Bra kvalitet vs rätt kvalitet

Sen jag kom till Bhubaneswar har jag varit på jakt efter ett par snygga lädersandaler. Men allt jag hittat i affären är sandaler i plast. Vissa plastigare än andra. Jag har rynkat på näsan över den dåliga kvalitén och smaklösa utförandet. Var är de handsydda lädersandalerna gjorda av den lokale skomakaren med samma teknik som använts sedan urminnes tider? Allt verkar utbytt mot modern kitsch.

Efter snart tre veckors monsun har jag börjat inse grejen med plastskor. Mina gamla skor är ständigt blöta och har nu börjat avge en lukt av förruttnelse. När skor förvaras utomhus, när det regnar varje eftermiddag och när man vadar genom lervälling på väg hem från jobbet, då är plastsandaler en frälsning. De blir inte blöta, inte smutsiga, de luktar aldrig illa. Och det finns ju de som nästan ser ut som läder..

Bra kvalitet är inte alltid rätt kvalitet. Allt beror på omständigheterna.

Indiens definition på slumhus slår ibland fel. Halmtak och lerhus betecknas som kutcha (dåligt), betongtak som pucca (bra). Men i Orissa har ett lerhus med halmtak bättre inomhusklimat än en betongkub. Det finns en allmän idé om hur ett boende med ”bra kvalitet” ser ut. Det skall finnas kök, wc, rinnande vatten, sovrum och fönster. Livet skall kunna levas inomhus. Man skall inte behöva gå ut på gatan för att sköta sina dagliga sysslor. Ett västerländskt boende. Men är det ”rätt kvalitet”? Det varma indiska klimatet tillåter en helt annan typ av hus. Med en mer flytande gräns mellan inne och ute. En gräns mellan privat och offentligt som är mer öppen. En stor del av livets sysslor sköts här bäst på en skuggad veranda. Charles Correa introducerar i boken “The new landscape- urbanisation of the third world” begreppet “usability coefficient vs production cost”. Ett övervägande mellan kostnaden för att skapa rum mot hur mycket de rummen kan användas. En veranda tex skapas av en upphöjning vid entrén och ett solskydd av valfritt material. Kan användas under hela dagen och året förutom under de värsta monsunregnen. Billigt och användbart. När vissa av vardagens göromål kan flyttas ut ur de små lägenheterna i slummen blir livet lite mer lättlevt. Ytan där man lever sitt liv blir större än den faktiska bostaden. Att stänga in alla funktioner i huset kan också ses som ett kvinnoproblem. När livet utomhus flyttas in blir de isolerade och osynliga. Den sociala gemenskapen och kontrollen försvinner.

Nu när jag suttit och ritat 25kvm hus för en familj på 5 personer, är det sådant jag funderat över. Och mer konkreta utformningsdetaljer som; är det bra kvalitet att ha toalettdörren inomhus när det troligtvis kommer lukta avlopp från den? Eller är det mer rationellt att man når den från altanen? Kanske skall en vattenkran sitta utomhus så man lätt kan tvätta kläderna där? Blir ett kök som ligger inne i lägenheten utan fönster en dödsfälla? Enligt UN-Habitats undersökning eldar ca 50% av slumbefolkningen med rökbildande bränsle som ved och torkad koskit. Det kan man inte i de typhus kommunen har föreslagit, utan de boende tvingas gå över till den dyrare gasen. Har de råd med det? Den begränsade byggbudgeten tillåter bara två fönster i varje bostad. Vilket behov är fönstret ett svar på? Ljus? Ventilation? Utsikt? Ventilationen kan fixas genom mönstermurning av tegelväggen. Blir t.o.m billigare än en vanlig vägg. Och vackert.

Traskar runt i mina plastskor och funderar vidare på dessa saker då jag inser; mitt nagellack må ha en snygg kulör. Men inte rätt kulör. Skär sig illa mot skorna. En investering leder ofta till en ny..

Koskit. Vackert på muren, illaluktande och en stor källa till förorening i staden. Oriya Bazar, Cuttack.

En veranda kan skydda mot sol likväl som regn. Nayapalli Sahi Sabar, Bhubaneshwar.

På trappan vid entrén kan kökssysslor kombineras med barnpassning. Nayapalli Sahi Sabar, Bhubaneshwar.