35 grader celcius +

En varm dag på kontoret har passerat. Kommer man någonsin att vänja sig vid hettan? Idag hade vi stormöte på kontoret vid den tidpunkten då man i Spanien skulle ha haft siesta. Sundar Burra från SPARC-kontoret i Bombay och chefen från kontoret i Bhubaneswar Mona-Lisa som vanligtvis är här ett par dagar i månaden, var nu på plats. Vi presenterade vårt material och det hölls en diskussion om våra idéer, erfarenheter och lärdomar och lite tankar om hur man nu måste gå vidare. Det lät som om man ville ta fasta på att samarbete i mindre områden och att släppa lite grand på ägandegränserna skulle ge bättre lösningar för merparten. Det är så vi i första hand har jobbat i Puri och det är även så man måste lösa de svåra tomterna i Nayapalli.

När Anna och Ingrid har åkt så kommer jag att jobba vidare med ett par enstaka tomter för att så småningom göra mig redo för avfärd till Bangalore och Karnataka där arbetet fortsätter för min del. Jag har hört att det är svalare där.

Snart har våra två månader passerat och som alltid gick tiden lite snabbare än vad jag tänkt. Denna vecka har vi jobbat febrilt med att sammanställa våra tankar om de områden i Puri som vi nämnt i tidigare inlägg. Nästa vecka kommer Mona-Lisa Mohanty, chef för UDRC och Sundar Burra från SPARC hit för en revision. Då tänkte vi passa på att redovisa en tänkt strategi för in-situ uppgraderingen.

Samtidigt som vi är inne i de sista skälvande timmarna av projektarbete utvärderar vi vår tid. Har vi lärt oss något? Tillfört något? Redan innan vi åkte insåg vi att två månader är för kort tid för att kunna producera. Men tillräckligt med tid för att börja förstå, utbyta tankar och idéer.Det är först nu vi kommit in i verkligheten här. Lärt känna dem vi jobbar med och förstått deras roller, arbetsgång och hur vi skulle kunna hjälpa till. Och då är det dags att åka hem..

Som tur är kommer inte ASFs engagemang i Orissa sluta med oss. Just nu är två x-jobbare från BTH här. De skriver ett arbete om ett område i den största slummen här i Bhubaneswar. Där bor folk som flyttat in från landsbygden för att jobba i staden. De äger inte marken de bor på utan ockuperar naturskyddad kommunal mark. Läs mer i deras blogg: http://lenaoemma.wordpress.com/
Nästa år kommer även Anna Vindelman och Helena Olsson från ASF hit till Indien via ett stipendium från SWECO och fortsätter sammarbetet med SPARC. Vi hoppas de erfarenheter och insikter vi fått kommer vara dem till nytta. Sist en graf och ett litet utdrag ur ”Are architects and planners obstacles to slum upgrading?”, Dick Urban Vestbro. Visdomsord som inte bara gäller i Indien utan något även svenska arkitekter bör ta till sig och tänka på. För att arkitektur skall vara viktigt kan vi inte bara fokusera på byggd form utan även den ekonomiska, sociala och juridiska aspekten av boende.








”Diagram showing Turner's theory on the priorities of the poor with respect to housing. On the left side are those who are without any income at all. For them localization near job oppurtunities are absolutely most important. In the middle we find those who have a regular but limited income. For them land tenure becomes more important than distance to job opportunities, while the house itself has lower priority. On the right we find those with higher incomes. They can afford transport cost. When they have secured land tenure they can start giving priority to amenities such as water, hard-surface streets, drainage and the house itself.

Trygghet

Det finns ytterligare en typ av projekt som SPARC och Mahila Milan jobbar med som vi inte alls berört. Dels för att det inte direkt har med bostadsbyggandet att göra, dels för att det hittills bara pågår i Mumbai och Pune om jag förstått det rätt. Samtidigt tycker jag det är en spännande del som visar hur SPARC jobbar på bred front med slumuppgradering. Initiativet handlar om att skapa sk "police panchayats" i slumområden (panchayat betyder "rådgivande församling" ungefär). Möjligheten att känns sig trygg och säker i sin egen hemmiljö är ett grundläggande krav och naturligtvis ska detta gälla även i slumområden. Liksom i många andra länder har förhållandet mellan polisen och de fattiga i Indiens slumområden länge färgats av misstroende och en känsla av att polisen inte bryr sig om vad som försiggår i de fattiga områdena. SPARC/Mahila Milans initiativ innebär som kontrast till detta ett nära samarbete mellan polisen och sluminnevånarna.

Police Panchayats är alltså en kommitté bestående av tio representanter från området - sju kvinnor och tre män. Dessa utses av invånarna själva och arbetar nära med utsedd representant från polisen för att lösa tvister. Anledningen till att det är fler kvinnor i kommittén, är att de finns en överrepresentation av kvinnor i brottsofferstatistiken. Kommittéerna har inga polisbefogenheter och allt som diskuteras i gruppen dokumenteras noga. Tanken är att ta tag i dispyter i ett så tidigt skede som möjligt för att undvika att det utvecklas till en större konflikt. Det kan handla om allt från gräl mellan grannar till hustrumisshandel. Eller förhoppningen är ju att man hinner lösa konflikten innan det hinner utvecklas till det senare.... Den typ av dispyter man oftast hanterar kallar de själva "murgi ke uppar jhagde" eller “fighting over chickens”.

Projektet har inneburit att förtroendet mellan polis och sluminvånare ökat. Framförallt kvinnor vågar i mycket större utsträckning än tidigare anmäla brott eller tendenser till brott. Projektet har spritt sig till ett stort antal slumområden i Mumbai och Pune. Förhoppningsvis är det något som också kan appliceras inte bara i andra delar av Indien utan även till andra länder med liknande förutsättningar.

Durga Puja

'Bolo Durga mai-ki jai' (glory be to Mother Durga)

…är en femdagars höstfestival, på vissa håll tio. Kontoret har hållt stängt i några dagar, medan vi passade på att fly staden för stranden och Puri för att jobba med Mangala - och Gokha Sahi, och för att ha lite Puja vi också. Detta visade sig på sätt och vis att vara en vinstlott när man har en 14 månaders liten krabat i resesällskapet, men kanske lite snopet då vi insåg att det enda som fanns att se av Durga Pujan i Puri var gatorna runt det stora Jagannath templet som vi inte får gå in i.

Vi har i varje fall lyckats uppfatta att den hinduiska och Indiska Durga Pujan har mycket gemensamt med den kristna och västerländska julen: Vi börjar med Indiens luciamorgon, julotta eller motsvarande julaftonsdisney: Durga Puja-känslan initieras med Mahishasuramardini – ett två timmar långt radioprogram som har varit populärt sedan 1950-talet. Det är en inspelad version av ett uppträdande som tidigare ägde rum ”live”. Man vaknar traditionellt kl 04 på Mahalaya dags morgon för att lyssna på dessa för dagen speciella morgonchants.

Det dekoreras med blinkande ljus och blomstergirlanger, och man kan köpa mängder med småprylar och små ornament för just den här högtiden, precis som under den västerländska julen. Återigen detta med dekor som tycks ha en betydande plats i tillvaron; Pyramider av sötsaker i olika färger och former som försäljarna frenetiskt viftar bort flugor från vid åsynen av eventuella köpare. Guldramar med idolbilder på gudarna och traditionella tryck och mönster. Souvenirer i snäckform, täljstensfigurer, avstängd trafik, trängsel och en ljudnivå som kräver att man höjer rösten ännu ett snäpp för att tala med personen bredvid.

I Sverige tar man vara på dygnets ljusaste timmar för att promenera ner julmaten under juldagarna över gnistrande snö, kisande i det krispiga solskenet med de nya julklappsvantarna på. I Indien promenerar familjerna kvällstid då den heta solen gått ned, iklädda sina nya sjalar. Under festlighetern klär man sig i nya kläder och ger sina närmaste presenter.

Jag gissar att Indiens processioner med chanter och hamrande på metallföremål med vatten som slutmål och allrahelst Ganges heliga vatten, motsvarar våra julspel och körer i kyrkorna. Vattnet symboliserar Gudinnans avfärd och återförening med sin man i Himalaya (låter mer som en kombination av vårt Kristi himmelfärd och dopet). Processionen kanske till och med kan liknas vid ett luciatåg. De mer ordnade dansuppvisningarna på scen har inte varit offentliga i den bemärkelsen jag hade hoppats. Kanske motsvarar det en biljett till Nötknäpparsviten som här är få förunnat.

Durga Puja var länge en högtid förknippat med de rika, då endast de hade råd att betala för festligheterna. Efter självständigheten förändrades detta och man började tillsätta ”festkomitéer” för områden och stadsdelar. Insamlingar gjordes genom dörrknackning, lotterier och konserter, överskottet skänktes till välgörenhet. Idag spelar företagssponsorerna en ganska stor roll.

Och inte att förglömma, den religiösa aspekten; jesuskrubban versus skulpturen av den tioarmade gudinnan,… tio armar? Därav kvinnans simultankapacitet.

I Bhubaneswar har förberedelserna pågått i flera veckor. Stora strukturer i bambu har satts upp på flera håll i staden. I förra veckan kläddes dessa slutligen i tyg i fantasifulla färger och former. Plötsligt blev kontorets anonyma gata en paradgata framför ett jättelikt tempel i vitt och brandgult. Dessa tillfälliga byggnader heter ”Pandals” och fungerar som kapell där man kan besöka skulpturer av gudinnan, och där kan även icke-hinduer få gå in. Pandals är rituella centrum för festligheterna där människor möts för att lägga blommor pushpanjali på morgonen. Rituella trumslagare – dhakis, spelar på sina stora trummor dhak – och man visar sina färdigheter under rituell dans aarati. Runt dessa Pandals samlas främst ungdomar kvällstid och umgås och promenerar mellan de många stånden med snacks. Ungdomsfyllan och påverkan av diverse substanser framgår inte i beskrivningar av Durga Puja på nätet, men det är lika påtagligt som under sveriges nyårsfirande. Pandals känns i övrigt som en ypperlig uppgift för arkitektstudenternas första år under utbildningen.

Under självständighetskampen beslutades att vem som helst oberoende av kast, tro eller religion kunde delta i festligheterna. Detta var ett medvetet ställningstagande för att infria en känsla av gemenskap. Durga blev då symbol för den indiska självständighetskampen efter att de hinduiska reformisterna identifierade Durga med Indien. Efter Indiens självständighet blev Durga Puja en av världens mest firade högtider. Vi konstaterar att den låga invandringen av hinduer till europa har fram till idag hållt oss ovetande om denna högtid.

Skräp

Det tar emot i varenda por i en svensk sopsorterarsjäl, men påsarna har vuxit till ett litet sopberg i trapphuset upp till takterrassen. Det börjar lukta nu, soporna måste bort. Vi bor i ett ”nybyggt” villakvarter norr om staden. Det har ändå några år på nacken, men staden har inte hunnit med att lösa sophanteringen. När vi frågar grannarna vart man slänger sopor får vi lite olika svar. En säger, släng det längst ner på gatan över muren ner på ödetomten. Men grannen närmast den muren säger, nej, där får man inte slänga sopor, utan gå till det öppna fältet över gatan. Alla verkar ha sin egna idé om vart det passar sig att lämpa av resterna av sin konsumtion. Ofta något kvarter bort från där man själv bor. Resultat blir att det ligger sopor lite överallt som kor och hundar går och tuggar på.
En förklaring jag fått till Indiernas bekymmerslösa nedskräpning är att förr i tiden var det mesta gjort i nedbrytningsbart material. Chaien man köpte på tåget serverades i en kopp av obränd lera. När den var urdrucken kastade man ut den genom fönstret och strax var den åter jord. Det som inte vädret tog hand om åts upp av djuren. Beteendet har fortsatt, men materialen man kastar har bytts ut. Idag ligger det pappmuggar, plastpåsar och annat skräp längs hela spåren och runt om i städerna. Även om korna i viss mån anpassat sin diet till plast försvinner högarna inte.

Sen sägs det att det är slummen som smutsar ner. I ”Slumming india” skriver Gita Dewan Verma om hur flera slumområden i New Dehli revs då opinionen (de rika som bodde bredvid) ansåg att de skapade sopberg och var en fara för hälsan. Sanningen är att slummen har Indiens, kanske världens bästa utbyggda sopåtervinning. Allt som går att ta tillvara på tas tillvara. Sopor från hela Bombay samlas och återvinns i Dharavi, Bombays största slumområde. Där är det en lukrativ bransch som ger många arbetstillfällen. Enligt NSDFs undersökning från 1986 var 5000 personer sysselsatta i denna bransch som omsatte Rs 6 miljoner om året. Idag är de siffrorna antagligen dubblade flera gånger om.

Som de sopsorterarsjälar vi är separerar vi ändå matvaror och annat som hundar lätt kan tugga i sig och slänger över muren gatan ner. Pappkartonger och petflaskor knycklas ihop och ställs under trappan i väntan på (vadå?). Vi har ett helt lager tomma ölflaskor som vi inte har någon aning om vart de ska ta vägen. Och så påsarna med resten, oidentifierat skräp som inte kan lagras. I skydd av mörkret går vi några kvarter bort. Det hugger lite i hjärtat när vi tar sats och kastar över kassarna. Än är jag inte indier tänker jag. Trots mitt numera svarta hår.

Rainy day

Just när vi trodde att monsunen definitivt passerat Orissa verkar något som nästan liknar ett ihållande svenskt höstregn ha drabbat oss. Regnet gör temperaturen betydligt drägligare. I natt var första natten det gick att sova utan fläkt eller AC. Vi vaknade däremot av att det regnade in i hotellrummet här i Puri. Det gör att man funderar över hur de har det ute i Gokha eller Mangala en dag som denna. Hur mycket vatten letar sig in genom halmtaken? Hur påverkas lerputsen av det ihållande regnet? Förra gången vi var i Puri hamnade vi i ett rejält ösregn och upplevde hur snabbt gatorna mitt inne i stan fylldes med flera decimeter högt vatten. Avrinningen på de leriga vägarna ute i slummen är nog inte så mycket bättre. Det är lätt att förstå varför de bygger sina hus med veranda och entré en halvmeter upphöjt från marken.

Vi är alltså tillbaka i Puri. Det är Durga-festival och kontoret i Bhubaneswar är stängt några dar. Igår var vi ute i områdena tillsammans med Tulasi och en annan kille från NSDF här i Puri. Vi kollade sånt vi missat sist och upptäckte även en del nytt. Vi har nu sällskap av Lena & Emma från BTH som är här för att skriva sitt examensarbete. Kul med lite nya influenser och att höra deras reflektioner kring områdena.

Nu är det att knåpa ihop ett förslag till respektive områdes utformning. Ingrid och jag har knappt 2 veckor kvar av vår vistelse och det börjar kännas som det finns en del kvar att göra. Eller det finns en del kvar som vi skulle vilja hinna med att göra… Projektet i Puri är ju fortfarande i ett inledande skede och kommer att fortsätta och förändras långt efter det att vi åkt hem.

Läcker det in?

Avstannade byggprocesser

Monalisa, chefen som är på kontoret några dagar i månaden tyckte absolut att vi skulle besöka Mundo Sahi, ett slummråde i Cuttacks utkanter. Det är ett projekt som organisationen jobbar med och som hade tillgång till en arkitekt i en månad för att ta fram en bostadsform väl anpassad till de boendes önskemål. Med kopior på ritningarna i hand satt vi i bilen på vägen dit med spänd förväntan. Efter att ha sett ett antal tidigare förslag på bostäder i andra områden så fick jag känslan av att det här förslaget var ritat av någon som var mer insatt i hur de här människorna lever.

Först väl på plats så förstod jag varför vi inte hade gjort det här studiebesöket tidigare. Mitt första intryck var att pengarna hade tagit slut mitt i byggprocessen. Istället för att bygga två våningar byggde man en. En genomgående tanke i förslaget var att använda sig av terrasser och uteplatser, något som de traditionellt använder sig av mycket. Vi kunde identifiera att det var rätt byggnad vi var i trots att ganska lite stämde överens med planen. Toaletterna användes inte och vatten hade inte dragits in. Inte heller fanns det el i området. Däremot hade Mahila Milan uppfört gemensamma toaletter. Inte heller de hade fungerande vatten, men jag tror att de ändå kunde användas med hjälp av lite spolvatten från brunnen.

Bygget startade 2002 och hade avstannat efter första våningen. Istället för att bo på 25 kvm bodde de på 12 kvm. Av någon anledning hade bygget inte fortsatt. Detta har resulterat i att planen på entréplanet hade modifierats en del efter familjernas behov och terrasserna hade byggts in för att skapa välbehövlig yta. Vid ett par ställen hade man också utnyttjat mark som tillhörde gatan och byggt en terrass där.

Jag fick en känsla av brustna visioner. Vad hade invånarna blivit lovade och vad hade de för förväntningar? Eller är det här vanliga turer i en process? Det vet vi inte. Nu hade vi inte en insatt guide med oss och det dröjer till efter helgdagarna innan vi får chansen att ställa frågor till någon som kan engelska och som kan berätta om vad som satte käpparna i hjulet... jag väntar med spänning.

Snyggt och tryggt

Indien är ett land som gillar dekor. Här pyntas lastbilen med vackra målningar och blommor. På bensinstationer lyser kulörta lampor och i fruktstånden ligger äpplen i konstnärliga pyramider. Det är lätt att tro att indier är besatta av utsmyckning. Men sen inser man att det ofta finns en funktion bakom. Det är inte bara på kul.

På murar och husväggar kan man se bilder på gudar. Målade bilder eller som kakelplattor. Detta är inte för att den som bor där är extra gudfruktig. Nej, man sätter gudar på väggen för att folk inte skall urinera där. Vem vågar pinka på en gud?

Ett sätt att hålla rent utan pekpinnar.

Funderar på hur detta skulle kunna översättas till Sverige. Vem skulle få oss att hålla blåsan och vänta tills vi kommer hem?

A slum-free India

Tänkte göra ett försök att placera in de projekt vi är inblandade i, i ett lite större perspektiv. I början av 2010 introducerades nämligen ett nytt statligt program som går under namnet Rajiv Awas Yojana (RAY) och innehåller riktlinjer för hur “slum-free city planning” ska implementeras. RAY kommer successivt att ersätta JNNURM (Jawaharlal Nehru National Urban Renewal Mission) som funnits sedan 2005. Syftet med JNNURM har varit att förbättra levnadsförhållanden och infrastrukturen i ett utvalt antal indiska städer. Projekten i såväl Bhubaneswar som Puri ligger som vi tidigare nämnt inom ramen för detta program. Detta innebär att ca 80 % av finansieringen kommer från indiska regeringen medan delstaten Orissa och de respektive kommunerna i Bhubaneswar och Puri tillsammans står för ca 10%. I andra delstater kan fördelningen mellan de olika finansiärerna vara olika. Orissa som är en ganska fattig delstat får ett relativt stort bidrag. Det som däremot är lika i alla JNNURM-projekt är att de boende själva måste bidra med 10 % av byggkostnaden.

Till skillnad från RAY verkar JNNURM inte ha haft en så tydligt fokus på att långsiktigt arbeta för att få bort slummen. RAY baseras på ett brett angreppssätt som bl.a. innebär att integrera slumområdena i de formella systemen för att möjliggöra att grundläggande service håller samma nivå som resten av staden.

Ansvaret ligger på delstatsregeringarna att ta fram en handlingsplan dels för upprustning av de befintliga slumområden, dels för hur tillkomsten av nya slumområden ska undvikas. För varje stad ska en "slum-free city-plan" tas fram för att sedan integreras i kommunernas motsvarighet till översiktsplan. 10 % av kommunägd mark ska också avsättas för bostäder åt fattiga.

Som underlag för handlingsplanen ska varje stad gör en kartläggning av slumområden - både geografiskt och socioekonomiskt. Ungefär en sådan kartläggning som SPARC/Mahlia Milan/NSDF redan håller på att ta fram för Cuttack alltså. En förhoppning är att andra städer kan kopiera den modell man använt i Cuttack dvs att låta de boende själva vara en aktiv part i kartläggningen.

RAY fokuserar även på bristen på mark och bostäder i städerna vilket i dagsläget gör det omöjligt för fattiga att få tak över huvudet utan att ta till illegala tillvägagångssätt.

Allt detta låter mycket bra och ambitiöst. Från vissa håll har kritiker menat att det är väl ambitiöst att tro att det inte ska finnas någon slum kvar i Indien om 5-7 år som regeringen satt upp som mål. Samtidigt är det ett sätt att få fart på projekt runt om i landet. I en intervju med NSDF´s grundare Joachim Arputham påpekar han att förändringar av lagar, finansieringsprinciper och byråkrati inte spelar någon större roll för att målet med "a slum-free India " ska lyckas. Som framgångsfaktor lyfter han istället fram fyra P´n : Public - people- private- participation. Målet kan bara uppnås av sluminvånarna själva, inte av politiker eller ekonomer. Låter mycket klokt tycker jag!

Tillsammans

I november 2008 sökte jag Wernstedt stipendiet för att genom ASF åka till 3 orter av olika karaktär i Indien och studera underlag för kollektiva boendeformer. Jag hade som ambition att ta fram ett plan över ett sådant förslag. Ansökan var uppbyggd kring mitt engagemang i Indiengruppen för ASF. I juli 2009 stod jag höggravid på Kungsholmstorg i Stockholm då jag blev uppringd och gratulerad för att jag hade tilldelats stipendiet! OJ, WOW, men, NU ?!?… hur skall det här gå till?

Pappaledighet! Sverige är fantastiskt med delad föräldraledighet. Vi väntade ett år med att åka för att flickan skulle bli stor nog att pilla på allting och stoppa det i munnen så att min man skulle vara säker på att vara ordentligt sysselsatt. :-) Automatiskt ställs krav på boende och aktivitet för medföljande högt på listan, vilket också styr min vistelse här en del. En postgraduate kurs ”Resources 09, beyond development” på konsthögskolan på halvfart under det gångna året blev min förberedelse. De första månaderna sov sig min dotter genom föreläsningarna. Någonstans vid 6 månaders ålder och någon kommentar från en föreläsare om att det var härligt med så interaktiv publik så började åtminstone jag tappa koncentrationen och kanske även en och annan kurskamrat. Jag avrundade någonstans där.

När öppningen kom från SPARC om att de behövde arkitekter i Orissa så jag hoppade på möjligheten att skaffa mig mer erfarenhet att jobba direkt på uppdrag av SPARC . Tiden i Orissa skall ge mig lite mer erfarenhet, referensramar och kött på benen och framför allt skulle jag ha tid till förberedelse och projekt att relatera till. Nu har lite mer än en månad gått och det börjar bli dags att successivt tänka på vad stipendiet var avsett för.

Även om det inte är någon ren forskning som jag håller på med så hade jag en tes,.. och som många teser så omformuleras de med ökad kunskap och förståelse för situationen. Min första tanke var att kollektiva lösningar ger kvinnorna mer tid för annat. Ett större gemensamt kök och matlag där man bara behöver laga mat någon enstaka gång i månaden. Istället tänkte jag att dessa kvinnor skulle kunna lägga någon timme varje dag på utbildning… i Puri till exempel är bara 50 % av invånarna läs- och skrivkunniga. Vidare tror jag att jag hade någon idé om att det måste finnas en idealisk storlek på en sådan kollektiv lösning och kanske även en standardiserad fysisk struktur. Detta förutsätter en tomt…och de växer inte alltid på träd. Men, kollektiv består av individer och kanske är det så att lösningar måste skräddarsys.

Kollektiva boendeformer kan finnas till av flera olika anledningar. I maj deltog jag i International Conference of Collaborative Housing i Stockholm. Det gav snarare en skjuts åt tankar om alternativa boendeformer i ensamma och individualistiska västerlandet. Det är snarare i kollektivhusboendets äldre historia som jag kan hitta någon social jämförelse med vad vi möts av i Indien. En viss form av kollektiva boendeformer skulle kunna passa grannfruarna. De som har valt att stanna hemma med barnen deras första 8-10 levnadsår för att det inte finns någon barnomsorg som de kan lita på och för att deras föräldrar bor för långt bort. Jag kan bara fråga min man om hur kul det är att sitta i medelklassförorten Patia en hel dag utan inplanerad aktivitet, eller om grannbarnen inte släpps ut för att leka för att det regnar,.. eller hur trött man blir på alla lösa hundar och kor och allt skräp som ligger överallt. Barnvänligt?

Naturligtvis kan man inte på en månad eller två helt och hållet förstå den existerande sociala strukturen och de sociala mönstrens förändring i samband med urbaniseringen, men man kan få en vag uppfattning. Områden som vi hittills har jobbat med har varit ärvd mark och i samband med omstrukturering av områdena och nya bostäder så ingår det att planera in sönernas och deras familjers hus på föräldrarnas mark. Detta är starka sociala strukturer där jag hittills inte riktigt sett öppningar för förslag på kollektiva lösningar. De bor ju nästan redan i kollektiv och har gjort så i hela sitt liv, och helt smärtfritt är det inte, särskilt inte om det redan är trångbott.

Kollektivt boende i den bemärkelsen som jag har syftat på tror jag har större genomslag där man inte äger mark från början. Sådana områden finns i Bhubaneswar och jag ser fram emot att besöka dem inom de närmsta dagarna. Ett exempel på resultat av en markägande familj i Cuttack: En familj med tre syskon inkl. barn bor på en liten gemensam yta. De har gemensamt kök, lagar mat separat men äter tillsammans. Anledningen att de lagar maten separat beror inte på storleken på grytan, utan på olika inkomstnivåer i familjerna. En överenskommelse i familjen helt enkelt.

Jag kommer att fortsätta att dela med mig av mina tankar. Välkomna med kommentarer och frågor! Mvh Anna

Stretch and skew

Det regnar idag trots att jag inte hängt ut någon tvätt på takterassen. Vi överrumplades av vattenmassorna på lunchen och fick ta en rickshaw tillbaka från lunchrestaurangen till kontoret för att inte dränkas i vatten. Temperaturen är nu nere i behagliga 27 både ute och inne och våra hjärnor kan åter arbeta. Vi som var på vippen att åberopa arbetsmiljöverkets föreskrifter (AFS 2000:42, 31-33 §§) och åka till poolen istället.

Jag läste igenom mitt senaste blogginlägg om förra veckans arbete i Puri och insåg att trots mina ansträngningar att förklara kort och begripligt så blev det ganska rörigt. Försvarar mig med att projektet faktiskt är ganska rörigt. För oss. Slummen har inte blivit kartlagd förut så det saknas genomgående korrekt kartmaterial. Det som finns lider av att saker ändras fort, hus byggs och rivs, en karta blir snabbt förlegad. Sen är själva projektets natur komplicerad. Det handlar om medborgarmedverkan. En demokratiprocess som alltid är svår. Särskilt när den vänder sig till människor som inte alltid vet sin rätt eller kan tala för sig. Som vi nämnt innan är målet att stärka dessa människor, utbilda dem och ge dem möjlighet att utnyttja sina demokratiska rättigheter. En process som måste få ta sin tid.

När vi igår jämförde listorna med de boendes tomtstorlekar och vår uppritning i cad efter helgens platsbesök var det inte mycket som stämde. Vissa tomter var alldeles för stora andra för små. Varför? Vårt ritunderlag som Mahila Milan mätt upp verkade korrekt. Jämförelsen med flygbilder från Google Earth såg bra ut. Kunde det vara ett konverteringsfel av enheter? Listan var i acre. Cad-ritningen i meter. Vi konverterade och konverterade. Jo, vi hade gjort rätt. Kan det vara listan som var fel? Nej, vi kollade av den mot allas lagfarter och det stämde.

Kvar finns möjligheten att de boende pekat ut fel gränser. Kanske vet de inte riktigt vart tomtgränsen går, kanske tänkte de skaffa sig lite extra land, kanske har de köpt till eller sålt land utan att det blivit registrerat. Vi satt och diskuterade med de andra på kontoret som är inblandade i projektet. Att gå ut igen i området och börja mäta, ifrågasätta deras information och skapa oro skulle vara dåligt för den fortsatta processen. Kommunen har inget eget kartmaterial över området. Kanske kan man få dem att mäta upp och ta ansvar för en korrekt karta? Det vi fått av dem hittills är en ”revenue map” från 1988. Kopierad tusen gånger och antagligen skriven på pergament. Den visar fastighetsgränserna i området. De skall vara samma som de tomtgränser vi var ute och mätte in häromdagen. Med lite stretch, skew och god vilja kan den passas in i Cadritningen och stämmas av med de tomtgränser vi ritat. Där är vi nu.

Börjar få lite flyt...

Tillbaka i Bhubaneswar och dags att ta tag i materialet vi samlade in i Puri. Nu har vi varit i Indien i ca en månad och själv känner jag att det är först nu vi börjar ha lite flyt med jobbet. Kommunikationen med övriga på kontoret fungerar mycket bättre. Troligen är det en kombination av att vi lugnat ner oss i vår iver att vilja förstå allt på en gång, och de övrigas förståelse för vilken information vi behöver för att kunna uträtta något. Vi har helt enkelt börjat lära känna varandra bättre.
Ofta finns det inte ett enkelt svar på det vi vill veta. Ett exempel på detta är markägarstrukturer. Att reda ut hur detta hänger ihop är en del av processen, inte något man enkelt kollar upp i kommunens fastighetsregister. Vi har också infört veckoavstämningar. Det är inte alltid lätt att få tid med de andra på kontoret. Framförallt Shibani som är samordnare, är en upptagen kvinna. Så inbokade avstämningar känns bra. Det andra mötet som skulle varit igår blev visserligen uppskjutet. Det blir förhoppningsvis av idag, man vet aldrig. Man får ta det steg för steg...

Religiöst

Ghoka Sahi och Mangala Sahi- Puri

Invånare i Ghoka Sahi

Denna vecka har vi varit i Puri. Staden vid vattnet. Känt för Jagannath Mandir, en av de heligaste pilgrimsmålen för hinduer i Indien, och då det begav sig ett av hippierörelsens starkaste nästen.

Kontoret har i uppdrag att uppgradera tre olika slumområden här. Vi har besökt två av dem denna vecka. Projekten här är i en mycket tidigare fas än det i Nayapalli, Bhubaneswar. De lokala representanterna från Mahila Milan och NSDF har tillsammans med ”slumledarna” gått runt i områdena och mätt upp husen med hjälp av måttband. Deras arbete har sedan sammanställts till en cadritning där husen som ingår i projektet är numrerade. Denna ritning har vi nu som underlag tillsammans med en lista på alla boende som ingår i projektet. Listan är sammanställd av kommunen (PMC). På listan är det markerat vem som äger bostaden, vilken tomt den tillhör och hur stor tomten är. Nu gäller det att jämföra och se så att de två dokumenten stämmer med varandra och lista ut vart tomtgränserna går. En tomt kan ha flera hus med olika ägare. Vi har redan märkt att husen verkar vara ritade med korrekta mått, men att förhållandena dem emellan inte stämmer. Det finns ingen officiell karta över områdena, så vi får jämföra med Google Earth och ta lite strategiska mått.

Listor och lagfarter jämförs. Husen får nummer efter ritningen. Och regn..

Med oss på vandringen finns Sujit vår projektledare på kontoret, representanter från Mahila Milan, NSDF, slumledare och efter hand som dagen går, stora delar av sluminvånarna. Varje hus besöks. De boende visar sina lagfarter och pekar ut gränser. Vi jämför med listan, ritar in tomtgränser och mäter. Ibland blir det bråk. Vem äger vad, vart går tomtgränsen? De som inte får ta del av projektet visar sitt missnöje. Då är det bra att ha med slumledarna. De fungerar som medlare. Är väl insatta i området, känner de boende och vet ofta vilka tomtgränser som gäller. SPARCs strategi är just att få med de boende i processen. Alla skall känna sig delaktiga, gemensamt skall man arbeta fram en plan med vägar och avloppssystem för området. Projektet handlar inte bara om nya hus, utan framför allt att ge sluminvånarna en röst och starkare ställning. En viktig del i arbetet är Mahila Milans sparkonton. Alla som är med i projektet måste starta ett sparkonto för huset. De kan senare ta lån som täcker deras del på 10% av byggkostnaderna. Då blir de inte passiva bidragstagare utan aktiva boende. Detta kan jämföras med kommunens ursprungliga plan. De har ritat in en villamatta på området som inte tar den minsta hänsyn till befintliga vägar, hus, tomter och tempel. Deras plan skulle innebära att allt rivs. Även hus som inte är med i projektet och som ofta är i bra skick. De områden vi besökt här har en bra grundstruktur och mycket som är värt att bevara. På sina ställen finns riktiga gator av cement med diken för avrinning av regnvatten. Fina små tempel och statyer.

Målet med arbetet är att få ett korrekt underlag. Vet vi varje tomts storlek och utbredning kan vi föreslå att de hus som rivs byggs upp på en annan del av tomten. På så sätt kan varje yta utnyttjas på ett effektivare sätt.

Summary of Collaboration in English

Some collaboration background in English for you who are not familiar with Swedish and to make up for the fact that we are having difficulties with the regular ASF-homepage.

ASF - Sweden is addressing the urban poor in order to contribute in planning and technical environmental issues, social housing and incremental upgrading. The aim is to apply skills and knowledge with respect to the three dimensions of sustainability: environmental, social and economic design and planning. ASF will assist in participatory planning and in creating positive habitats that work for the urban poor. The learning processes are to be shared locally through workshops and seminars in both ends where students, professionals and civil society will be involved. All work will be documented for future application on similar situations elsewhere.

ASF collaborates with SPARC, an Indian organization which organizes slum dwellers in more than 70 Indian cities in order to find solutions in housing and sanitation. www.sparcindia.org

Some examples of exchanges within the India project are:

Helena Ohlsson studied women´s use of public space in a changing Dharavi for 6 months 2008-2009.

Anna Olsson and Ingrid Svenkvist are working within the collaboration with SPARC in Orissa during the autumn of 2010.

Anna Engvall recieved funding from Wernstedt (Chalmers University of Technology) and spends the autumn of 2010 partly in Orissa gaining experience in different phases of slum upgrading as a background for her thoughts about cohousing solutions.

Anna Vindelman (urban planner and environmental analyst) representative of ASF attended the conference "Informal Cities". She is networking with institutions, NGO´s and stresses the importance of environmental thinking.

Anna Vindelman is also the contact person for the project in India. You can contact her through email (anna.vindelman@gmail.com) or telephone (+ 46703490652).

ASF-Sweden collaborates with Indian slum organisation

ASF-Sweden collaborates with SPARC, an Indian non-governmental organisation (NGO) which organises slum dwellers in more than 70 Indian cities in order to find solutions in housing and sanitation. Together with the National Slum Dwellers Federation (NSDF) and Mahila Milan (Kvinnor tillsammans), SPARC has formed an alliance in order to support the urban poor to access secure and healthy habitats in the cities. The ultimate aim of the alliance is to produce urban and development practices and policies that are inclusive of the poor. One important aspect in all projects is that the poor must be partners, not beneficiaries.

Within this collaboration, ASF has sent one archiect and one planner from Sweden to take part in the daily works of the Alliance. During the autumn 2010, Anna Olsson and Ingrid Svenkvist are staying in Orissa. Anna Engvall who recieved funding from Wernstedt (Chalmers) also spends time in Orissa gaining experience in different phases of slum upgrading.

Currently the Orissa-branch of the Alliance is working with three different projects, which are all in different phases of implementation.

• Nayapalli, Bhubaneswar, In-situ slum upgrading. The layout plan for the area is being finalised with roads, sewerage etc. Some houses are already under construction and plans are being produced for other beneficiaries that want to start building.
• Puri. This project has just started. Beneficiaries have been identified and now proposals for how the area should be upgraded are to be developed.
• Cuttack. GIS-mapping of slum areas. Also Mahila Milan conducts a slum profile. Next step will be to connect a database with the slum profile to the slum boundaries.

Anna, Ingrid and Anna are involved in all three projects, assisting with e.g. ideas for area layout and house types. Learning and understading how SPARC, NSDF and Mahila Milan operate is also an important part of the collaboration.