Kulturkrockar

SPARC/OSDF/NSDF/Mahila Milans kontor i Bhubaneswar .

Vi börjar bli klara med husen på de två tomter vi mätt upp. Nu skall ritningarna iväg till kommunen för godkännande. Det skall även göras en kostnadsberäkning för att se att de håller sig inom budgeten. Husen byggs inom JNNURM, ett statligt program där varje familj får ett hus på minst 25kvm för högst 30 000SEK. 10% av byggkostnaderna skall de boende stå för själva.

Så dags för nya tomter! Men idag kan vi inte ha möte med lantmäteriet. De firar nämligen Puja. De skall tillbe konstruktionsgudinnan. Oklart om det tar hela dagen, och vad de gör exakt. På kontoret pratade de om att de offrar sina måttband i någon ceremoni. Men de gjorde sig nog lustiga över det hela. Eller så är det precis det de gör. Hinduismens finess är att alla kan ha sina egna gudar för det som är viktigt för dem. Och hylla dem på sitt eget sätt.

Det råder viss språkförbistring på kontoret. Våra kollegor pratar inte alls så bra engelska som man kan tro efter drygt hundra år av brittiskt styre. De är lika frustrerade som vi och undrar varför inte vi kan Hindi. Vilket jag också önskar att jag kunde. Eller ännu hellre Oriya, det lokala språket. Då hade jag kunnat kommunicera både med mina arbetskamrater och med de boende på ett helt annat sätt. Nu blir det att jag bläddrar i min parlör, men där finns inte ”- det är stopp i skrivaren” eller ”- vad behöver ni för utrymme i köket?” De fraserna jag skulle behöva.

Vi har utarbetat en strategi för att vara säkra på att få rätt information. Fråga en gång. Få svar. Fråga en gång till, med andra ord. Oftast blir svaret ett annat. Fråga en gång till. Blir svaret samma som något av de föregående, tänk att det är rätt. Blir det ännu ett nytt svar, ge upp. Kanske inte så viktigt ändå. Eller fråga igen nästa dag.