Efter en inspirerande lunch träffar vi senare på eftermiddagen våra kontakter på organisationen SPARC, som vi ska samarbeta med. SPARC har sitt huvudkontor i en gammal, sliten men charmig skolbyggnad från kolonialtiden. På kontoret arbetar ett tjugotal personer med olika bakgrund och uppgifter i organisationen. Tillsammans med organisationens grundare och direktör Mrs Sheela Patel, Sundar Burra och arkitekten Keya Kunte lägger vi upp de stora ramarna för det arbete vi ska utföra när vi kommer till Orissa. Organisationen har önskemål om att vi ska delta i arbetet med planeringen av ett nytt bostadsområde för de människor som idag bor i ett slumområde vid en av de floder som omger staden. Eftersom området översvämmas vid varje monsun så är människorna av säkerhetsskäl nu tvungna att flytta. Arbetet kommer bestå av en inventering och analys av området gällande levnadsvillkor, familjesammansättning, användning av offenliga miljöer och försörjning samt förslag på hur dessa aspekter kan tas upp i designen av det nya området. Vi kommer fortsätta diskussionen med andra involverade under veckan här i Mumbai. Wednesday, October 19, 2011
Meri Mumbai (Mitt mumbai)!
Efter en inspirerande lunch träffar vi senare på eftermiddagen våra kontakter på organisationen SPARC, som vi ska samarbeta med. SPARC har sitt huvudkontor i en gammal, sliten men charmig skolbyggnad från kolonialtiden. På kontoret arbetar ett tjugotal personer med olika bakgrund och uppgifter i organisationen. Tillsammans med organisationens grundare och direktör Mrs Sheela Patel, Sundar Burra och arkitekten Keya Kunte lägger vi upp de stora ramarna för det arbete vi ska utföra när vi kommer till Orissa. Organisationen har önskemål om att vi ska delta i arbetet med planeringen av ett nytt bostadsområde för de människor som idag bor i ett slumområde vid en av de floder som omger staden. Eftersom området översvämmas vid varje monsun så är människorna av säkerhetsskäl nu tvungna att flytta. Arbetet kommer bestå av en inventering och analys av området gällande levnadsvillkor, familjesammansättning, användning av offenliga miljöer och försörjning samt förslag på hur dessa aspekter kan tas upp i designen av det nya området. Vi kommer fortsätta diskussionen med andra involverade under veckan här i Mumbai. Thursday, October 13, 2011
På väg!
ASF
SPARC
Wednesday, December 29, 2010
Summary 2010
My proposals fitted odd formed plots or plots with many families. We also tried houses with a common toilet and wash on the ground floor when space in each apartment was scarce. In previous housing projects there has been a problem in making use for the toilet due to lack of money at the end of the project. So instead of “wasting” the few square meters of each apartment on unusable space the bedrooms increased in size. There is now an ongoing process to get this proposal through with the municipality.
In a couple of cases I have made proposals with 3 different options for the beneficiary. What comes first, is it the size of the indoor space very important or is it ok to have less indoor space if you get more private outdoor space for cooking/sitting or washing? Or are you ready to keep saving money and wait with the building process in order to get both good indoor and outdoor space further down the road? The beneficiaries with probably all have different answers but this is what participation is all about. A final proposal will have considered all the answers. I am curious to know.
My time in India will run out though eventually. I am currently in Kerala and though now this is supposedly familytime and vacation for me I have made a couple of visits to see how sustainable buildingmaterial and low cost construction can be used also in slumupgrading projects. I believe this could all be drawn one step further. Instead of speaking about the amount of windows they can afford I would like to figure out how ventilation and light could be brought into the building in the most efficient way. Once a surveyor of projects is skilled and trained in this the process there is a chance of implementing It.
Friday, December 10, 2010
Post Offices and Christmas Presents
Först en bild på postkontoret i Puri. Brandskadat, mögelskadat, med trasiga fönsterluckor, puts som rasar, ja allmänt förfallet - men i bruk. Innanför dörren sitter en man bakom ett skrivbord och framför ett stort kassaskåp där frimärken förvaras. Vid mitt besök såg jag inte hur illa nedgånget postkontoret var men vår dotter uppmärksammade detta och började gråta, skrika och klättra för att ta sig därifrån så fort jag klivit in genom dörren. Jag hann aldrig fråga mannen bakom skrivbordet om orsaken till förfallet.
Två fransmän med samma ärende köpte frimärken åt oss medan jag och dottern retirerade ut i solen.
Sedan en bild på postkontoret i centrala Bangalore, Richmond Town Post Office. Postkontoret utgör en sorglig kontrast mot övriga byggnader I den burgna stadsdelen. Av anledningar vi aldrig fick förklarade för oss har en konflikt uppstått mellan posten och ägaren till fastigheten. Posten har slutat betala hyra, men på grund av sin status som statlig myndighet och offentlig tjänst (public service) kan inte fastighetsägaren säga upp eller vräka hyresgästen, trots att ingen hyra betalas. Det enda medel som kvarstår är att låta byggnaden förfalla tills den rasar ihop och posten tvingas flytta, först då kan mark- och fastighetsägaren bygga nytt och (äntligen) begära marknadsanpassad hyra.
Från postkontoret i Puri vågade vi skicka några vykort, där åtminstone ett av dem kom fram. Från Bangalore hade vi tänkt skicka större paket men valde istället att riskera övervikt på flyget och kånka grejorna med oss i hopp om ett mer förtroendeingivande postkontor i nästa stad.
Väl i Gokulam, Mysore tog jag mod till mig. Postkontoret var dammigt, ostädat och med färgstänk från taket ned på väggarna – men i övrigt helt och fungerande. Fungerande som en byråkratisk mardröm skapad av Terry Gilliams (Monte Pyton). Det var dags att skicka julklappar så ett besök på posten gick inte att undvika. Ett paket öppnades för att kontrollera om innehållet kunde skickas med post (alla paket innehöll samma sak så det räckte med ett). Sedan fick jag det nu trasiga paketet med följande instruktioner: En skräddare måste göra korrekta paket av tyg, från-adressen ska skrivas här, till-adressen här och så ska den här blanketten för tullen kopieras upp i två exemplar per paket och fyllas i. Två kopior av blanketten skall fästas på baksidan av vardera paket. En blankett skall kunna tas bort. Det finns en skräddare en bit bort på den gatan. Paketinlämningen stänger klockan två. Ok? Det var förvånandsvärt tydliga instruktioner.
Ok? Tja… först se till att det öppnade paketet stängs till igen. Annars blir det trist för det barn som får en öppnad julklapp. Sedan jäkta iväg för att hitta skräddaren. Frågar mig fram och hittar snart dit. Men, skräddaren är inte tillbaka förrän på måndag. Idag är tisdag. Det gör nästan en vecka.
Tur i oturen rycker en man från grannbutiken in. Han har en firma som exporterar trähantverk och vet hur ett paket ska sys. Tyget och tråden skall vara vit och stygnen en centimeter långa och lagda längs med kanten på tyget. När det ursprungliga paketet är insytt i tyg skall sömmen lackas, ungefär som vi lackar paket inför julafton – men sömmen skall lackas med ca tio centimeters mellanrum . Orsaken är att sömmen inte ska gå upp helt och hållet om tråden går av. Det blir hur som helst väldigt fint. På det vita tyget ska sedan adresser skrivas.
Själva inslagningsceremonin pågick i dryga timmen och kostade 90 Rupees vilket motsvarar 15 kr. Ett hantverk som borde vara värt mer. Ett hantverk posten aldrig skulle klara av. Ett hantverk kort och gott. På postkontoret såg de uppenbart förvånade och lite imponerade ut när jag med tio minuters marginal steg in med mina tre paket – alla oklanderligt inslagna. Det tog de statligt anställda postkontorsarbetarna 30 minuter att kontrollera att var sak stod på sin plats, väga paketen och ge dem frimärken. Jag kunde bege mig hemåt med tanken att om all postens energi går åt till att upprätthålla arkaiska och omständliga procedurer och regler, då kanske det inte är så underligt att byggnader förfaller. Vem har tid att ägna sig åt så triviala ting som en fasad när det finns paketsömmar att nagelfara…
Monday, November 22, 2010
Urban migration drives surge in world´s slum dwellers
National, regional and city authorities need to work together to predict growth of cities and provide affordable land and housing for migrants to move into.
--Eduardo Moreno, U.N. Habitat
Tuesday, November 16, 2010
A complex and diverse India

The Indian context is totally different from that of Europe. Here is my straight answer. No, It won't work. There are too many barriers between groups for this to work. For example, people belonging to different religions - like Hindus and Muslims - eat different types of foods. Muslims don't eat pork and Hindus don't eat beef. Again there are many vegetarians amongst Hindus which would make eating together - either with Muslims or non-vegetarian Hindus - impossible. By and large, Hindus and Muslims do not eat together because of the deep divisions between them and also because there is no tradition of community cooking and eating in Hinduism though there may be in Islam.
Food cooked across India varies in terms of both content, medium and taste. A North Indian would not enjoy South Indian food and vice versa.








