Skräp

Det tar emot i varenda por i en svensk sopsorterarsjäl, men påsarna har vuxit till ett litet sopberg i trapphuset upp till takterrassen. Det börjar lukta nu, soporna måste bort. Vi bor i ett ”nybyggt” villakvarter norr om staden. Det har ändå några år på nacken, men staden har inte hunnit med att lösa sophanteringen. När vi frågar grannarna vart man slänger sopor får vi lite olika svar. En säger, släng det längst ner på gatan över muren ner på ödetomten. Men grannen närmast den muren säger, nej, där får man inte slänga sopor, utan gå till det öppna fältet över gatan. Alla verkar ha sin egna idé om vart det passar sig att lämpa av resterna av sin konsumtion. Ofta något kvarter bort från där man själv bor. Resultat blir att det ligger sopor lite överallt som kor och hundar går och tuggar på.
En förklaring jag fått till Indiernas bekymmerslösa nedskräpning är att förr i tiden var det mesta gjort i nedbrytningsbart material. Chaien man köpte på tåget serverades i en kopp av obränd lera. När den var urdrucken kastade man ut den genom fönstret och strax var den åter jord. Det som inte vädret tog hand om åts upp av djuren. Beteendet har fortsatt, men materialen man kastar har bytts ut. Idag ligger det pappmuggar, plastpåsar och annat skräp längs hela spåren och runt om i städerna. Även om korna i viss mån anpassat sin diet till plast försvinner högarna inte.

Sen sägs det att det är slummen som smutsar ner. I ”Slumming india” skriver Gita Dewan Verma om hur flera slumområden i New Dehli revs då opinionen (de rika som bodde bredvid) ansåg att de skapade sopberg och var en fara för hälsan. Sanningen är att slummen har Indiens, kanske världens bästa utbyggda sopåtervinning. Allt som går att ta tillvara på tas tillvara. Sopor från hela Bombay samlas och återvinns i Dharavi, Bombays största slumområde. Där är det en lukrativ bransch som ger många arbetstillfällen. Enligt NSDFs undersökning från 1986 var 5000 personer sysselsatta i denna bransch som omsatte Rs 6 miljoner om året. Idag är de siffrorna antagligen dubblade flera gånger om.

Som de sopsorterarsjälar vi är separerar vi ändå matvaror och annat som hundar lätt kan tugga i sig och slänger över muren gatan ner. Pappkartonger och petflaskor knycklas ihop och ställs under trappan i väntan på (vadå?). Vi har ett helt lager tomma ölflaskor som vi inte har någon aning om vart de ska ta vägen. Och så påsarna med resten, oidentifierat skräp som inte kan lagras. I skydd av mörkret går vi några kvarter bort. Det hugger lite i hjärtat när vi tar sats och kastar över kassarna. Än är jag inte indier tänker jag. Trots mitt numera svarta hår.