Monalisa, chefen som är på kontoret några dagar i månaden tyckte absolut att vi skulle besöka Mundo Sahi, ett slummråde i Cuttacks utkanter. Det är ett projekt som organisationen jobbar med och som hade tillgång till en arkitekt i en månad för att ta fram en bostadsform väl anpassad till de boendes önskemål. Med kopior på ritningarna i hand satt vi i bilen på vägen dit med spänd förväntan. Efter att ha sett ett antal tidigare förslag på bostäder i andra områden så fick jag känslan av att det här förslaget var ritat av någon som var mer insatt i hur de här människorna lever.
Först väl på plats så förstod jag varför vi inte hade gjort det här studiebesöket tidigare. Mitt första intryck var att pengarna hade tagit slut mitt i byggprocessen. Istället för att bygga två våningar byggde man en. En genomgående tanke i förslaget var att använda sig av terrasser och uteplatser, något som de traditionellt använder sig av mycket. Vi kunde identifiera att det var rätt byggnad vi var i trots att ganska lite stämde överens med planen. Toaletterna användes inte och vatten hade inte dragits in. Inte heller fanns det el i området. Däremot hade Mahila Milan uppfört gemensamma toaletter. Inte heller de hade fungerande vatten, men jag tror att de ändå kunde användas med hjälp av lite spolvatten från brunnen.
Bygget startade 2002 och hade avstannat efter första våningen. Istället för att bo på 25 kvm bodde de på 12 kvm. Av någon anledning hade bygget inte fortsatt. Detta har resulterat i att planen på entréplanet hade modifierats en del efter familjernas behov och terrasserna hade byggts in för att skapa välbehövlig yta. Vid ett par ställen hade man också utnyttjat mark som tillhörde gatan och byggt en terrass där.
Jag fick en känsla av brustna visioner. Vad hade invånarna blivit lovade och vad hade de för förväntningar? Eller är det här vanliga turer i en process? Det vet vi inte. Nu hade vi inte en insatt guide med oss och det dröjer till efter helgdagarna innan vi får chansen att ställa frågor till någon som kan engelska och som kan berätta om vad som satte käpparna i hjulet... jag väntar med spänning.
Först väl på plats så förstod jag varför vi inte hade gjort det här studiebesöket tidigare. Mitt första intryck var att pengarna hade tagit slut mitt i byggprocessen. Istället för att bygga två våningar byggde man en. En genomgående tanke i förslaget var att använda sig av terrasser och uteplatser, något som de traditionellt använder sig av mycket. Vi kunde identifiera att det var rätt byggnad vi var i trots att ganska lite stämde överens med planen. Toaletterna användes inte och vatten hade inte dragits in. Inte heller fanns det el i området. Däremot hade Mahila Milan uppfört gemensamma toaletter. Inte heller de hade fungerande vatten, men jag tror att de ändå kunde användas med hjälp av lite spolvatten från brunnen.
Bygget startade 2002 och hade avstannat efter första våningen. Istället för att bo på 25 kvm bodde de på 12 kvm. Av någon anledning hade bygget inte fortsatt. Detta har resulterat i att planen på entréplanet hade modifierats en del efter familjernas behov och terrasserna hade byggts in för att skapa välbehövlig yta. Vid ett par ställen hade man också utnyttjat mark som tillhörde gatan och byggt en terrass där.
Jag fick en känsla av brustna visioner. Vad hade invånarna blivit lovade och vad hade de för förväntningar? Eller är det här vanliga turer i en process? Det vet vi inte. Nu hade vi inte en insatt guide med oss och det dröjer till efter helgdagarna innan vi får chansen att ställa frågor till någon som kan engelska och som kan berätta om vad som satte käpparna i hjulet... jag väntar med spänning.
No comments:
Post a Comment