bostad. Vilket behov är fönstret ett svar på? Ljus? Ventilation? Utsikt? Ventilationen kan fixas genom mönstermurning av tegelväggen. Blir t.o.m billigare än en vanlig vägg. Och vackert.

Traskar runt i mina plastskor och funderar vidare på dessa saker då jag inser; mitt nagellack må ha en snygg kulör. Men inte rätt kulör. Skär sig illa mot skorna. En investering leder ofta till en ny..

Koskit. Vackert på muren, illaluktande och en stor källa till förorening i staden. Oriya Bazar, Cuttack.

En veranda kan skydda mot sol likväl som regn. Nayapalli Sahi Sabar, Bhubaneshwar.

På trappan vid entrén kan kökssysslor kombineras med barnpassning. Nayapalli Sahi Sabar, Bhubaneshwar.

Red Alert

En fet råtta har letat sig in bland några tomkartonger och lagt sig för att dö. Stanken!

Vad är slum?

Nyligen presenterades siffror som visar att nästa år kommer 93 miljoner människor i Indien att bo i slummen. Det innebär en ökning med 23 % de senaste 10 åren och är betydligt mer än tidigare prognoser visat.

För 10 år sedan enades 191 av FN´s medlemsstater om de åtta millenniemålen för att minska fattigdomen i världen (The Millennium Declaration). I dagarna samlas världens ledare i New York för att diskutera det fortsatta arbetet för att nå målen. Ett av målen (goal 7, target 11) innebär att ”…by 2020, to have achieved a significant improvement in the lives of at least 100 million slum dwellers”. Det arbete som SPARC/ODRC utför är ett betydelsefullt led i att uppnå detta mål.

Många har säkert en ungefärlig uppfattning om hur ett slumområde ser ut. Sanningen är att slumområden skiljer sig åt på samma sätt som andra delar av staden. Vad som kallas slum är också olika i olika delar av världen. En kåkstad i Kapstaden är något annat en favela i Rio eller för den delen än Dharavi i Mumbai. Områden ser olika ut på samma sätt och byggnaderna som finns där varierar. Men framförallt kanske det är invånarna som är olika. Invånarna i slumområden är, till skillnad vad det ibland ges sken av, ingen homogen grupp. Graden av fattigdom och vilka grundläggande behov som inte är uppfyllda kan variera mellan områden, men även inom ett och samma område.

UN-Habitat har bl.a. i skriften Slums of the World: The face of urban poverty in the new millennium? (2003) resonerat en del kring begreppet slum. För den som är intresserad rekommenderas denna skrift. UN-Habitat´s definition av ett slum-hushåll är bra att ha i bakhuvudet. Enligt denna är det en grupp av individer som bor under samma tak där ett eller flera av följande behov inte är uppfyllda:

• Durable housing of a permanent nature that protects against extreme climate conditions.
• Sufficient living space which means not more than three people sharing the same room.
• Easy access to safe water in sufficient amounts at an affordable price.
• Access to adequate sanitation in the form of a private or public toilet shared by a reasonable number of people.
• Security of tenure that prevents forced evictions.

Vi har pratat en del kring är vad som egentligen karaktäriserar ett slumområde. Karaktären på de områden vi besökt hittills har varierat en hel del. Framförallt skiljer sig Mumbai från Bhubaneswar. Det verkar finnas mer än en definition av vad som räknas som slumområden här i Indien. Vilken som tillämpas tycks variera mellan olika delar av landet. Det spelar roll om ett slumområde är ”notified” eller inte. Exakt vad det betyder för invånarna har vi dock inte fått kläm på än… Inför nästa års folkräkning i Indien finns förslag om att vidga begreppet slum något. Det skulle isåfall innebära ett område med minst 20-25 hushåll som uppfyller följande kriterium: takmaterial annat än betong, ej tillgång till dricksvatten, ej tillgång till toalett samt avsaknad av avlopp.

Förutom dessa uppenbara brister finns det kvaliteter som är värda att notera, exempelvis i områden som Nayapalli som är det område vi besökt mest. Ganska många stora träd har hittills kunnat sparas och skänker välbehövlig skugga åt invånarna. Ett annat positivt inslag är små kiosker som säljer lite av varje. Att hela området dessutom ligger relativt centralt i stan gör att avstånden till annan service och eventuellt arbetsmöjligheter är korta. Husen är däremot små och av låg standard. Även de gemensamma ytorna är mycket begränsade. Katcha-husen, dvs de informella byggnaderna är låga, murade i lertegel och putsade med lerputs. Taket är ofta ett sadeltak av halm men en del hus har också korrugerade plåttak. Inte sällan är taken täckta med plast för att det inte ska regna in. Det område i Cuttack som vi besökte första dagen hade en annorlunda karaktär. En tidigare by på landsbygden som blivit inkorporerad i staden och därmed betraktas som slum. Här var avstånden långa till service och arbetstillfällen, medan både de privata och gemensamma ytorna var väl tilltagna.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att man vid slumuppgradering – liksom i all annan planering – måste utgå från platsens förutsättningar. Man ska inte luras att tro att bara för att människor lever under fattiga förhållanden kan man applicera en och samma lösning överallt. En ganska självklar iakttagelse egentligen.

Utan kontakt

Vårt mobila bredband inte funkat i några dagar, därav bristen på nya inlägg. Nu är vi dock uppkopplade igen och hoppas att Indien lever upp till att vara ett IT-land att lita på. Kanske mer allvarligt är att strömmen här verkar gå minst en gång om dagen....

Shared space – är Indien en förebild?

Jämfört med Mumbai är egentligen trafiken i Bhubaneswar ganska avslappnad. Trots detta får tanken på att själv sitta bakom ratten mig att börja svettas ymnigt. Väjningsplikt, stanna vid övergångställe, hålla avstånd och inte byta fil hur som helst – alla kunskaper från svenska körskolan känns omöjliga att tillämpa. Snabba reaktioner och förmågan att visa att man ska fram är det som gäller här. Och allra viktigast - att använda tutan. Högt och ofta.
Autorickshaw är det sätt vi tar oss till och från jobbet. Fungerar som taxi och kostar sisådär 150 rupies (ca 30 SEK för 3 pers) för en 30-40 minuter lång färd. Fungerar bra. Men återigen, det hade fungerat ännu bättre om vi kunde göra oss förstådda . Nu är det inte helt ovanligt att vi hamnar nån helt annanstans än vi tror vi sagt…

Eftersom Bhubaneswar i stor utsträckning byggdes ut på 60-talet, är vägnätet väl tilltaget. Flerfiliga, raka vägar med förhållandevis hög standard dominerar utanför den gamla stadskärnan. Innan man vet ordet av har man dock svängt av från dessa stora leder och hamnat på små trånga gator med decimeterdjupa ”potholes”. Timmarna efter ett monsunregn ser de ut som en leråker.

Det som dominerar i trafiken är motorcyklar, vespor och självklart autorickshaw. Personbilar är i minoritet. Lokalbussar och mindre lastbilar susar förbi då och då. Trots att majoriteten av fordonen tar liten plats är trängseln stor vid vissa tider på dygnet. Trottoarer existerar i stort sett inte, vilket gör att alla trafikslag inklusive fotgängare och cyklister delar samma yta. Som en liten extra krydda rör sig kossor och hundar helt obehindrat mitt i trafiken. Är det här möjligen förebilden till ”shared space” som så många stadsplanerare hemma talar sig varma för? Helt bekväm känner man sig i alla fall inte som fotgängare i denna miljö. Åtminstone inte som svensk, indierna däremot verkar dödsföraktande kasta sig ut så fort en liten lucka uppstår.

Det som förvånar något är att det tycks funka ganska bra. Ska inte sticka under stol med att vi sett mc-förare som vurpat och en och annan påkörd hund. Eftersom jag inte har någon statisk på trafikolyckor i det här landet ska jag inte heller ge mig för djupt in i en diskussion kring detta. Inte heller ifrågasätta svensk trafiksäkerhet. Men, nog kan man fundera lite om vi inte ibland tar i lite i överkant med vägbulor och cirkulationsplatser….eller?