Annan bakåtsträvande/efterbliven kast

Vi går igenom den omfattande ”Household survey” som MM och UDRC har tagit fram för Ring road -projektet. De olika kasterna är indelade i fyra olika grupper: Scheduled castes, General castes, Schedule tribes, OBC. Vi tittar på varandra…OBC, vad står det för? Vi frågar vår kollega. Other Backward Cast (annan bakåtsträvande/efterbliven kast). Vi ställer oss frågande. Hur kan man ens benämna en grupp av individer så?

Det är svårt att acceptera kastsystemet och de arbetsvillkor som de lågkastiga tvingas jobba under. Det är svårt att acceptera att en person i ens egen ålder utan att reflektera över det sätter sig på golvet i lägenheten och äter sin lunch bara för att vår landlord har sagt att han inte får äta vid samma bord som oss. Numera låser vi dörren och äter middag tillsammans. Det är svårt att acceptera att man utan att reflektera låter någon arbeta 22 timmar om dygnet. Endast två timmars sömn, dessutom i tjänst, är tydligen tillräckligt för vissa. I dag blev den äldre dam (ca 70 år) som jobbar med att servera te på vårt kontor av med sitt hus. Hon bodde i ett litet hus hon själv byggt i ett närliggande slumområde. Myndigheterna rev det utan förvarning för att bredda vägen. Hon får ta sin madrass och sina saker och flytta vidare till grannen. Vardagens små och stora händelser generar mycket funderingar.

Kastsystemet avskaffades 1950 i samband med att Indien blev självständigt (1947) och det är enligt lag förbjudet att diskriminera någon på grund av kasttillhörighet. Även om det officiellt är avskaffat finns ojämlikheterna kvar och lagen gör i praktiken inte så stor skillnad. Indier följer i alltför liten utsträckning formella lagar. Detta gäller både kastsystem och planering. Den moderna supermakten styrs snarare av uråldriga traditioner. Som ett led i det försök till förändring som staten driver kvoteras numera lågkastiga in till universitet och statliga befattningar. I parlamentet är 20 procent av platserna reserverade för ”Scheduled casts and tribes”. Men detta har varit omdiskuterat då det även bidrar till att befästa systemet. I de större städerna i Indien börjar dock kastsystemet sakta luckras upp genom den yngre generationen. Fortsatt blir man dock förvånad då ens nära vänner som annars har en väldigt reflekterande och modern syn på sin tillvaro väljer maka/make efter kast. Föräldrarna och släkten skulle aldrig tolerera något annat.

Kastsystemet är en del av den pågående Ring road-planens förutsättningar. Det är en del av alla indiers verklighet. Från giftermål till jobb, som begränsning eller genväg till välstånd. En av frågorna vi jobbar med är hur man undviker att befästa detta system i planeringen av det nya området.

Att finnas på kartan

Den ena slummen är inte den andra lik och sluminvånare är naturligtvis ingen homogen grupp.  Vad som däremot förenar de som bor i slumområden är, enligt FN:s definition av slum, att ett eller flera av följande behov inte är tillfredsställda:

-        Durable housing of a permanent nature that protects against extreme climate conditions.

-        Sufficient living space which means not more than three people sharing the same room.

-        Easy access to safe water in sufficient amounts at an affordable price.

-        Access to adequate sanitation in the form of a private or public toilet shared by a reasonable number of people.

-        Security of tenure that prevents forced evictions. (UN-Habitat)

En viktig del när SPARC och UDRC arbetar med slumupprustning eller förflyttning av slumområden, är själva kartläggningen av områdena och de människor som bor där. Kartläggningen är en förutsättning att föra diskussion med till exempel kommunen om behov och förändringar. Många gånger känner inte kommunen till alla de slumområden som finns i städerna och de finns således inte på några kartor. Ibland saknar människorna i områdena också Identitetshandlingar, vilket i praktiken innebär att de ”inte finns”. Att sakna adress och id-handlingar innebär många svårigheter, bland annat kan det vara svårt att söka jobb, att få bidrag, att öppna ett bankkonto eller rösta.

I Cuttack har UDRC hållit på att kartlägga all slum i staden under de senaste åren.  Det har skett med stöd från UN-habitat. Det finns i dag 360 inmätta slumområden i staden.  Inmätningen har skett tillsammans med Mahila Milans medlemmar från respektive slumområde. Mona- Lisa som är chef för UDRC poängterar ofta hur viktigt det är att människorna själva äger processen och att de blir ägare av informationen. Det finns, som hon säger, många olika stödprogram som kommer och går, och det är viktigt att informationen stannar hos de som är berörda så att de kan använda den för att förändra sin situation.

Själva inmätningen av områdena har skett med GPS. Koordinaterna har sedan importeras i Google Earth och området fått sin plats i världen.  Just nu pågår arbetet med att länka information om områdena till avgränsningarna i ett GIS-program. Tanken är att informationen ska finnas samlad på en och samma plats och vara tillgänglig för alla. Frågan är dock hur tillgänglig den är när den ligger i ett GIS-program, även om det är ett gratis program som alla kan ladda ner på internet?

I ett av områdena vi besöker i Cuttack ger Naina oss vår första lektion i GPS-mapping när hennes område invid floden ska mätas in.

På kontoret

                 ­­

När vi inte är ute i de olika områdena så arbetar vi från UDRC:s kontor i Bhubaneshwar. Här jobbar ca 10 personer med att ge administrativt och finansiellt stöd till invånarna i slumområdena. UDRC:s målsättning är att skapa drägliga bostadsförhållanden för de fattiga. Detta kan ske genom att se till att områden uppgraderas genom tillförsel av vatten, avlopp, dränering, el eller nya förbättrade byggnader. Alternativt kan de boende förflyttas till ett helt nytt område, om de är utsatta för säkerhetsrisk p.g.a. översvämningar, jorderosioner mm. En viktig del i arbetet är också att se till att invånarna får laglig rätt till sina bostäder.   

Under flera dagar har vi och vår kollega Mansi arbetat med att sammanställa och analysera information från den kartläggning Mahila Milan har genomfört i de 14 ”slumområdena” i Cuttack, som ingår i ”The ring-road-project”.  Vi har fokuserat på den data som vi anser är viktig att beakta när planförslaget ska arbetas fram. Det handlar främst om användning av privata och offentliga ytor samt de behov av ytor och funktioner som de boende har och hur det påverkar designen av det nya området. Bland annat har vi tittat närmare på vilka ytkrävande verksamhet invånarna bedriver, om man äger fordon, hur många handikappade det finns i områdena samt hur många barn det finns i förskole- och skolålder.

Eftersom vi saknar vissa uppgifter åkte vi i veckan till Mahila Milans kontor i Cuttack. Där träffade vi kvinnor från Mahila Milan samt representanter från fyra av de 14 slumområdena.  Vi diskuterade de uppgifter som behöver kompletteras och hur detta kan göras. Efter mötet åkte vi ut till två av områdena för att fördjupa vår platsanalys och intervjua några av de boende.  

På besök i Kali Vihar och Satichura

Vi kan skymta Kali Vihar när vi kör på bron över floden Kathajodi in till staden Cuttack. Området ligger på flodens bank och vattnet har stor betydelse för det dagliga livet. Naijna som är en av de ansvariga för Mahila Milans arbete i området visar oss sitt hem. Hon bor med sin familj, sina tre bröders familjer samt två vänners familjer på en kringbyggd gård med bostadshus, ladugård och pujarum (hinduiskt bönerum). Varje år drabbas de hårt av översvämningar från floden som stiger upp till 1,70 på husväggarna. Detta innebär att de varje år blir tvungna att flytta till evakueringslokaler under någon månad. Detta år var särskilt problematiskt då de tvingades att sälja 18 av sina 20 kor. Naijmas man tillverkar och säljer Paneer (indisk färskost som används i många maträtter). Även gårdens brunn är förorenad sedan den senaste översvämningen. Området saknar avlopp, men har tillgång till el.

Många män i Kali Vihar är cykelrickshawförare och de flesta kvinnor jobbar som hembiträden. Därutöver gör majoritet tillfälliga byggnadsjobb och okvalificerade småjobb. Området har en rural prägel med hus av tegel, bambu och halmtak och de boende har migrerat från olika delar av delstaten Orissa.

Vi besöker även Satichaura, som kallas ”ragpickers area”. Här bor ca 240 familjer av vilka flertalet försörjer sig på att samla in och sälja vidare plast, papper och glas. Området är fattigare än Kali Vihar. Oftast försörjer en person hela familjen och under en bra dag kan en person tjäna ca 50 Rs (ca 1 dollar). Att leva på en-två dollar per dag klassas av FN som att leva i extrem fattigdom. Husen är byggda av bambustänger som klätts med plast och till viss del tak av halm eller gräs. Varje år efter monsunen tvingas de bygga upp sina hus på nytt. De flesta är muslimer. Området saknar avlopp och rent vatten. Det finns en handpump i området, men vattnet är förorenat. Detta är det enda vatten man har tillgång till.  Så trots att alla vet att det är smutsigt används det som dricksvatten, vilket genererar en del sjukdomar. Sina behov gör man på flodbanken och vattnet i floden används för tvätt.

Kali Vihar och Satichaura är två av de 14 ”slumområden” som ingår i projektet som vi är involverade i. Den som kan bevisa att de har en bostad i något av dessa områden ska få ersättningsbostad inom ramen för det statliga programmet Rajiv Awas Yojana, RAY. Programmet för ett så kallat ”slumfritt” Indien. Ersättningsbostäderna är 25 kvm per familj. Detta projekt har från början drivits av Mahila Milan tillsammans med de boende och de har försökt få ersättningsmark i sju år. UDRC är också noga med att det Mahila Milan som är drivande genom hela processen och att kunskapen som tas fram om området ska finnas hos de som bor där. De ska ha samma information som ex. kommunen och diskussioner ska kontinuerligt föras kring utformning av det nya området.

För utförligare beskrivning av de olika organisationerna se Anna Engvalls inlägg från september 2010: http://asforissa.blogspot.com/2010/09/organisationerna.html