Tänkte göra ett försök att placera in de projekt vi är inblandade i, i ett lite större perspektiv. I början av 2010 introducerades nämligen ett nytt statligt program som går under namnet Rajiv Awas Yojana (RAY) och innehåller riktlinjer för hur “slum-free city planning” ska implementeras. RAY kommer successivt att ersätta JNNURM (Jawaharlal Nehru National Urban Renewal Mission) som funnits sedan 2005. Syftet med JNNURM har varit att förbättra levnadsförhållanden och infrastrukturen i ett utvalt antal indiska städer. Projekten i såväl Bhubaneswar som Puri ligger som vi tidigare nämnt inom ramen för detta program. Detta innebär att ca 80 % av finansieringen kommer från indiska regeringen medan delstaten Orissa och de respektive kommunerna i Bhubaneswar och Puri tillsammans står för ca 10%. I andra delstater kan fördelningen mellan de olika finansiärerna vara olika. Orissa som är en ganska fattig delstat får ett relativt stort bidrag. Det som däremot är lika i alla JNNURM-projekt är att de boende själva måste bidra med 10 % av byggkostnaden.
Till skillnad från RAY verkar JNNURM inte ha haft en så tydligt fokus på att långsiktigt arbeta för att få bort slummen. RAY baseras på ett brett angreppssätt som bl.a. innebär att integrera slumområdena i de formella systemen för att möjliggöra att grundläggande service håller samma nivå som resten av staden.
Ansvaret ligger på delstatsregeringarna att ta fram en handlingsplan dels för upprustning av de befintliga slumområden, dels för hur tillkomsten av nya slumområden ska undvikas. För varje stad ska en "slum-free city-plan" tas fram för att sedan integreras i kommunernas motsvarighet till översiktsplan. 10 % av kommunägd mark ska också avsättas för bostäder åt fattiga.
Som underlag för handlingsplanen ska varje stad gör en kartläggning av slumområden - både geografiskt och socioekonomiskt. Ungefär en sådan kartläggning som SPARC/Mahlia Milan/NSDF redan håller på att ta fram för Cuttack alltså. En förhoppning är att andra städer kan kopiera den modell man använt i Cuttack dvs att låta de boende själva vara en aktiv part i kartläggningen.
RAY fokuserar även på bristen på mark och bostäder i städerna vilket i dagsläget gör det omöjligt för fattiga att få tak över huvudet utan att ta till illegala tillvägagångssätt.
Allt detta låter mycket bra och ambitiöst. Från vissa håll har kritiker menat att det är väl ambitiöst att tro att det inte ska finnas någon slum kvar i Indien om 5-7 år som regeringen satt upp som mål. Samtidigt är det ett sätt att få fart på projekt runt om i landet. I en intervju med NSDF´s grundare Joachim Arputham påpekar han att förändringar av lagar, finansieringsprinciper och byråkrati inte spelar någon större roll för att målet med "a slum-free India " ska lyckas. Som framgångsfaktor lyfter han istället fram fyra P´n : Public - people- private- participation. Målet kan bara uppnås av sluminvånarna själva, inte av politiker eller ekonomer. Låter mycket klokt tycker jag!
Till skillnad från RAY verkar JNNURM inte ha haft en så tydligt fokus på att långsiktigt arbeta för att få bort slummen. RAY baseras på ett brett angreppssätt som bl.a. innebär att integrera slumområdena i de formella systemen för att möjliggöra att grundläggande service håller samma nivå som resten av staden.
Ansvaret ligger på delstatsregeringarna att ta fram en handlingsplan dels för upprustning av de befintliga slumområden, dels för hur tillkomsten av nya slumområden ska undvikas. För varje stad ska en "slum-free city-plan" tas fram för att sedan integreras i kommunernas motsvarighet till översiktsplan. 10 % av kommunägd mark ska också avsättas för bostäder åt fattiga.
Som underlag för handlingsplanen ska varje stad gör en kartläggning av slumområden - både geografiskt och socioekonomiskt. Ungefär en sådan kartläggning som SPARC/Mahlia Milan/NSDF redan håller på att ta fram för Cuttack alltså. En förhoppning är att andra städer kan kopiera den modell man använt i Cuttack dvs att låta de boende själva vara en aktiv part i kartläggningen.
RAY fokuserar även på bristen på mark och bostäder i städerna vilket i dagsläget gör det omöjligt för fattiga att få tak över huvudet utan att ta till illegala tillvägagångssätt.
Allt detta låter mycket bra och ambitiöst. Från vissa håll har kritiker menat att det är väl ambitiöst att tro att det inte ska finnas någon slum kvar i Indien om 5-7 år som regeringen satt upp som mål. Samtidigt är det ett sätt att få fart på projekt runt om i landet. I en intervju med NSDF´s grundare Joachim Arputham påpekar han att förändringar av lagar, finansieringsprinciper och byråkrati inte spelar någon större roll för att målet med "a slum-free India " ska lyckas. Som framgångsfaktor lyfter han istället fram fyra P´n : Public - people- private- participation. Målet kan bara uppnås av sluminvånarna själva, inte av politiker eller ekonomer. Låter mycket klokt tycker jag!
No comments:
Post a Comment